Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 2351 km. Denna vecka: 42 km. Idag: 17 km

2012-06-07 - Dag 79: Columbus, en storstad för bilar

Columbus är huvudstad i Ohio och har 800 000 invånare, 1,8 miljoner om alla förstäder räknas in. Bilden tagen på den vackra Main Street Bridge.

Storstäder en en fasa för alla kust till kustlöpare. Idag tog jag mig igenom Columbus, en både farlig och jobbig löpning.

Columbus, huvudstad i Ohio, må vara en vacker stad. Men nej tack, där vill jag inte springa mera. Att ta sig igenom centrum och alla förstäder var en förflyttning på flera mil och tog i princip hela dagen. Det var hur mycket bilar som helst, trafikljus, urusla trottoarer, utryckningsfordon stup i kvarten och jag tvingades göra ideliga stopp.

Att man i USA prioriterar bilismen är ingen nyhet. Men att det inte ens i en så stor stad som Columbus satsas många dollar på cyklisterna, gångarna och kollektivresenärerna är beklämmande. Jag sprang bland annat på Broad Street, ett enda långt avgasdike kantad med nerlagda eller tynande butiker. Jag såg nästan enbart svarta stå och vänta vid busshållplatserna. Och jag lovar, dom fick vänta. Under den dryga timma jag krysade runt bland alla hålen i trottoarerna passerade en enda buss. En buss!

-Det är lite tätare trafik i rusningstid, suckade en kvinna jag talade med.

Märkligt är också hur kvarteren skiljer sig från varandra. Plötsligt kan det dyka upp mycket fina kvarter med grönska, hela trottoarer, fina restauranger och det vackra folket från att bara några hundra meter senare återgå till förfall, pantbanker och folk som bara ståroch hänger. USA är kontrasternas land, särskilt i storstäderna. I Dublin, någon mil från Columbus, såg jag jättelika och exklusiva nya villaområden, Danderyd framstod som en blek kopia.

Utmattad (igen) nådde jag sent Hebron och motellet nere vid motorvägen. Det går upp och ner och just nu är jag tröttkörd men fortfarande helt skadefri, inte ens ett skavsår.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:16:44

Läs / skriv kommentar (6)


2012-06-06 - Dag 78: Journalistiken imponerar inte

Dagstidningen Early Bird i Greenville, Ohio har delats ut till prenumeranterna. Varenda lite stad håller sig med en egen tidning.

Journlistiken i USA håller hög klass. Det är den gängse uppfattningen i Sverige och då tänker vi på de stora drakarna. Men det är lokaltidningarna jag ser och där är kvaliteten lägre.

Jag lyssnar mycket på radio när jag springer. Det vimlar av reklamfinansierade musikkanaler. Musiken gillar jag men reklamen är skrikig och vulgär. Men uppenbatrligen går  budskapen hem, annars skulle väl ingen annonsera på det här sättet. Det som däremot förvånar är att det i reklamradion inte finns någon som helst ansats till journalistik. Programledaren spelar bara sina låtar, inget prat, inga nyheter, i bästa fall lite väderinformation och i sämsta fall läser programledaren reklamtexterna.

Jag ser också mycket på nyhetssändningarna i TV, ofta blir det CNN. Visst, det är skickligt gjort men det är mer teater än faktainformation, allt ska dramatiseras. De kvinnliga reportarna verkar ofta ha fått jobbet enbart för sitt utseendes skull. Överlag tar reportrana alldels för stort utrymme och de intervjuade kommer knappt till tals. Inte för att Rapport, Aktuellt eller TV4 Nyheterna skulle vara outstanding men de är seriösare.

Det är roligt att USA har så många små prenumerade lokaltidningar. Tidningarna är ofta väldigt gamla och utseendet tycks inte ha förändrats särskilt mycket. Svartvita bilder, ingen redigering och skolavslutningar kan vara toppnyheten. Svenska lokaltidningar håller överlag högre klass, tycker jag.

'

Vi är alla "cousins". Vid släkträffen i Dublin, Ohio träffade jag Robin Neumeier och Linda Feldman.

Dagens löpning från Urbana till Dublin blev 63 km. Motvinden var bitvis besvärande så det här blev en av mina jobbigaste dagar. Den sista halvmilen genom ett lyxigt villaområde vacklande jag fram av trötthet och hunger. Väl framme hos Robin och Fred Neumeier vankades jättelika grillade hamburgare,massor av coke och blåbärspaj så jag kvicknade till rätt snabbt.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:49:21

Läs / skriv kommentar (3)


2012-06-05 - Dag 77: Hyllad som hjälte

Borgmästaren Bill Bean i  Urbana, Ohio, hälsade mig väkommen och överräckte ett konvolut där staden uttryckte sin stora ära över att få vara delaktig i mitt kust till kust löp.

När jag idag rullade in med kärran i staden Urbana i Ohio väntade en välkomstkommitté. På trappan stod borgmästaren själv och tog emot mig som om jag vore messsias som red in i Jesuralem på sin åsna.

Aldrig har jag fått ett sådant mottagande. Det vimlade av fint folk och lokalpressen var på på plats. Man hade också upplåtit en svit på stadens finaste hotell.

Borgmästaren Bill Bean tog i hand och överlämnade ett dokument där jag hyllades som en hjälte. "We are honored to be a part of your cross-country journey!", "We admire the passion, focus and dedication you bring to folks of all adges", stod det bland annat.

Bill visade sig vara en riktigt trevlig och enkel person och vi talade länge med varandra, inte bara om löpning. Självklart förvånade jag mig över att han hade tid  att prata med en "luffare". Bill hade bara en önskan: att jag skulle fästa stadens pinnål i min löparmössa. En sådan enkel begäran bifölls direkt så nu bär jag ett märke med texten Urbana, Ohio. Den får bli min turamulett under resten av resan mot Atlanten.

Det här skulle knappast kunna inträffa i Sverige, möjligen om vi tagit ett OS-guld. Det som skiljer USA från Sverige är att man här firar och värdesätter även små prestationer. Utanför städerna kan finnas skyltar om att stadens skola vunnit en basebollturnering 1968 och liknande. Det tycker jag är bra, vi är för dåliga på att ta vara på glädjeämnena.

Min "cousin" Robin Neumeier med maken Fred och sönerna Dylan och Cody.

All den här uppståndelsen hade sin förklaring. Det var min släkting Robin Neumeier med maken Fred som viskat i örat på några personer i Urbana om min ankomst. Familjen hade också ordnat med hotellet och fin middag på kvällen. Imorgon tisdag är jag gäst i  deras hem i Dublin där jag sammanstrålar med en annan "cousin", Linda Feldman, som var med vid starten i Oregon.

Dagens löpning från Piqua till Urbana gick i medvind och i sol, totalt 41 km. Kvällen ägnades åt att sätta på de nya däcken jag fick idag, en uppgift svårare än väntat men nu sitter två nya bakdäck på kärran.

Keep on running!

Postad av Björn kl 03:59:35

Läs / skriv kommentar (9)


2012-06-04 - Dag 76: Herr och fru Dairy Queen

Paret Rita och Clarence Barhorst äger och driver sedan 1989 en Dairy Queen restaurang i Greenville, Ohio. Hon är 80 år och han 82.

Dairy Queen är en klassiker i den amerikanska snabbmatshistorien. Kedjan har funnits sedan 1940 och en som varit med många år är 82-årige Clarence Barhorst i Ohio, still going strong.

Jag bromsar in kärran utanför en Dairy Queen restaurang Greenville. Det är exteriören som väcker mitt intresse. Jag får vibbar av 40- och 50-tal och när jag ser ett äldre par innaför disken blir jag ännu mer nyfiken.

Utseendemässigt har restaurangen inte ändrats så mycket sedan starten på 40-talet. Det är ofta i de mindre städerna Dairy Queen finns.

Där inne jobbar tre unga kvinnor samt det äldre paret. Jag beställer en en liten "vanilla ice cream cone" för drygt en dollar och kommer i samspråk med 82-årige Clarence. Han berättar att Dairy Quen var först med mjukglass och att just den glassen jag beställde har varit med sedan starten. Glass är fortfarande viktigt men man har också det taditionella hamburgersortimentet.

Medan vi pratar fyller hustrun Rita, 82 år, upp en kyldisk med Dairy Queens klassiska glasstårtor, populära vid födelsedagskalasen.

- Vi har varit gifta sedan 1959 och har sex barn. Innan jag köpte restaurangen var jag mjölkbonde under 40 år, berättar Clarence.

När jag frågar hur gammal han är får jag motfrågan; hur gammal tror du att jag är? Han ser inte så gammal ut så jag svarar 73 och plötsligt går samtalet mycket lättare . . .

Dairy Queen finns i ett 20-tal länder, bland annat i Japan, Kanada och Mexico, men inte i Sverige. Ändå känns kedjan så bekant, kanske för att jag är av nästan samma årgång. Jag frågar om kunderna också är lika nostalgiska och Clarence nickar.

Snabbmat är billig mat. Då borde affärerna gå lysande när folk fått det sämre?

-Nej, fjolåret var det sämsta vi haft. När en familj är här och äter får barnen alltid glass efteråt men föräldrarna tar numera sällan en glass. Det är ett tecken på krisen.

En gång var kedjan störst men har sedan många år tappat marknadsandelar till jättarna McDonalds, Wendys och Big Burger, som i nämnd ordning är de tre största omsättningsmässigt i USA. Totalt finns det 5 900 Dairy Queen i världen och kedjan ägs numera av Berkshire Hathaway med "oraklet från Omaha", Warren Buffet, som huvudägare. Sloganen är "We treat you right" och det är bara att instämma- Dairy Queen tillhör mina favoriter.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:55:50

Läs / skriv kommentar (6)


2012-06-04 - Dag 76: Äntligen Ohio!

Ett glädjehopp vid delstatsskylten. Ohio blev min åttonde delstat.

Nu går det undan. Indiana är avklarat och idag passerade jag gränsen till Ohio. Det var lite speciellt eftersom jag aldrig sprungit här.

Första mötet med Ohio blev en postiv överraskning; lite trafik, inte särskilt kuperat, lummigt och vackert, många små samhällen och städer, en härlig medvind, soligt och inte alltför varmt. Kan det bli bättre? Jag var dessutom i kanonform och jag tyckte nästan det var lite trist när jag efter 57 km nådde slutmålet, staden Piqua. Det kändes som om jag kunnat springa någon mil till.

Keep on running!

Postad av Björn kl 04:17:26

Läs / skriv kommentar (3)


2012-06-03 - Dag 75: Så får du ditt barn att löpträna

Glad och stolt pappa. På McDonalds i Winchester, Indiana, kollar jag resultaten från dagens Stockholm Marathon och ser att bägge sönerna tagit sig i mål.

Mina 59 km idag till Union City är inte mycket att orda om. Dagens hjältar är alla som i det vidriga vädret tog sig i mål i Stocklholm Marathon, bland annat mina söner Erik och Olof.

Alla föräldrar vill att deras barn ska motionera, gärna springa. Men hur får man barnen att röra på sig mera? Ja, inte genom att tjata, tror jag. Jag har aldrig uppmanat mina barn att börja jogga, ändå gör alla fem det och alla tre pojkarna har nu sprungit maran. Jag hoppas naturligtvis att jag varit ett föredöme.

När jag idag på internet kunde kolla att både Erik och förstgångslöparen Olof tagit sig i mål blev jag oerhört stolt och glad. Det var nog den bästa nyhet jag kunde få. Ni hör, jag börjar bli riktigt blödig efter 2,5 månad i Amerika.

För ett tag sedan fick jag ett mejl från en annan stolt pappa. Han tränade inför Stockholm Marathon och berättade att hans 5-årige son blivit väldigt löpintresserad och hängde med pappa 3-4 gånger i veckan på hans träningsrundor. Pappan såg möjligen en blivande topplöpare i sonen och undrade nu hur mycket sonen kunde träna, själv ville pojken springa minst en mil varje gång.

Jag svarade utförligt att det nog var bästa att skynda långsamt och att jag sett många talanger bränna krutet i alltför unga år. Rundor på en mil lät också i längsta laget. Jag räknade med att pappan skulle höra av sig, kanske ett tack eller en utskällning för att jag inte begrep något. Men jag fick aldrig något svar och jag förmodar att pappan egentligen inte ville höra min åsikt. Men uppenbarligen fungerade hans egen träning mycket bra för det blev ett rejält pers på maran.

Två frågor:

# Imorgon söndag händer något speciellt bara efter två minuters löpning. Vad kan det vara?

# Vad är det för ras på kossan? Jag vet inte själv.

Allt är BIG i USA, även kohornen. Men vad är det för ras ? Bilden utanför samhället Farmland, Indiana.

Keep on running!

Postad av Björn kl 04:05:37

Läs / skriv kommentar (15)


2012-06-02 - Dag 74: Cyklar men inga cyklister

Dean Miers i Yorktown har samlat på sig 200-300 cyklar, som han reparerar och säljer.

Det var i Wyoming vintertajtsen byttes mot kortbyxor. Idag togs tajtsen fram igen. Tolv grader är inte särskilt kallt men att jag fryser beror kanske på att jag magrat.

Nej det räckte inte med vantar, långärmad tröja och löparjacka. På sista etappen idag till Muncie, Indiana, var jag tvungen att också täcka benen. Ändå frös jag. I morgon lördag utlovas varmare väder.

I Yorktown stannar jag till och pratar med den 64-årige pensionerade yrkesmilitären och polisen, Dean Miers. I en nerlagd bensinstation, fd Union 76, säljer och reparerar han cyklar. Jag hajar till när jag ser hans enorma lager av cyklar som står huller om buller.

-Jag vet inte hur många det är, kanske 200-300. Det här är min hobby.

Att vara cykelhandlare i en amerikansk småstad måste vara tufft. Jag ser få som cyklar, ännu färre som joggar. Dean kollade däcken på min kärra och konstaterade att de nog inte var i bästa skick. I nästa vecka byter jag till nya däck.

Totalt blev dagens distans 62 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:04:31

Läs / skriv kommentar (2)


2012-06-01 - Dag 74: Det går fortare i kylan

Vantar och löparjacka på. Idag var det kallt men det gick undan. Bilden från McDonalds i staden Anderson, Indiana.

En "liverapport" efter halva dagens sträcka. Nu är det kallt, 12 grader. Men det är perfekt löparväder, samma som löparna verkar få i Stockholm Marathon.

De cirka tre milen till staden Anderson i Indiana gick på tre timmar och jag sprang oavbrutet. När det är kallt går det lätt men det gäller ändå att hålla igen. Bara en liter vätska gick åt. Nu återstår dryga tre mil till dagens slutmål, Muncie.

Keep on running!

Postad av Björn kl 19:56:23

Läs / skriv kommentar (5)