Nu har jag två flaggor på vagnen- den amerikanska och den svenska. Den svenska fick jag själv tillverka.

Jag har inte velat skylta med att jag är utlänning. Men jag har tänkt om och nu sitter både den amerikanska och den svenska flaggan på vagnen. Det kommer jag ha nytta av, tror jag.

Det är av säkerhetsskäl jag inte velat avslöja min nationalitet. Risken för att bli rånad eller att jag skulle irritera folk i onödan är kanske större om jag visar att jag är svensk. Frågar någon om varifrån jag kommer hymlar jag naturligtvis inte om nationaliteten.

Men hur reagerar amerikaner egentligen? Jag rådfrågade min amerikanska släkting i San Francisco, Linda Feldman, och hon trodde inte att folk skulle reagera negativt, tvärtom. På Dollar General köpte jag däför idag lite tejp och tuschpennor och på Pizza Hut tog jag en kartongbit för att tillverka flaggan. Den ser lite tafflig ut men det får duga.

Det här skulle jag nog ha gjort långt tidigare. När jag nu lagt Nebraska och snart Iowa bakom mig lär det bli allt glesare med svenskar. Det ska ändå bli intressant att se om fler amerikaner med svenskanknytning nu kommer fram och pratar med mig.

Idag har Jan och jag bestämt att vi ändrar rutten något och i stället för att med bil ta mig över tullbron i Fort Madison, Iowa springer jag över Mississippi vid Keokuk. Där finns dessutom en cykelbana. Det blir visserligen en dag längre men fördelen är att vi kan korta en etapp som annars skulle bli närmare åtta mil. Jag ligger en dag före i programmet varför jag har råd med det här.

Cykelbana på bron vid Keokuk.          Jag tog in på South Fork Motel i Bloomfield.

Idag kändes det som om jag var ledig, bara 42 km att springa från Centerville till Bloomfield. Tyvärr fanns inga matställen, jo ett men det hade stängt. Jan är förlåten att han missade restaurangen, den var nämligen nyöppnad och fanns inte med på hans Google Maps. Luffaren passade också på att ta en slummer längs vägen.

Keep on running!

Postkontoret i Promice City, Iowa. Här håller man öppet åtta timmar om dagen för en befolkning på 100 personer.

Det amerikanska postväsendet är misskött och går med gigantiska förluster. Inte att undra på, varenda håla håller sig med ett postkontor där personalen har ovanligt generösa förmåner men har knappt något att sysselsätta sig med.

På vägen mellan Leon och Centerville stannar jag idag till i Promice City, en spökstad med 100 invånare. Här finns egentligen inget men ett postkontor håller man sig med. Byggnaden ser så ruffig ut att jag tror att kontoret är stängt. Men jag tar i handtaget, dörren går upp och därinne sitter en 65-årig posttjänsteman.

-Va, har ni ett postkontor här? frågar jag förvånat.

-Ja, men kanske inte så länge till.  Nu har vi öppet åtta timmar men det talas om nerdragningar.

Jag frågar om han har något att göra.

-Ärligt talat, nej inte mycket.

Jag frågar vad han sysselsätter sig med och om jag får ta en bild på honom utanför huset. Han rycker uppgivet på axlarna, jag får inget svar om hur han fördriver dagarna, sedan säger han att jag kan ta en bild men ångrar sig kort därefter.

Vad han däremot inte säger är att detta postkontor och ytterligare 3 700 kontor står på US Postal Service nedläggningslista. Planen är att 120 000 federala jobb ska bort trots att de anställda i princip inte kan sägas upp. Även lördagsutdelningen försvinner. USA har vaknat sent och gör nu det som svenska Posten gjort för länge sean.

När jag står därinne kommer en bonde in och köper ett frimärke och postar ett brev. Första kunden? frågar jag men får svaret att det varit några till under dagen. Själva brevutdelningen sköts från Centerville, får jag också veta.

Lönekostnaderna i det amerikanska postväsendet är absurda. Lönerna svarar för 80 procent av de totala kostnaderna. Det kan jämföras med 30 procent för FedEx och 50 procent för United Parcel, de största privata konkurrenterna.

Postkontoret i Promice City var ett ruckel men annars är posten ofta inrymd i småstädernas finaste byggnader. Posten ger sken av att ha pengar men kassakistan är tom.

OK, jag ler. Skylt vid infarten till Centerville, Iowa.

Dagens löpning blev 57 km. Jag är trött på Iowas alla backar, de grusade vägrenarna och grusmolnen från traktorerna när de kör ute i gruset. På måndag korsar jag Mississippifloden och springer in i Illinois. Det ser jag fram emot.

Keep on running!

Dinky Dinner, Decatur City, Iowa. Vilka miljöer jag får se, rena nostalgitrippen. Hamburgaren, salladstallriken, colan, kaffet och krusbärspajen, det var prima löparmat.

Det här äventyret rymmer så mycket mera än bara löpning. Jag märker mer och mer att det är människorna jag är mest intresserad av. Samtidigt är det också rena nostalgitrippen, här finns till exempel de gamla grillbarerna kvar från 60-talet, dom som sedan länge är borta i Sverige.

"I hålan Decature City finns ett skjul som heter Dinky Dinner", skrev Jan i sin ruttbeskrivning till mig. Som ni kanske vet har Jan redan sprungit hela rutten, han har åkt runt med gula gubben på Google Maps och spanat in eventuella matställen, colamaskiner och annat intressant i varenda håla. Ibland vet han mera än jag som ändå är på plats.

Men Dinky Dinner visade sig vara mera än ett skjul. "Skjulet" var en stålkonstruktion från 1967 byggd i Kansas och flyttad hit för fem år sedan. 25 liknande exemplar har byggts och finns utspridda över hela USA. Inredningen var intakt och jag fick vibbar från tonårens grillbarer och caféer i Göteborg. Det pepitarutiga golvet och de galonklädda, runda, röda barstolarna gjorde mig lyrisk.

-Prova deras pajer, sa mannen som just lämnade restaurangen.

Det gjorde jag och blev ännu mer lyrisk. Dinky borde kulturminnesförklaras, tänkte jag. Det var just Dinky och liknande amerikanska företelser som vi tonåringar förknippade med det framgångsrika och spännande USA. Kanske är allt snart borta även här? Samtidigt ser jag en man utanför restaurangfönstret fotografera byggnaden.

-Det är många som stannar till här och faschineras, säger kvinnan i köket.

Dinky Dinner är mer än ett skjul.           Beav Paulson från Yankton, SD.

Vägarbete i Kellerton. Obs en Volvo!   Postkontoret i Kellerton, Iowa.

I Kellerton (375 invånare) stannar jag till efter 15 km löpning. Jan trodde sig veta att det där "i bästa fall kan finnas ett matställe". Nästan rätt, en bar utan sprit och mat. Jag slår mig ner vid bardisken där tre personer sitter, dricker en cola och slänger käft med lokalbefolkningen. Jag får veta en massa om Kellerton. En äldre kutryggig man sitter tyst hela tiden och smäller då och till med en flugsmällare. Absurt. Utanför pågår vägarbeten och jag pratar med chauffören Beav Paulson som kör för The Road Guy i South Dakota. Gud, vad jag älskar det här fria, sorglösa livet!

Idag var jag stark, sprang totalt 64 km i ett mycket kuperat landskap. Jag har checkat in på Little River Motel i Leon (2 000 invånare). Här har jag bott tidigare och jag är vän med ägarinnan på Facebook. Från Leon gjorde jag också min sista "Steve". Den kostade många dollar men det var det värt eftersom morgondagens löpning till Centerville nu blir väsentligt kortare.

Keep on running!

Systrarna Annabel Walkup, 85 år och Vera Carson 94 år. Det var Annabel som körde, inget konstigt i USA.

Plötsligt stannar en bil till. Det är två gamla kvinnor som undrar vad jag håller på med. De verkar pigga men jag reagerar ändå på att så gamla personer är ute och kör bil på en highway.

Här är det inget ovanligt med bilförare som är över 80 år. Visst, det förekommer också i Sverige men i USA beskrivs det som ett ett jätteproblem. Äldre är klart överrepresenterade i olycksstatistiken och är lika farliga som tonåringar. Om några år tror man att bilförarna över 65 år kommer att svara för en fjärdedel av alla allvarliga trafikolyckor i USA. Några begränsningar för äldre att köra finns egentligen inte men reglerna varierar lite mellan delstaterna.

Det där skrämmer mig lite när jag springer på Iowas vägar, som saknar vägren. När man dessutom ser alla tjocka personer som knappt kan röra sig undrar man hur de är som bilförare. Förarna verkar också väldigt osäkra på var de har bilen när de får möte. Inget konstigt eftersom sikten måste vara ganska dålig i dessa mastodontfordon. Och att se en joggare, fotgängare eller cyklist på highway måste vara en chockartad upplevelse, här kör ju alla bil.

I USA har en fotgängare inga rättigheter när vägren saknas. Vägarna är till för bilarna och vid möten ska därför en fotgängare alltid kliva av vägen. Det gör jag för det mesta men löpningen blir väldigt ryckig och jobbig, ja lite åt intervallöpning.

Min beskrivning av trafiken låter kanske värre än det är. Det som gör att jag ändå känner mig ganska säker är att trafikrytmen är lugnare än i Sverige och att fartdårarna hör till undantagen. Dessutom är det inte så mycket trafik på highway 2.

Det som förgyllde dagen var mötet med det gamla syskonparet Annabel Walkup och Vera Carson. Annabel, som körde och är 85 år, berättade att de besökt begravningsplatsen i Yorktown där hennes svenska mamma, Anna Christine Holms är begraven. Jag formligen bombarerades med frågor och någon timma senare stannade Annabel till igen och frågade:

-Du går, har du problem?

Dom är hårda, järnkvinnorna i Amerika . . .

Jag är i Amish-land                              Mitt fina motell i Mt Ayr.

Dagens löpning blev totalt 57 km. Idag var det inte lika varmt men eftersom det är väldigt kuperat gick det ganska tungt. Jag blev intervjuad av två små lokaltidningar, en i Bedford och en i Mt Ayr. Intervjun på restaurangen Croosroad i Bedford var lite speciell, för fem år sedan blev jag också intervjuad här.

Keep on running!

"Familjen Steve" i Clarinda, Iowa. 15-årige Adam körde ut och hämtade mig efter avslutat löp. I  morgon bitti hämtar föräldrarna Don & Terri Carroll mig vid motellet och kör ut mig där jag slutade löpningen. Därmed har har de gjort en hel Steve. 

Det är bara en tidsfråga innan uttrycket "to do a Steve" tas in i de amerikanska ordböckerna. Det är nu så vanligt förekommande att gemene man börjar förstå vad det handlar om. Idag behövde jag inte ens be om en Steve, jag blev erbjuden den spontant!

Idag hade Jan föreslagit en Steve efter Clarinda. Här finns ett fint Super8 men att ta in där efter bara drygt 30 kilometers löpning duger naturligtvis inte, lite längre måste jag springa  men då krävdes en biltransport tillbaka. Det kan vara lite marigt att få till en Steve.

-Jag kan ge dig en, sa Terri Carroll, när hon stannat sin bil på hwy 2 och frågat vad jag höll på med. Och sedan bjöd hon och maken Don mig på lunch i Clarinda.

Jag är alltså rena turgubben. Jag behöver inte ens be om hjälp, jag får den ändå. Det är lite oroande för motgångarna lär komma, man kan inte baar leva på tur och rutin. Denna Steve var väldigt värdefull eftersom morgondagens löpning annars skulle ha blivit orimligt lång.

Lite otur hade jag ändå idag. "Min" frisör i New Market (450 invånare) där jag klippte mig 2007 hade precis stängt för dagen när jag kom fram. Jag lyckades dock förmedla en hälsning till henne via grannen, som kom fram och undrade vad jag höll på med när jag fotograferade mig framför frisörskylten.

Ingen klippning 2012 hos Nancy.        Klippning hos Nancy 2007.

Dagens löpning blev 57 km, njutning i vartenda steg. Jag bor på Super8 i Clarinda och i morgon bär det av till Mt Ayr där ett ännu finare motell väntar.

Keep on running!

PS

Den riktige Steve heter egentligen Stephen Held och är motellägare i Broadus, Montana. Vi är vänner på Facebook och så här presenterar han sig själv:

Charlene Brownfield och Ashley Ward arbetar på Penn Drug CO, som öppnade 1863 och inrymmer Iowas äldsta apotek. Drugstoren har varit i familjen Penns ägo sedan starten.

En drugstore är något väldigt typiskt amerikanskt. I grunden är det ett apotek men här kan handlas det mesta. Drugstoren i Sidney, Iowa, borde kulturminnesförklaras, den har ägts av samma familj i 160 år.

Vad är nu detta? Hungrig och lite förvirrad anländer jag till Sidney,"rodeostaden", med 1 300 invånare. Där slinker jag in på något jag tror är en restaurang men som snart visar sig rymma så mycket mera.

-Du har kommit till Iowas äldsta apotek, säger Charlene Brownfield och sticker till mig ett papper om drugstorens spännande historia. Dessutom känner jag igen dig, jag såg dig och vagnen på gatan här utanför för fem år sedan.

Vilket minne! Nej, en coast to coast löpare passerar knappast obemärkt genom en så här liten stad. Och själv har jag också en massa minnen från Sidney. Att färdas i samma spår är väldigt trevligt. Under färden till Sidney undrade jag t ex när jag skulle bli stoppad av polisen. Iowa var ju rena polishelvetet. Tanken hade knappt tänkts förrän lokalpolisen var på mig. Vad har jag nu gjort?

- Vi har fått samtal om att du är i vägen för mötande trafik. Och man undrar om du har ett barn i vagnen. Det är bara för din säkerhet . . .

Polismannen verkar nästan skämmas för att han stoppat mig. Jag som dessutom varit så exemplarisk och gått av vägen vid nästan alla möten. Men polisen verkar inte ha mycket att göra och det är rätt fantastiskt att småstäderna i USA kan hålla sig med egen poliskår.

Iowas äldsta apotek, Sidney.               Denna bild kommer i nästa Sidney Argus Herad.

Dagens löpning till Days Inn i Shenandoah blev tämligen kort, 45 km, men ändå inte helt lätt eftersom det är kuperat. Idag var var det dessutom kvavt. Vägarna är som fruktat hemska, vägrenen består av grus. Jag får förklarat att det beror på Iowas dåliga ekonomi.

Gruset är hemskt på hwy 2 . . .            men vägen är också bitvis vacker.

På Days Inn har jag ett "brottsligt förflutet". Här råkade jag ställa till en översvämning när jag tvättade mina kläder. Jag glömde stänga av kranen och massor av vatten rann ut på heltäckningsmattan. I korridoren snodde jag åt mig handdukar för att torka upp och som jag sedan gömde i en skrubb. Hårtorken fick gå hela natten och på morgonen var det hjälpligt torrt men golvet måset ha blivit skadat. Dessbättre var det ny ledning i år på motellet och mitt besök 2007 var glömt.

Keep on running!

Glädjehoppet 2012                              Gläddjehoppet 2007

Idag korsade jag gränsen till Iowa. Äntligen borde jag kanse säga men Iowa är dessvärre ingen bra delstat att springa i.

Att hoppa vid samma skylt som för fem är sedan är väldigt speciellt. Det är dock med blandade känslor jag nu inleder åtta dagars löpning i Iowa. Tyvärr är vägarna här hårt trafikerade och vägrenen består av grus. Dessutom böljar landskapet, alltså ständiga backar. För fem år sedan blev jag ofta stoppad av polisen för att jag var i vägen, jag ville inte gå ut i gruset vid möten men nu får jag vara lite mer försiktig.

Jan och jag har diskuterat att lägga om rutten och i stället för hwy 2 springa på den nordligare 34:an. Men inte heller den är bra varför jag ikväll bestämt att det blir 2:an, alltså samma väg genom hela Iowa som förra gången. Men att känna igen sig är bara positivt. Kanske slinker jag även nu in på Nancys salong och klipper mig!

Keep on running!

Paret David och Kathy Johnson framför sin 120 år gamla trävilla i Dunbar, Nebraska. Observera svenska flaggan. David är svenskättling och Kathys har rötterna i Irland. Tyvärr missade jag den irländska flaggan framför huset.

Det är när jag vågar svänga av från de stora vägarna jag får uppleva de fantastiska mötena med vanliga amerikaner. I de små samhällena blir kontakterna naturliga och gästfriheten är stor. Här är det inte fel att komma från Sverige.

Vartenda löpsteg är just nu en njutning. Vädret är bra, jag är stark som en Björn och allt annat funkar. Nåja, det skall väl vara en och annan punktering som fördystrar tillvaron. Att som nu dessutom springa på samma vägar som för fem år sedan, ja det är en höjdare.

Efter 14 kilometers löpning såg jag idag skylten Dunbar, ett samhälle med 187 invånare. Jag fick ett infall och svängde av från highway. Kanske skulle det finnas en butik eller restaurang där jag kunde köpa en coke och släcka törsten? Jodå, det fanns en "popmaskin" till höger om stoppskylten, upplyste ett par mig om.

När jag sitter där utanför post office och halsar flaskan får jag en och annan nyfiken blick. På huvudgatan kommer en man i vit skjorta och blå keps emot mig.

-Coast to coast . . . , säger han när han ser skylten på vagnen.

Jag hinner inte mer än öppna munnen förrän han frågar:

-Talar du svenska?

Mannen heter David Johnson, är 67 år och är på väg för att hämta sin stora lastbil som står parkerad framför en förfallen vacker röd tegelbyggnad.

-Huset är mitt och jag ska bygga om det till restaurang.

David berättar att hans farfar kom från Karlskronatrakten och att han i somras besökte släkten på Hasslö.

-Har du sett fiskargumman på Fisktorget i Karlskrona? Det är Anna Svensson, en släkting.

Jag baxnar. Jag får följa med hem och blir presenterad för Davids fru Kathy. De gifte sig för tio år sedan och bor nu i en grönmålad trävilla, typ Villa Villerkulla, från 1892.

-Detta var en gång Dunbars sjukhus. Här har tre läkare bott, säger hon och ursäktar sig för sin för dagen tidstypisa klädedräkt (hon ska iväg på ett släktmöte).

Kathy arbetar som designer och histioriker och har specialiserat sig på gamla fyrar i USA. Hon gör brodyrmönster och snart kommer också Långe Jan med i kollektionen- paret passade nämligen på att göra en avstickare till Öland.

Släcker törsten i Dunbar.                     Postkontoret i Dunbar

Postboxar, Dunbar                               Davids lastbil vid blivande restaurangen

Dagens löpning blev kort, 38 km. Jag råkade ut för en slangexplosion och blev blöt på benen av allt utsprutande slime. En ny explosion inträffade i en cykelaffär i Nebraska City men nu ska detta inte behöva hända igen (hoppas jag).

Keep on running!