Toppen är nådd på 1 892 meter. Nu börjar den lika besvärliga nerförslöpningen. Men hur blir det imorgon?

Dramatik. Kort efter att jag lämnat McDonalds i North Ogden och börjat bergsklättringen besannades mina värsta farhågor. Morgondagens löpning omöjliggörs av att vägen är avstängd på grund av snön.

Nej, det blir ingen helikopterfärd för mig och kärran över den 5-10 km långa avstängda passagen mellan Huntsville och Woodruff. Det finns inga helikoptrar att hyra här i Huntsville. Men man har snöskotrar. Jag har lyckats ragga upp en person som för en billig penning ska transportera mig och kärran på en snöskoter över den avstängda passagen.

Fusk? Nej,jag tycker inte det. Jag riskerar inte livet, där går gränsen. Det blir nog dramatiskt ändå imorgon. Och den minnesgoda läsaren erinrar sig kanske att jag tidigare fått lift över Mississippi eftersom inga fotgängare fick vara på bron.

Dagens löpning från Brigham City till Huntsville blev 53 km. Det här var bland de brantaste backar jag stött på och när jag väl nått toppen visade min gps på 1 892 meter. Bitvis sprang jag uppför eftersom jag var i tidsnöd. Jag tog snabba, snabba myrsteg och lyckades öka hastigheten från 5 km i timman till 7. Det imponerade på bilisterna som gav uppmuntringstutar.

Här i Huntsville gällde det att snabbt ordna två saker: inkvartering och någon med snöskoter. Det första visade sig svårast. Jag "tvingades" ta in på ett fruktansvärt dyrt och inte det minsta fint B/B. Trots kraftig prutning blev notan inklusive frukost 111 dollar, klart dyraste övernattningen. Jag är helt fel gäst, här är det förälskade par och nyrika som ska bo och helst ska de gilla lull lull som guldkranar, bastu, tomma vinflaskor som dekor, plastblad runt sängen, guldknoppar och, "fina" böcker här och där, etc Ändå ger hela huset ett slitet intryck. Bed and Breakfast i USA har få likheter med Europa, mycket dyrare och finare.

Morgondagens logistiklösning är den hittills mest avancerade. Den innehåller också en "Steve"- när jag väl är över snöhindret blir jag hämtad och körd till motell i Wyoming och dan efteråt körd tillbaka där jag slutade löpningen.

Rapport i morgon alltså om skoterfärden. Spännade och helt underbart!

Keep on running!

Aprikosträden blommar. I augusti är det skördetid.

En kort liverapport klockan 14.30 från Mc Donalds i North Ogden, Utah. Jag springer just nu i ett av de mest vackra områden jag någonsin sett- snöklädda berg och aprikoslundar i dalarna. Men idyllen skrämmer . . .

Ska vägen från Huntsville till Woodruff vara öppen eller inte? Det är dagens orosmoment. Risk är nämligen att vägen kan vara stängd på grund av snö. Då blir jag fast i Huntsville några dagar eller annars får jag försöka ordna fram en helikopter . . .  Beskeden från några joggare här på McDonalds var något oroande.

På tal om McDonalds. Jag undrar om det finns något företag i världen som har en så effektiv produktionsapparat. Det är helt oroligt hur snabbt det går från beställning till att maten är på brickan. Och nu har man effektiviserat ytterligare. Här i North Ogden såg jag för första gången personal med en surfplatta ta upp beställningarna, de  gjordes alltså inte i kassan utan där betalade man bara. Har detta system införts i Sverige?

Min beställning av en Big Mac meny Large knappas in på surfplattan.

Keep on running!

Lycklig egen företagare. Lainie Maybury i lanthandeln "Lainie´s i Town of Honeyville, Utah.

Det är den amerikanska landsbygden jag ser. Och det är också lyckliga människor jag möter. Jag hör ingen som längtar till storstadslivet. Raka motsatsen till i Sverige.

Idag hade jag min kortaste dag av alla, 36  km till Brigham City, en "riktig" stad med 18 000 invånare och många vackra byggnader samt pampiga kyrkor längs huvudgatan. Jag tog "back roads" och blev alltså inte gripen av polisen utan fick en helt underbar dag och hann prata med massor av människor.

En av dessa var Lainie Maybury som äger lanthandeln i Honeyville, enda serviceinrättningen förutom postkontoret. Här ska bo 1 390 invånare men dom måste vara väldigt utspridda för det är rena glesbygden. Jag befinner mig i Mormonland, de flesta familjer har minst fem barn. Det märks när jag sitter inne i butiken och äter min microvärmda pizza. Den ena barnfamiljen efter den andra strömmar in.

Klockan 14.48 stannar en gul skolbuss till utanför lanthandeln och Lainies två barn, Frank 11 år och Larry 6 år kommer hem från skolan. Lainie förklarar skrattande att hon inte är mormon och att hon inte ska ha fler barn.

-Vi flyttade hit för barnens skull, säger hon.

Det är något jag hör flera säga. Landsortslivet verkar uppfattas som något tryggt.  Grönavågare är det gott om här. Men får barnen kompisar och hur blir det med skola och jobb senare? frågar jag.

-Här har minst hälften av alla över 17 år bil. Så vi är inte så isolerade som man kan tro, säger hon.

Laine beskriver sig som "gypsy". Hon har besökt alla delstater i Amerika och jobbat på flera ställen, bland annat som bartender och servetris. För cirka tio år sedan slog hon rot i Honeyville när affären var till salu. Det går inte att leva enbart på butiken så makens inkomst från ett jobb som räddningsledare på en skidort utanför Salt Lake City behövs.

Jag frågar barnen vad de helst önskar.

-En Ipad, svarar de med en mun.

Mary Elisabeth Andersson, en kvinna i 60.årsåldern är en av de få som kommer in i affären utan barn. Hon om någon representerar Honeyville- hon är biodlare. När hon hör att jag är från Sverige blir hon väldigt intresserad. Vi svenskar verkar ha gott rykte här.

Honung till salu, Honeyville, UT.          Nordligaste indianfortet i Utah.

Runt hus, Honeyville, UT                     Mitt motell i Brigham City, UT.

När vi skiljs tar Lainie några bilder på mig för lokaltidningen Box Elder News Journal, som startade 1896 och utkommer varje onssdag. Hon lovade skicka mig artikeln så den får du kanske se här på bloggen.

Naturen är storslagen med snöklädda berg. Just här är det inget skidområde.

För att inte bli stoppad på motorvägen lägger jag om min rutt i Utah. Jag har fått fantastiskt fin hjälp från Joan Nelson i Brigham City. Hon och henens sambo är maratonlöpare och de har lovat göra en "Steve" för mig. Mer om detta senare.

Keep on running!

Ett av de få husen jag såg på den drygt fem mil långa motorvägssträckan mellan Snowville och Tremonton i Utah. Jag är på ca 1 600 meters höjd.

Dagen började inte så bra- jag råkade bränna upp min löparmössa på motellet. Men efter att ha skaffat en keps på macken i Snowville rullade det på riktigt bra de 55 km i ödemarken till Tremonton.

Motellet i Snowville var ett av de sämsta jag legat på. Att strömmen gick stup i kvarten kan man inte lasta motellet för, strömavbrott är ganska vanligt på landsorten. Men att få ett rum för rökare var inte trevligt. Inte heller att väggarna var lövtunna, en schäfer i grannrummet morrade så fort jag rörde mig. Värst var ändå att det inte fanns någon värme.

Min enda värmekälla var en bordslampa. Och på denna försökte jag torka mina tvättade kläder. Resultatet blev att joggingmössan smälte! Nu har jag en sån där fånig keps som alla amerikanska män över 60 på landsorten bär. Jag smälter så att säga in i miljön.

Här vill jag inte campa.                         Luncpaus med fånkepsen på.

Nu känns det verkligen som jag kommit en bra bit på vägen. Jag har gjort en fjärdedel av hela distansen. Värsta passagen återstår dock; Wyoming men även Appalacherna kan bli besvärliga.

Och för att inte tala om Utah! Det är nämligen inte säkert att jag får springa på motorvägen. Idag blev jag stoppad av en vägarbetare som påstod att fotgängare inte får vara på interste i Utah. Reglerna är dock luddiga, när det inte finns andra vägar i närheten är det ok. Jag tänker inte fråga myndigheterna med risk för att få nej. Jag springer på men det kan bli problem om rutten måste läggas om.

Dagens löpning, 55 km till Tremonton, gick lätt trots att två bergspass skulle besegras. Men idag hade jag hjälp av medvinden. Morgondagen till Brigham City blir rekordkort, 33 km. Kanske hamnar jag i kurran och då blir det ingen rapport.

Tremonton, Utah, har drygt 7 000 invånare, Här i Bear River Valley känner jag mig hemma. Notera de höga snöklädda bergen i bakgrunden..

Keep on running!

Glädjehopp vid delstatsskylten. Det regnade (saltregn) och blåste förskräckligt.

Herregud, det här går ju bättre än väntat. Idag onsdag korsade jag gränsen till Utah, en stat jag aldrig vari i.

Igår 61 km, idag 62. Jag befinner mig i Snowville, en liten stad i Utah. Jag har verkligen fått kämpa mig fram. Motvinden har varit mycket besvärlig, dessutom är det backigt.

Jag har tagit in på ett väldigt enkelt motell, strömavbrott hela tiden så rapporten blir kort. Lite läskigt här i Utah med döda salt Lake i närheten. Blåsten och regnet gjorde att jag och kärran blev vitprickiga av salt.

-Det blir värre för varje år. Bilarna rostar, åkrarna förstörs, berättade servetrisen på Ranch House Diner.

1 685 meter enligt skylten. Det är högsta höjden hittills. Min GPS visade på 1 684 meter så den kan jag tydligen lita på.

I morgon Tremont. Kan också bli långt och besvärligt eftersom det är ren ödemark hela vägen. Bara jag inte blir lika väck som pojken som arbetade extra på motellet här. Han jobbar på svenska Autoliv, som har en fabrik några mil utanför Snowville. Jag frågade honom om han visste från vilket land Autoliv kommer.

-Schweiz!

Keep on running!

Bröderna Jordan (17) och Jacob Knud Fridal (15) hjälper föräldrarna någon timma på morgonen att sköta  bensinstationen, som ligger i rena ödemarken. Bröderna är mormoner och får skolundervisning i hemmet.

Jo, sköldpddan räddade mig! Utmattad i den hårda motvinden nådde jag strax före stängningsdags Sinclairstationen. Där blev jag väl omhändertagen av en mormonfamilj fast natten blev svår.

Nej, någon logi lyckades jag inte ordna så det blev till att campa utanför bensinstationen. Inget vidare efter 61 km löpning, min troligen hårdasrte dag. Natten längs den någorlunda varma bensinstationsväggen blev orolig. Polisen kunde komma och inspektera, förvarande mackägaren. Nu kom inte polisen, däremot en långtrdarchaufför som började testköra motorn klockan sex morgonen. Och när jag vaknade för gott upptäckte jag att jag hade fågelskit i ansiktet, på sovsäcksfodralet, ja på allt. Jag kollade inte att en massa gråsparvar höll till strax ovanför mig.

Stormvarning.                                      Kämpar i blåsten

Jag gav mig sjutton på att inte nedslås. Efter kaffe, mackor och diverse godis var humöret på topp igen. Det kan jag tacka dom trevliga bröderna Jordan och Jacob för. Riktiga spjuvrar, om man så säger. På golvet hade de limmat fast ett mynt och jag blev naturligtvis lurad. Och på disken sålde de skallerormsägg, även här ökte jag på en blåsning. När jag öppnade påsen fick jag en smärre chock, ett ljud liknande enskallerorm hördes.

Bröderna är mormoner och bor med sina föräldrar i rena ödemarken i en liten by uppe i bergen. Det är sex mil till närmaste stad, Burley i Idaho eller Snowville i Utah. Pojkarna visade sig synnerligen intressanta och den gamle journalisten i  mig gick igång och jag bombarderade dem med frågor om allt mellan himmel och jord.

Jacob, 15, berättade att de inte går i någon vanlig skola men att det inte berodde på de långa avstånden. Skolbuss finns.

-Vi har undervisning i hemmet, online-undervisning men också vanliga skolböcker. Det är mycket bättre och dessutom två timmar kortare skoldag än alla andra. Då hinner vi hjälpa föräldrarna på bensinstationen. Och så går vi i bibelskola någon timma ett par dagar i veckan.

Hjälper era föräldrar till med undervisningen?

-Nej, men våra barn kommer vi att undervisa.

Har ni några kompisar?

-Ja, flera. Det är inte så isolerat här som du kanske tror.

Jacob berättar att hans dröm är att bli författare. Han har redan skrivit en bok men vad den handlar om vill han inte avslöja. Han har också komponerat några låtar. Storebror Jordan vill studera till ingenjör men då måste han flytta.

Och så frågar dom mig en massa, bland annat om jag läst Mormons bok, Bokens centrala budskap om Kristus är att alla människor genom omvändelse och tro på Jesu Kristi föroning blir lyckliga. Mitt nekande svar verkar inte förvåna dem. Att dom verkar  lyckliga, förvånar inte heller mig.

Keep on running!

En skalp. Har Volvos värsta konkurrent i Nordamerika, Mercedesägda Freightliner, problem? Den här tappade skylten hittade jag idag längs motorvägen. Volvo är fyra på USA-marknaden med en marknadsandel på 17 procent på tunga lastbilar- mina trafikräkningar visade sig alltså riktiga!

En liverapport mot okänt mål. Jag har stannat till på ett truckstop 14 km öster om Burely. Plötsligt inser jag att en dinosaur kan bli min räddning igen!

Förvirrande? Ni som följde mitt senaste coast to coast minns kanske att jag nästan höll på att förfrysa fingrarna i Montana. Vantarna var blöta men på en Sinclairstation (mackkedjan med en dinosaur som symbol) fick jag handvärmare att stoppa i vantarna och vips kunde färden fortsätta.

I min ursprungliga plan var meningen att jag skulle campa utanför en Sinclairstaion längs motorvägen utanför Malta. Alltid något, jag skulle i alla fall få mat, lite värme och en toalett innan macken stängde. Men på min färd österut har jag hört att stationen bommat igen vilket grusade planerna. Macken har myckjet riktigt varit stängd men har nyligen öppnat igen. Detta fick jag precis höra av en "Maltes", så jag är nu helt säker på att jag har en tillflyktsort.

Goda nyheter med andra ord. Och kanske händer något nytt och trevligt när jag träffar sköldpaddan framåt kvällen. Drygt en mara kvar att springa.

Keep on running!

Lunchstopp i Hazelton, Idaho. Spaggeti och köttfärssås var prima löparmat.

Jag blev ombedd att berätta om hur en vanlig dag "på jobbet" kan se ut. Här en kort redogörelse i kronologisk ordning.

07.00 Vaknar. Äter frukost antingen på motellet, på stan eller egen mat på rummet. Lassar in så mycket som möjligt. Ragnars engelska text läggs in på bloggen.

09.00 Ger mig av. Är dagen oviss eller ovanligt lång blir det tidigare start.

11.00  Fikastopp om det är möjligt

14.00 Lunch, helst på restaurang, annars i det fria. Idealet är om matstoppet går att lägga in efter halva distansen.

17.00-20.00 Anländer till motellet. Ofta har har jag på nätet bokat rummet kvällen innan. Det första jag gör vid framkomsten är att äta en rejäl middag.

20.00-01.30  "Fritid". Tvätt av kläder, bad, planering inför morgondagen, koll av utrustning, bloggande, tidningsläsning på nätet och ibland tv-tittande (hinner ofta inte se på tv) samt laddning av en massa elektriska prylar.

__

Dagens löpning från Jerome till Burley blev 63 km. Fortfarande motvind men nu inte så stark. Dagen blev relativt händelselös vilket egentligen bara är bra. För att få lunch tvingades jag göra en omväg på kanske en halvmil till Hazelton men det var det värt. Värmen håller i sig, svettades mycket men vågade inte ta på mig kortbyxor eller kortärmad tröja.

Här några bilder från dagens löpning.

Visdomsord på café,Hazelton.             Här river man inte husen, billigast så.

Infrastruktur i förfall.                             Gräset bränns i dikesrenarna.

Imorgon är det troligen tyst på bloggen eftersom jag går in i cyberskugga. Dagen kan bli mycket besvärlig, har inte fått logi. På ren chansning styr jag kärran mot Malta, ett samhälle med knappt 200 invånare. Vågar någon ta emot luffaren i sitt hem eller ska han frysa i ödemarken?

Keep on running!