Nu återstår endast ett hopp vid en delstatsskylt; Oregon. Just här, fast på andra sidan av Interstate 84 hoppade jag för sex år sedan och då sprang jag i andra riktningen, in i Utah.

Drygt tre veckor återstår men det känns ändå som om slutet är ganska nära. Idag korsade jag gränsen till Idaho, den näst sista delstaten.

Egentligen borde jag nu befinna mig i Idaho men jag tar ytterligare en motellnatt i Snowville, Utah. Varför? Jo det är tolv mil mellan Snowville och Burley i Idaho, alldeles för långt att springa och dessutom finns det inget däremellan annat än öken. Jag blir därför imorgon utkörd, ungefär  halva sträckan, motsvarande vad jag idag har sprungit. En Steve med andra ord.

Ranchers eller cowboys. Hatten är en statusmarkering och visar vem man är. Några av dessa ranchägare äger upp till 500 kor, andra har sin huvudsakliga inkomstkälla från vägarbeten.

När jag äter frukost på Mollies Café i Snowville kliver ett antal män med bredbrättade hattar in. Ser lite egendomligt ut men kan det vara mer amerikanskt? De är alla "ranchers", dvs boskapasägare. De kom dock inte till häst utan i bil. Jag frågar om jag får ta en bild och de blir lite förvånade men när de förstår att jag är svensk är det ok. Det är just i dessa trakter, väster om Utah, ranchägarna börjar dyka upp. Jag hade hoppats att  kunna intervjua någon men tyvärr dök dom inte på kvällen när jag åt middag.

Snowville (170 invånare, två zebror och en kamel) är en av de märkligare orter jag har varit på. Här finns egentlgen ingenting men ändå allt. Denna gränsstad är ett enda stort truckstop längs Interstate 84. Jag tror det finns fyra matställen och de två jag besökte var riktigt bra. Mitt minne från ett tidigare besök var att mina kalsonger höll på att brinna upp här. Jag hade tvättat på det halvrisiga motellet, det var kallt och jag försökte torka tvätten över en bordslampa. Det resulterade i diverse brännmärken. Ynglingen i receptionen arbetade på Autoliv några mil bort men att det var ett svenskägt företag hade han ingen aning om. Nu vet han.

Morgondagen till Burley kan bli besvärlig; långt, rena ökentrakter och kraftiga vindar, så starka att det finns varningsskyltar. Men i morgon ska det inte blåsa så mycket.

Keep on running!

59 km idag på stekheta Interstate 84. Urstark, sprang (krypfart) i varenda backe. Detta var det enda "hus" jag såg på hela sträckan Tremonton-Snowville. Har polisen gått en charmkurs? Träffade någr trevliga exemplar som bjöd på iskall läsk och vatten.

Keep on running!

Mormoner, ultralöpare och mot Trump. Paret Joan och Bruce Nelson hymlar inte om vem de röstat på.

I Sverige frågar vi inte vilket parti någon röstat på. Det anses opassande om man inte känner personen väldigt väl. Men här berättar "alla" för mig om de lagt sin röst på Trump eller inte.

 Att fråga vad folk tjänar är också helt OK. Ja, det är verkligen skilda världar. Därför uppfattar jag amerikanen i flera avseenden som mera öppen än svensken.

Jag befinner mig i Utah och det är en Trumpstat. Därför blir jag glad när mina löparvänner Joan och Bruce Nelson i Honeyville på direkt fråga berättar att Trump inte fick deras röster. Jag har träffat paret ett par gånger och de har varit oerhört hjälpamma, bla fixat en massa Stevar till mig. Det blev glatt återseende idag då de bjöd på middag här i Tremonton (8 400 invånare).

Idag var en riktig slödag, bara en mara att springa. Fick för en gång skull tid över för lite annat än löpning. Jag skulle t ex ha klippt mig i Iowa men gjorde det först idag. Stortvätt och lite administrativt arbete hanns också med. Samt inte minst; prata med vanligt folk.

Bilen tar stor plats i amerikanens liv. Här en nybyggd villa utanför Trementon där de två garagen tar nästan lika stor yta som själva bostaden.

Dagen distans: 43 km

Keep on running!

Jag fick provsitta Randall Steinfeldts Chevrolet Corvette Stingray. Bilen är av årsmodell 1964 och är i absolut toppskick. Det är dock inte den han ska ha när han ger mig en Steve om några dagar.

Löpning i paradiset. Ja så skulle man väl kunna beskriva dagens 7-milatur mellan Garden City och Logan i Utah. Myckt vackrare än så här kan det inte bli.

Drygt en mil upp och sedan en fem mil lång utförslöpa i en canyon ner till Logan (50 000 invånare). Långt men ändå ganska lättlöpt.

Bear Lake.Jag är uppe på 2 375 meter.

Sedan bar det utför. Brusande Logan River blev min följeslagare.

Plötsligt stannar en gammal amerikansk sportbil till vid vägkanten, ut kliver en man och en kvinna. Mannen filmar mig och när jag kommer närmare känner jag igen honom direkt. Det är Randall Steinfeldt, cyklist, löpare och läkare i Ogden. Jag har träffat honom vid två besök i Utah.och nu har han  läst på blogen att jag var i trakterna. När han få höra vilka transport-och motellproblem som väntar mig vid gränsen till Idaho erbjuder han mig på stående fot en Steve från Snowville nu på tisdag . Begreppet Steve var han sedan tidigare bekant med. En stor sten föll rån mitt bröst.

Långa avstånd till motellen skapar alltid problem. I Randolph utnyttjade jag airbnb eftersom det inte fanns något motell där. Mycket lyckat, trevligt värdpar, samt billigt och bra boende. Dessutom fick jag en mycket viktig Steve.

Mitt värdpar Jodi och Keith i Randolph samt deras lilla "puppy".

Jag fick nyligen en fråga här på blogen om min vilopuls och arbetspuls. Jag har dålig koll men vilopulsen var häromdagen 50 och arbetpulsen 120-130. Tycker nog att det är väl höga värden, vil minnas att jag har en vilopuls på runt 45. Kan det vara den höga höjden som får hjärtat att slå fortare?

Keep on running!

Vägen slingrar mellan de höga bergen och här är jag uppe på 2 157 meter (7 110 feet). Men i morgon bär det nerför och jag lär se ännu vackrare scenerier. Asfalten las ut för två dagar sedan varför kärran rullar lätt.

Det går inte riktigt att sätta fingret på vad som skiljer människorna i Utah från övriga USA. Men ändå märker man direkt att det är något speciellt. Kanske är det omtänksamheten, vänligheten och lugnet som skiljer?

Ja, jag gillar verkligen Utah. Det skrev jag redan för sex år sedan då jag var här för fösta gången. Någon måste ha viskat i guvernörens öra om mina positiva omdömen- jag hade knappt mer än kommit hem förrän ett paket väntade på posten. I paketet fanns diverse souvenirer, brev från skolungdomar och matvaror.

Arikitekten John C. Gray som ritade kyrkan (tabernaklet för de Sita dagars heliga) i Randolph måste ha inspirerats av Skandinavien, ja kanske av Dalarna, när den ritades. I det vackra tornet såg jag en uggla vaka.

Kan det vara så att hjälpsamheten bottnar i att det bor så mycket mormoner här? Ja, kanske. Här i Randolph träffar jag flera mormoner, bl a en ung matematik- och datalärare på High School. Jag nämner något i förbigånde om att kyrkan i samhället ser väldigt Skandinavisk ut och att jag tänkte besöka begravningsplatsen för att se om det är några svenska namn på gravstenarna. Genast erbjuds jag skjuts och en äldre kvinna med historiska kunskper blir min guide.

När jag står med kärran utanför bensinstaionen och halsar en Cola hälsar ortens ungdomar, som kommer på fyrhjuliga motorcyklar, artigt på luffaren. Jag får höra ett vänligt ord här och där. Randolphs enda retaurang har wifi men inte för gästerna. Men för mig öppnas internet direkt.

Ja, folk uppträder belevat, man lyssnar och ser varndra i ögonen. Som främling gillar jag det. Och värdparet jag är inneboende hos är lugnet själva, hur trevliga som helst och på ett naturligt sätt.

Skyltarna på den gamla butiken säger inte hela sanningn om Randolph. Orten är inte bara ett köldhål utan också ett mygghelvete på grund av Bare River. Varje år måste man flera gånger flygbesspruta för att kunna bo här. Eftersom det var valår i år började besprutningen tidigare än vanligt.

Som du förstått har jag haft en givande dag, en dag då jag haft tid för mer än bara löpning. Många visitkort har delats ut till intresserade.

Dagens distans: 46 km

Keep on running!

Nu återstår bara att hoppa vid delstatsskyltarna i Idaho och Oregon.

Äntligen Utah! Ja, Utah tillhör vid sidan av Nebraska mina favoritstater. I Utah, mormonernas stat, är befolkningen generellt väldigt hjälpsam.

Det var med lätnad jag idag sa farväl till Wyoming, för löparen den besväligaste deltaten av alla. Aldrig under 2 000 meter, stora avstånd mellan städerna och motellen och ständigt dessa backar samt motvind. Nej, vilda Wyoming tillhör jnte favoriterna. Ska jag säga något positivt om denna delstat så får det bli att det är först här man får börja springa på Interstate.

Siesta och lunchpaus i det fria. Enda skugga jag kunde finna var under joggingvagnen.

Det är först idag jag fått en känsla av att det börjar gå nerför. Mina dryga fem mil från Evanston till Randolph gick lätt.  Dessutom ingen motvid. Då är det verkligen roligt att springa! Att det sedan var 30 grader gjorde inte saken sämre. Jag älskar värmen.

Gruvhålen är plomberade och det är inte mycket i landskapet som avslöjar att det här skett kolbrytning för ca 150 år sedan.

Strax innan jag korsade gränsen till Utah stannade jag till vid en historisk skylt, som berättade om kolbytningen i Almy åren 1869 fram till 1900 då gruvorna stängdes efter en mängd explosioner. Det som gjorde mig så intresserad var att i dessa gruvor arbetde folk från bla Skandinavien. Förhållandena var fruktansvärda för de totalt 4 000 invånarna (idag bor knappt någon i Alma). Kolet levererades till Union Pasific och det var en dragkamp mellan orterna om att få järnvägen till sig. Jag har inte haft tid att kolla om det var några svenskar som strök med i dessa explosioner, den största, 1895, krävde 61 dödsoffer. Fast på den här listan finns några svenska namn.

Det var lite av en aha-upplevelse att på en översiktskarta se hur långt jag förflytat mig, Bilden från en restaurang i Randolph. På menyn fanns bara hamburgare och kycklingvingar. Börjr bli tröttpå den maten.

I Randolp (450 invånare) finns det säkert en miljard fler myggor än bofasta. Här bor jag invkvarterad (airbnb)  hos ett pensionerat par och kommer att stanna två dagar eftersom jag blivit erbjuden en Steve. Därmed slipper jag ta in på dåligt och svindyrt motell i turistfällan Garden City.

Denna text skickas från utsidan av Senior Center i Randolph. Tur att dom inte stängde av wifin och att jag fick fatt i  lösenordet.

Dagens distans 54 km.

Keep on running!

Vad tror du den här flaskan innehåller?

Blöjor, kastruller, kläder, skor, pet flaskor, ja allsköns bråte kastas ut från bilarna på motorvägen. Men vad är det för massa flaskor med gult innehåll som ligger i vägrenen?

Det får bli dagens fråga i detta korta  blogginlägg. Dagen har varit lång och jag behöver vila efter en synnerligen blåsig och backig  etapp till Evanston. Jo en fråga till: imorgon händer något speciellt. Vad kan det vara?

Dagens distans Lyman-Evanston: 64 km

Keep on running!

Den ena Volbolastbilen efter den andra swishar förbi mig på I80. Fordonen är nya till skilnad från många gamla amerikanska skorvar som fortfarande rullar på motorvägarna. Bilden tagen 30 km väster Little America, Wyoming.

Volvo, Volvo, Volvo. . . Det kryllar av Volvolstbilar på de stora vägarna i Amerika. Men hur stor är egentligen Volvo i USA? Jag har tagit reda på det och kan här på bloggen redovisa unika siffror som kanske til och med överraskar Volvo.

Springer du på en motorväg har du inte så mycket annat att göra än att just springa. Vid tidigare löp har jag som svensk glatt mig över inslaget av Volvos tunga lastbilar på motorvägarna. Jag har på skoj ibland räknat dem men inte gjort det särskilt grundligt. Nu har jag verkligen räknat.

I rätvisans namn ska från början sägas att Volvo inte är dominanten bland "semi trucks" i USA, det är tyska Daimler med sina Freightliner. Men Volvo är klar tvåa (Volvo säljer också under märket Mac).

När bolagen presenterar sina försäljningssiffror handlar det alltid om nybilsförsäljningen. Då brukar Volvos marknadsandel i Nordamerika ligga runt 9-10 procent. Men den siffran säger inget om andelen Volvolastbilar, som rullar på vägarna. Eftersom jag nu springer på I80, som går mellan San Fransisco och utkanten av New York, har jag försökt få fram siffran på Volvos andel av de tunga fordonen på denna kanske Amerikas mest lastbilstäta väg.

De senaste dagarna har jag då och då räknat alla tunga lastbilar som passerat mig. Hur många av desa är en Volvo? Metoden har varit följande:  jag har räknat upp till 100 bilar och kollat vilka som är Volvo respektive annat märke. 100x27 observationer gör totalt 2 700 bilar.

Medianen blir 17 procent. Ungefär var sjätte lastbil är alltså en Volvo. Det är nära dubbelt så hög andel som de officiella siffrorna visar. Att ha en  så hög andel på denna jättemarknad betyder naturligtvis enormt mycket. Tänk bara på alla reservdelar och reparationer det genererar.

Gissningsvis kommer Volvos andel att öka när alla gamla "monster trucks" försvinner. Dragkampen står mellan Daimler och Volvo.

--

Jag befinner mig fortfarande på cirka 2 000 meters höjd. Det känns vill jag lova! Jag är kraftlös, går nu nästan lika mycket som jag springer. Och naturligtvis har jag kraftig motvind. Så här har det aldrig varit förut. När ska krafterna komma tillbaka och när börjar utförslöpan?

Första paret skor inköpta i USA rensades idag ut och ersattes med ett par nya Brooks Adrenaline. Jag roterar mellan tre olika skotyper.

Dagens distans mellan Little America och Lyman: 48 km

Keep on running!