Det är söndag, klockan är runt 09 och jag är på väg att lägga Kungsholmen under mina fötter. Löpturen blev ovanligt lång. I bakgrunden Ekelundsbron över Karlbergskanalen.

Trots coronatider går min träning ganska bra. Vi löpare som kan träna utomhus och dessutom ensamma är lyckligt lottade.

Det känns ändå konstigt, ungefär som lugnet före stormen. När bryter helvetet ut? Plötsligt har jag börjat tänka på att jag är över 70 år och ingår i ”riskgruppen”. Är det lämpligt att jag då är ute och springer? Ibland får jag känslan av att leva på nåder men ännu har ingen ropat:

-Stanna hemma, gubbdjävul!

Min löparklocka är i alla fall ”snäll” mot mig. Idag upplyste den om att min ”fitnessålder” är 39. Sådant smicker faller en 72-åring för. Fast kan man lita på sådant, klockor är rätt knäppa i all sin exakthet. Efter dagens långa löprunda på 46 km talade en av mina två klockor jag brukar ha på armen om att min ”recoverytime” är 48 timmar. Va, två dygn?! Vet inte klockan om att jag springer varje dag? Och kort efter den oförskämdheten kommer ett nytt meddelande: ”move”!

Planen var att springa på varenda gata på Kungsholmen. Tidsbrist stoppade mig men jag fick ändå ihop 46 km och "erövrade" all mark väster om Sankt Eriksgatan och ett litet territorium mellan Barnhusbron-Fleminggatan-Sankt Eriksgatan.  Min logistik var inte den bästa; många gator sspraangs dubbelt för att kunna nå angränsande gator.

En av få positiva saker i dessa dystra tider är att allt fler är ute och promenerar. Det kryllar av folk på de stora promenadstråken (där springer jag inte) och jag ser många löpare på ställen där man normalt aldrig ser någon, t ex ute i skogen. Jag märker också att folk gör stora lovar när jag kommer ångande.

Många gatunamn var obekanta för mig. Denna gata på Sankt Görans Sjukhus hoppas jag aldrig behöva besöka mera.

Märkligt nog har covid 19-oron fått mig att springa längre. Förre veckan blev det 155 km och denna  141. Det är som om man skulle försöka bevisa för sig själv att jag är stark och frisk. Känner igen det där när pappa dog för många år sedan. Den dagen var jag ute på en riktigt lång löptur.

Det som jag tycker är tråkigast är att jag ”tvingats” ställa in mina gymbesök. Jag behöver styrketräningen i redskapen för mina artrosknän. Jag har visserligen tummat lite den strikta linjen men besöken har varit korta (använder inte omklädningsrummet), det har dessutom knappt varit några på gymmen.

Att USA-löpet troligen måste ställas in bekymrar mig inte så mycket. Sådant man inte kan råda över är inget att gräma sig över. Däremot tycker jag nog att en del av de små parkrun-loppen i Sverige kunde köras men där har beslutet fattas world wide.

Pendel och tunnelbana åker jag heller inte. Det påverkar löpningen i viss mån eftersom jag efter långpassen brukar ta pendeln hem. Jag sprang tidigare mest i medvind men nu får jag också känna av motvinden på rundorna. Småsaker i och för sig.

Uppdraget slutfört! Måndagen den 30 mars tog jag återstående gator på Kungsholmen, en dryg halvmara. Att springa alla gator på Kungsholmen mätte cirka 7 mil. Förbaskat roligt och vad mycket jag fick se! 

Mitt under löpningen började det snöa. Det blåste hård nordanvind på Fleminggatan.

Keep on running!

Unga och gamla Vallentunalöpare på språng på en säsongsstängd Ullna golfbana. På bilden springer vi ganska tätt men kort efter var luckan betydligt större. 

Som 72-åring tillhör jag riskgruppen och bör därför begränsa mina "nära kontakter med andra". Men betedde jag mig olämpligt när jag idag tog ett långpass med några löparkompisar i klubben?

Tyskland införde idag förbud mot alla "folksamlingar" på över två personer. I Sverige är det 500 som gäller. Därför har t ex en del löpartävlingar i helgen kunnat genomföras, bl a Solvikingarnas Vårtävlingar i Göteborg och halvmaran Norasjön runt.

För en gamling som jag gäller hårdare regler än för andra. Till skillnad från Tyskland, Italien, Spanien och flera andra länder handlar det här hemma ännu så länge mest om rekommedationer, inte förbud och ingen kan gripas eller bötfällas. Jag hoppas att vi inte hamnar i den situationen. Lugn och sunt förnuft råder ännu så länge i Sverige.

Ändå är det  lite speciellt att vara över 70 år. Så här lyder Folkhälsomyndighetens rekommendation för oss:

"Vi uppmanar nu personer som är 70 år och äldre att begränsa sina nära kontakter med andra de kommande veckorna. Det innebär bland annat att man så långt som möjligt ska undvika folksamlingar som kan uppstå i exempelvis kollektivtrafiken, affärer eller offentliga lokaler. Försök att hålla dig hemma, men självklart finns det inget som hindrar att du går ut och promenerar utomhus, men inte i grupp. Be om hjälp för att göra ärenden, t.ex. att handla mat som innebär en risk för nära kontakter med andra människor".

Jag tvekade om jag skulle vara med när en klubbkompis gick ut på FB och bjöd in till ett långpass på söndagseftermiddagen. All träning har annars i veckan skett helt på egen hand och dessutom utomhus. Men eftersom jag antog att vi bara skulle bli en ytterst liten grupp och att alla också skulle vara friska tackade jag ja. Mer problematiskt var det att åka Roslagsbanan till Valentuna. Nu var vi dessbättre inte så många passagerare.

När vi skildes åt efter att i makligt tempo ha sprungit ca 25 kilometer så någon:

-Underbar runda, det här gör vi om nästa söndag!

Efteråt slog det mig; det är kanske inte alls så säkert att jag är med då. Läget kan nästa vecka vara helt annorlunda med skärpta regler. Som 70+ springer jag i en annan division än de yngre och medelålders löparna. Jag ingår ju i en riskgrupp, hur frisk jag än känner mig. Fast några "promenader" blir det nog inte.

Veckans distans 155 km.

Keep on running!

Sista benträningen på gymmet för ett tag. Personer över 70 år bör begränsa kontakterna med andra människor så långt det går, råder Folkhälsomyndigheten och F&S följer dessa råd.

 När nu gymmen stänger eller utfärdar stränga restriktionerr för besökarna upphör jag med all inomhusträning. Men att sluta springa utomhus gör jag inte.

Idag onsdag gjorde jag mitt sista gymbesök på ett tag. Att avstå från löpbanden känns inte det det minsta svårt. Däremot svider det lite att inte kunna träna mina artroskän i redskapen. Det gör jag annars flera gånger i veckan på F&S och jag tror att det är den träningen som gjort att jag varit helt besvärsfri under de senaste sju åren. Hur ska jag nu göra?

Under mina coast to coast har artrosträningen varit eftersatt. Det har varit svårt att att komma till gymmen och när hotellen haft ett "fitness center" har redskapen antingen varit trasiga eller annars har det varit fel sorts maskiner. Ändå har det gått bra- jag har trots den undermåliga träningen inte haft några artroskänningar, varken under USA-löpen eller efteråt. Så ett stopp nu på hemmaplan några månader (?) går säkert också bra.

När jag fick diagnosen knäartros gav min sjukgymnast mig ett träningsprogram på några enkla redskapsövningar som gick ut på att stärka benmusklerna runt knät och därmed stabilisera knäleden. Jag gick in 100 % och blev ganska snabbt bra. Jag blev dessutom väldigt stark och klarar numera maxvikterna i några av maskinerna. Jag minns att jag i början köpte en viktmanchett på 5-10 kg att fästa runt vristen för att kunna träna hemma. Plockar jag fram den nu kommer den att kännas på tok för lätt. Så jag vet inte riktigt hur benträningen nu ska ske.

Fullt ös på Tantolundens utegym.

Kan utegymmen vara en lösning? Troligen inte. Man har inte "mina" redskap benpress, lårcurl och benlyft. Däremot tror jag utegymmen generellt får ett uppsving i dessa coronatider, När jag idag sprang förbi Tantolundens utegym såg jag flera personer träna där.

Varför träna i redskap på gymmen när så mycket finns gratis ute i naturen? resonerar bokförlaget Sisu idrottsböcker och tipsar om mängder av övningar man kan göra i skogen, parken, lekplatsen eller trädgården. I dessa.coronatider bjuder förlaget allmänheten på de här instruktionsfilmerna, Fungerar nog men lite komiskt ser det ut. Bättre för knäna verkar de HÄR övningarna vara, också från Sisu.

Jag fortsätter min utomhuslöpning så länge det inte kommer några nya propåer. Kanske rent av ökar jag mängdträningen när det inte finns så mycket annat att göra. Att det i Sverige skulle gå så långt som i t ex Spanien och FRankrike, tvivlar jag på. Läs HÄR om tv-profilen Elisabet Höglunds erfarenheter från sin cykelträning i Spanien.

Keep on running!

Ödsligt på tåget från Stockholm till Östersund/Åre. SJ passade på att byta ut restaurangvagnen mot en kaffevagn (resan tar drygt fem timmar).

Vad synd- alla parkrun-lopp i världen har i all hast ställts in. Och här sitter jag på tåget till Östersund för att vara med på premiären i Östersund.

Klockan 23.02 på fredagskvällen skickade ledningen ut krisbeskedet: alla parkrun i Sverige ställs in till och med slutet av mars på grund av coronaviruset. Dagen innan hade ledningen i England bestämt att alla lopp i hela världen, totalt 14 länder, ställs in. Överreaktion?

Ja, vad som är rätt eller fel kan ingen säga. Men att dessa smålopp, i alla fall i Sverige, skulle vara någon hälsorisk är svårt att förstå. Loppen i t ex Kungsängen och Huddinge har i snitt 20 deltagare och det största, Hagaparken, lockar ett 70-tal varje lördag.

Så vad göra när man sitter med tågbiljetter och hotellrum i Östersund som inte kan avbokas? Resa naturligtvis! Och samma sak gör jag nog inför premiären i Halmstad  den 27 mars. Där har jag också bokat resa och hotell. Nu får jag väl i all ensamhet jogga runt på dessa parkrunbanor, utegångsförbud råder ännu inte. . .

Mer bekymmersamt är det med mitt nästa coast to coast efter att USA infört inreseförbud  för europeiska resenärer under en månad. Jag reser visserligen inte förrän den 29 maj så mycket kan hända. Skulle förbudet kvarstå, ja då blir det nog något längre löp i Norden. Världen går inte under, däremot kanske Norwegian som jag tyvärr flyger med. Flygbolaget har tidigare varit illa ute och nu är det storkris.

Inget parkrun i Östersund men jag sprang delar av banan längs Storsjön och också ut på isen.

Ja, jag är nästan glad att loppet inte blev av. Det var isande vindar och parkrunbanan var mycket isig, närmast ospringbar. Det blev ändå 7 km utomhus och sedan en mil på hotellets löpband. Kul också att träffa en kändis i stan, den gamle skidstjärnan Mathias Fredriksson.

En underbar löptur på 1 mil längs Storsjön och Hälsans Stig. Bilden från Semsås Brygga.

Keep on running!

PS

Med UD:s rekommendation i lördags om att avstå från alla utlandsresor fram till den 14 april är även min start i Düsseldorf Marathon den 26 april i farozonen.

Totalt deltog 174 personer i "Spring tills du stupar". Av dessa stupade 142 men vi 32 ovanför den bruna linjen, stupstocken, klarade oss. Sammanlagt har deltagarna under februari sprungit 3 668 mil, nästan ett varv runt jorden. Klicka på bilden för att läsa namnen och distanserna!

Februari blev en bra mängdmånad. Totalt sprang jag 611 km vilket motsvarar en halvmara per dag.

Det hade inte blivit så mycket om inte utmaningen Spring tills du stupar samtidigt pågått. Vi som anmält oss till detta Face Book-arrangemang skulle under februari springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum angav, alltså minst 1 km den 1 februari och minst 29 km den 29 februari. Klarade vi inte det, ja då hade vi stupat.

Ganska tufft, även för mig som pensionär. Hur folk med jobb, småbarn och hämtning på förskola klarat det hela är en gåta. I vår Facebook-grupp finns berättelser om rena "stordåd"; folk som gått upp i ottan för att samla kilometrar, andra som vankat av och an mellan skrivborden på jobbet, några som varit mer eller mindre fastnitade på ett löpband eller smått desperata personer som tagit sena kvällspromenader för att få ihop dagens "fix".

Rena stolleprovet? Ja, egentligen. Men alla har berättat på FB om hur lyckliga de känt sig när de undgått stupstocken. Och de som stupat har också skrivit om hur lyckliga de känt sig. Inte ett hårt ord har sagts, det har varit tummar upp hela tiden.

Gruppen har varit minst sagt blandad. Här har funnits rena blåbär, de flesta har naturligtvis stupat, men några har hängt med till the bitter end. För andra har räddningen säkert varit att man också kunnat räkna in gång (en deltagare har gått minst två mil per dag). Och i gruppen har funnits ultrarävar som inte bangar för att springa 3-4 mil per dag.

Jag klev av tåget i Stenstorp för att springa tillbaka till Skövde.

Jag får också räknas in bland galenpannorna. Sista dagen tog jag tåget till Skövde för att hälsa på Stefan Wendt, som nu till våren ska cykla över Amerika. Det natuliga hade varit att stiga av i Skövde men jag fortsatte någon station till och sprang tillbaka- "fixet" var säkrat. Dagens 29 km hade plötsligt blivit 40 km.

Byggvaruhusen ligger bra till för oss löpare bosatta i innerstan- långt bort från centrum så det ger många kilometrar. Med en joggingvagn behövs ingen bil.

Egentligen har "Spring tills du stupar" varit ett perfekt arrangemang. Det har gett mig många mil, en bra förberedelse inför stundande coast to coast. Tidigare år har jag ibland varit den som sprungit längst av alla men i år har jag inte gått in för att jaga maximalt antal kilometrar. Det får räcka med mina 61 mil. Märker att uthålligheten inte försämrats nämnvärt. Lyfter på löparkepsen för Benny Eriksson, som i februari sprang 92 mil och klämde till med en 6-milare sista dagen.

Sex mil ja, det är längre än snittdistanserna under ett coast to coast. I juli drar ett nytt "Spring tills du stupar" igång. Någon som vill utmana mig då? 

Keep on running!

Start och mål är i Badhusparken i Östersund. Denna parkrunbana som går ut på Frösön verkar vara både vacker och snabb- den måste jag springa! En ännu nordligare bana finns i Trondheim.

Östersundsborna är att gratulera. Den 14 mars öppnas Sveriges tionde parkrun och självklart är jag med på premiären.

Det har varit lite trögt med nya parkrunlopp i Sverige, senaste tillskotten har varit Linköping och Växjö. Det krävs eldsjälar för att starta ett lopp. Det är ett stort åtagande- varje lördag året runt, i ur och skur ska du kunna mobilisera ett litet gäng frivilliga som sköter allt. Eldsjälen i Östersund är en 20-årig engelska, Zoe Broad.

Tågbiljett och hotell i Östersund är bokat. Jag har sprungit samtliga parkrunbanor i Sverige, en i Danmark, två i England och en i USA. Totalt har det blivit 62 lopp. Skäms dock  lite över att jag bara ställt upp som funktionär vid ett tillfälle. Ett mål har varit att försöka ha åldersrekorden på samtliga banor i Sverige; det har varit si och så med den saken, några av rekorden har rykt. En annan som också sprungit alla parkrun i Sverige är Anna Klöfver. Jag träffade henne idag utanför Lidl i Stocksund och hon kände igen mig direkt. Hon kommer säkert också springa i Östersund fast kanske inte på premiären, den dagen fyller hon nämligen år.

----

Som du kanske vet är jag med i Spring Tills Du stupar, ett arrangemang på FB där det hela går ut på att under varje dag i februari springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum anger. Från början var vi ca 175 löpare och nu är ett 40-tal kvar. Cirka 130 har alltså stupat men nu tror jag inte det blir så många fler som ger upp även om det kan bli tufft att sista dagen springa 29 km.

Det är ingen tävling men klar ledare är Sigtunabon Benny Eriksson. Han har redan fått ihop ca 70 mil i februari mot mina 40. Under 2019 sprang han totalt 914 mil.Gissar att ingen i Sverige sprang längre det året eller känner du kanske till någon?

Nedanför Haga slott vid Brunnsviken hade promenadstigen svämmat över. Genom att gå på hälarna klarade jag mig någorlunda torrskodd.

Keep on running!

Jojje Borssén presenterar sig som "entreprenör och hobbyatlet med livslust". Han var tidigare marknadschef på Runners World, är ett proffs ut i fingerspetsarna, och HÄR kan du lyssna på hans podcast-intervju med mig.

Många intervjupoddar har det blivit om mina USA-löp. Alla har ett gemensamt; ljudkvaliteten har varit dålig- antingen ekar det i rummet eller annars görs de på dålig telefonlina. Men när Jojje Borsén intervjuade mig stämde allt.

Intervjun gjordes i en riktig studio på Södermalm. Det märks direkt. Jojje är bra påläst, rapp i frågorna och en god lyssnare. Kort sagt, ett proffs. Snarare är det jag som är lite torr och tråkig. Intervjun är inte pinfärsk och har av olika anledningar inte kunnat publiceras förrän nu.

Keep on running!   

Allt som vanligt i M70 i Bore Cup; Lars Söderberg, Vallentuna FK 3:a, Kjell Björk, Hemlingby LK, 1:a och jag 2:a. Våra tider på den 4,7 km långa banan: 22,45, 20,50 resp 21,52.

73-årige Kjell Björk är en av Bore Cups bästa löpare genom tiderna. Tävlingssviten är lång och få har presterat bättre när man tar hänsyn till åldern. Synd bara att jag har haft honom som konkurrent hela tiden.. .

Idag när tredje deltävlingen i Bore Cup kördes vann Kjell överlägset M70-klassen. Senaste gången flåsade jag honom i nacken, nu försvann hans röda toppluva redan när vi hunnit in i villakvarteren efter några hundra meter.

För egen del är det kört i Bore Cup. En utebliven tävling, två andraplaceringar och nästa tävling som jag inte kan vara med på- då blir det ingen medalj i sammandraget. Lite snopet.

Nästa år blir standarden riktigt hög i M70. Då seglar Alex Bonn, Spårvägen, upp i klassen och även Bengt Isgård, IF Linnéa. Samtiidgt ska jag tampas med Kjell varförför medaljchansen är liten.

Keep on running!