Rapsåker utanför Mariefred. Snart bryter regnet ut.

Loppis, Bygdegård, Cementstation, Gokart, Antikviteter. . . Jag springer på den svenska bonnvischan och läser varenda skylt.

Visst är Sverige vackert sommartid. Jag springer i det tämligen kuperade Sörmland, följer gamla Strängnäsvägen och har brusande E20 liksom järnvägen ett stenkast ifrån mig. Det är förvånsvärt mycket trafik på vägenoch aldrig riktigt tyst på grund alla motorcyklar som verkar hålla dubbla tillåtna hastigheten.

Jag är något kluven i min inställning till den svenska glesbygden. Vackert, ja men samtidigt rätt mycket i förfall. En massa verksamheter lever upp några korta månader, vi turister betalar skjortan och jag känner mig nästan rånad för vad jag får betala för läsken, maten etc längs vägen.

Loppis. Det svenskaste vi har? Här blev inget handlat.

Jag tar alla tillfällen att göra ett kortare stopp. En och annan loppis har man ju sett. Eftersom löpningen gick tungt idag blev stoppen många. Vid Läggesta vacklade jag in i kiosken genomblöt och trött och beställde Cola och kaffe. Det blev rena dundermedicinen- jag fick nya krafter och kunde oavbrutet springa en timma till slutmålet, Malmby Gård, ett vandarhem 5 km söder om Strängnäs. Med en sådan stark avslutning och inga muskelkänningar ser jag fram emot morgondagens löpning till Kungsör där vandarhem ockå är bokat.

Efter mycket Cola och kaffe gick löparmaskinen igång igen. Här i kiosken i Läggesta läste jag ett reportage om Rune Larssons. Det var Trafik i Mälardalen som ägnade två sidor åt Runes kollektivresande; han tar tåget ut och springer hem.

Dagens löpning ca 50 km

Denna vecka totalt 151 km

Keep on running!

Hejdå, nu sticker jag till Oslo! Bilden tagen från lägenheten på Tomtebogatan. Jag svängde höger vid Seven Eleven, höger på Rörstrandsgatan och förbi Karlberg- sedan låg friheten framför mig. Foto: Sophia.

Japp, benet höll! Premiären blev precis så bra som jag hoppats. Nu är jag i Södertälje och 50 härliga mil ligger framför mig.

Det går långsamt men det går ändå framåt. Så länge jag sätter ena foten framför den andra lever jag. Jag tar inga risker, lufsar fram och går i minsta backe.Ännu inga krämpor och jag är vid gott mod.

Svalka i fontänen i Skärholmen. Observera den lilla burken, energidryck inköpt på Lidl intill.

Det är ganska varmt och under de fyra milen ner till Södertälje gick det åt cirka 4 liter vätska. Det är inget mot USA-löpen men för säkerhets skull har jag med dunken under vagnen, nu dock bara halvfull.

Jag är en luffare och känner mig som en luffare. Uppenbarligen uppfattar också folk mig som en sådan. För när jag var inne på Vivo i Norsborg och handlade lunchmat, grillad kyckling mm (Rune Larssons favorit) tyckte kassörskan att jag såg så skum ut att jag fick öppna både ryggan fram på vagnen och stora väskan.

Vilken härlig grönska! Mellan Skärholmen och Vårberg går en liten backig cykelbana/väg.

Helt klart är det sommartid äventyr av det här slaget ska genomföras. Naturen är som vackrast och värmen älskar jag. Visst, det går långsammare men det är bara att slå av på takten. Rutten ner till Södertälje är riktigt vacker och tämligen bilfri. Just nu är det Rödklöverns tid, den växer frodigt längs vägkanten och blommorna smeker vänsterbenet när jag får gå ut vid möte.

Luffarliv. Grillad kyckling och en slummer i Guds fria natur. Kan det vara bättre? Bara två myggbett . . .

Vi som tar det lite lugnare- gångare, löpare och cyklister- ser förmodligen mycket mer än bilfolket. Nu när jag dessutom springer extra långsamt tar jag varje tillfälle till ett stopp. Som till exempel pausen vid Salems kyrka i dag. De flesta Stockholmare har säkert sett denna vackra 1100-talskyrka under några sekunder när de svischat förbi i 110 km på E4:an. Själv kunde jag studera kyrkan lite närmare, svängde av vägen och upptäckte att kyrkan ligger otroligt vackert på en liten udde vid Bornsjön.

Salems kyrka. Delar av kyrkan, bland annat tornet är från 11000-talet läste jag på skylten vid grinden.

Keep on running!

Tio övernattningar och totalt cirka 54 mil blir löpturen till Oslo/Gardermoen. För större bild: Högerklicka på kartan och "Visa bild".

Här är kartan i repris. På lördag sticker jag iväg och första dagen blir den lättaste, bara till Södertälje där hotell är bokat.

Jag känner mig laddad inför Oslolöpet. Men om det går vägen står skrivet i stjärnorna. Fast nog tycker jag att det går lite bättre för varje dag.

Följs planen blir det tio övernattningar, förmodligen alla på hotell/vandrarhem. För säkerhets skull tar jag  med mig mitt "tält". Som vanligt springer jag med joggingvagnen och packningen är lättast möjliga. Datorn följer med så att jag kan blogga varje dag.

Här dagsetapperna:

11/7 Sthlm-Södertälje 40 km

12/7 Strängnäs 50 km

13/7 Kungsör 57 km

14/7 Örebro 47 km

15/7 Karlskoga 68 km

16/7 Karlstad 56 km

17/7 Brunskog, Kil 55 km

18/7 Charlottenberg 55 km

19/7 Skarnäs, Norge 65 km

20/7 Gardermoen 46 km

Keep on running

Någon kilometer efter Hellasgården vek jag vänster från Ältavägen . ..

. . . och kom in på en underbar grusad skogsbilväg som förde mig till Saltsjöbaden.

Jo, det blir Oslostart. På lördag börjar jag min 54 mil långa löpning från Stockholm till flygplatsen Gardermoen.

Jag är inte i toppform men har ändå bestämt att genomföra löpet. Det är lite av en chansning, möjligheten att komma fram är 50-procentig. Men det är inte hela världen om jag tvingas avbryta och ta tåget hem. Jag har inget att bevisa och som luffare känner jag ingen som helst press.

Jag har nu haft ett par skadefria veckor. Värken bak i rumpan är borta, stundtals springer jag som i fornstora dagar även om jag  får jag ta i lite mera för att hålla farten. Men efter cirka en mil, ibland tidigare kommer tröttheten i höger ben. Jag blir konstigt trött  i låret fram och i ljumsktrakten,förmodligen har det något samband med piriformissyndromet ändå.

Den där tröttheten kände jag av under dagens långpass på cirka 20 km till Saltsjöbaden. Det gick fint de första 13 km men sedan blev det en del gång i backarna. Ynkligt, skulle jag förr ha sagt, men nu är jag mest glad att  kunna springa så här långt utan att ha ont.

Skogsbilvägen efter Hellasgården bör du absolut pröva. Inte en bil, bara några cyklister, ängar där hästarna betade och skönt grusunderlag. Tänk att det finns så vackra och ostörda områden såpass nära Stockholm.

Väl framme i Saltsjöbaden blev det Saltsjöbanan hem. Också en väldigt vacker tur.

Denna vecka 111 km

Keep on running!

Ortopedtekniker Tommy Lemouré tog fram tre par nya fotbäddar till mig. Leveransen och inpassningen skedde på Stadium på Kungsgatan i Stockholm.

Jättesköna. Det var första intrycket efter att ha provsprungit i mina nya fotbäddar.

Idag var jag och hämtade mina tre par nya fotbäddar, två medelhårda och ett par mjuka. De senare provsprang jag  idag på lunchrasten till full belåtenhet.

Smakar det så kostar det- 2 500 kronor betalade jag för de tre paren. De ska hålla 5 respektive 2,5 år men det där tror jag inte riktigt på. Fast så länge som mina gamla från mitten av 80-talet och som gått ett par tusen mil vardera håller nog inte de här.

Keep on running!

Varför handla i butiken hemmavid när det finns en Lidl 15 km bort? Bilden innan Farsta vid Högdalstoppen.

Har du sprungit med joggingvagn? Det är rätt skönt när du är eller varit skadad. Tempot hålls nere, du får stöd och babyjoggern fungerar lite som en  rullator.

Vilka underbara dagar! Sol vareviga dag och perfekt löpväder. När det är så där sköna dagar brukar jag ofta springa med bar överkropp,  väl insmord med solkräm. Ut och lufta vagnen är aldrig fel, det är lite av  USA-känsla jag nu upplever.

På tal om USA. Har du sett nyheten jag lagt in här på bloggen för mina utländska läsare? Klicka på den brittiska flaggan uppe tillhöger och läs den engelska versionen!

Denna vecka 87 km.

Keep on running!

Själv är jag 61 år och hoppas kunna knyta skorna många, många år till. Äldste maratonlöparen i min statistik är 77 år. Tycko Johansson från Norrfors sprang maran på under 6 timmar.

Hur snabbt måste jag springa för att komma in bland de tio bästa i min åldersklass på maraton i Sverige? Kolla min statistik så får du svaret!

Årets första maratonstatistik är här. Jag har gått igenom resultatlistorna för för alla svenska och ett stort antal utländska maratonlopp och gjort tiobästalistor på de svenska deltagarna i de olika ålderklasserna. Nytt i år är att jag också har med M35 och K35, som officiellt är veteranklasser.

De tio bästa i klasserna M35, M40 och M45 har alla gjort maran under 3 timmar. Och på damsidan har alla i K35 och K40 sprungit under 3,30. Generellt är standarden bättre bland männen när man räknar om med åldershandikapp (wava).

38-årige Fredrik Uhrbom har då med sina 2.22 i Sevillia gjort den bästa prestationen bland männen. På damsidan vinner 35-åriga veteranen Lena Gavelin. Hon blev visserligen slagen  med 7 minuter av Isabbellah Andersson på Sthlm Marathon, men Isabellah är 29 år och således inte veteran.

Om du upptäcker fel eller saknar resultat i listorna vill jag att du mejlar mig. Ambitionen är att ha en ”dagsaktuell” tiobästalista. Listan kommer också som vanligt att läggas ut på Svenska Marathonsällskapets hemsida men där sker uppdatering inte lika ofta.

http://www.suneson.se/statistik/Vetraner_2009.xls

bjorn.suneson@bredband.net

--

Jag ökar milantalet försiktigt. Det går tungt men jag har inte ont längre.

Denna vecka 82 km

Keep on running!

Jag har tre par fotbäddar, alla tillverkade i mitten på 80-talet. De är intakta och jag använder dem fortfarande- varje par har "gått" 2 000-3 000 mil. Nu specialtillverkas tre nya par för totalt 2 500 kr.

-Du är frisk! Du lider inte av artros. Du kan fortsätta att springa hela livet.

Kan man få ett bättre besked? Det var på lätta ben jag idag stegade ut från doktor Carter Farrells mottagning. Det var bara en vanlig muskelinflammation, piriformissyndrom, inte någon ledförslitning jag besvärats av. Röntgenplåtarna talade sitt tydliga språk: höfterna och lederna är intakta.

Så är också mina skoinlägg, fotbäddar, jag fick av Farrell i mitten på 80-talet. Man ska dock inte springa så länge som jag gjort i dessa så det var hög tid att byta till nya. Jag hade tur och fick idag tid på Sophiahemmet där ortopedtekniker Tommy Lemouré på Ortopedteknik Anatomic gipsade mina fötter för att tillverka en form så han kunde göra nya fotbäddar.

-Björn, du har små fotproblem. Fantastiskt att dina fotbäddar hållit så här länge, sa han.

Jag fick veta att jag pronerar lätt (viste det innan men skönt ändå att få de upprepat 25 år senare). På vänsterfoten är "felet" 11 grader och på högerfoten 9. De är inte mycket och Mustafa Muhammed, för att nämna någon, pronerar dubbelt så mycket som jag och det går ju bra för den gossen.

Min skofilosofi att att hålla igång med 6-7 par, att ha lite olika modeller av skor, byta till ett nytt par efter varje joggingrunda (jag gör 2-3 skobyten per dag) och att ibland springa med fotbädd och ibland utan är enligt såväl Farrell som Lemouré förklaringen till att jag nästan aldrig varit skadad. Variation alltså.

Varför drabbades jag ändå av piriformis?

-Det vet jag inte, svarar Farrell. Och när inte han vet, ja då finns det nog ingen som vet. Hans råd var att fortsätta som tidigare men att strecha rumpan, dock mycket försiktigt men kanske göra det dagligen under minst ett år.

Nåväl, jag är igång igen. Och jag har inte ont längre! Men det går fortfarande  lusigt- fast idag gick min 27-minuterstur till jobbet på 28 minuter. Och nu vågar jag till och med tänka på ett maratonlopp till hösten.

Keep on running!