Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 4666 km. Denna vecka: 81 km. Idag: 8 km

2016-04-23 - Dag 4: Vill vi ha dom här jobben i Sverige?

Antonio vinkar med sin rekklamskylt för de förbipasserane bilarna. För det får han tio dollar i timmman.

I Sverige finns inte den här sortens arbeten. Men i USA vimlar det av jobb folk inte kan leva på. Jag mötte Antonio, en levandee reklamskylt.

Jag spinger på Folsom Rd, en trist och fler mil lång fyrfilig väg utanför Sacramento. Stoppen vid trafikljusen gör att det tar en evig tid. I den hårt trafikerade korsningen med Wat Ave kommer jag i samspråk med en medelålders man som står och viftar med en skylt, som gör reklam för möbelauktioner.

Jag frågar vad han tjänar och om han är nöjd med lönen.

-10 dollar i timman, svarar han vilket är minimilönen inom den privata sektorn. Jodå, han är nöjd med betalningen och trivs också med att stå här ibland uppåt tio timmar om dagen.

Antonio har familj och hur han får ekonomin att gå ihop förstår jag inte. Dessutom arbetar han bara några dagar i veckan. Många av dessa lågavlönade måste därför ha flera jobb. Även inom de mest enkla yrken finns det en form av yrkkesstolthet.

-Jag skakar på skylten, de flesta andra står bara stilla . Därför har jag blivit väldigt stark i armarna, säger han stolt.

Hur klarar du att stå här en hel dag?

-Ibland lyssnar jag på musik och ibland halsover jag bakom skylten, inga problem alls. Men böcker har jag inte tid att läsa,

När det äntligen blir vit gubbe för mig sträckar jag fram en dollrsedel som tack för pratstunden. Antonio skiner upp, säger att han uppskattar gesten men ger tillbaka sedeln.

Är den här typen av "skitjobb" något för Sverige? Helt av ondo behöver dom väl inte vara men jag tror inte förutsättningarna  riktigt  finns.  För en utomstående är det lätt att tro att Antonio står längst ner på skalan. Men dom anställda på t ex Walmart och McDonalds tjänar inte bättre.

Sacramento är huvudstad i delstaten Kalifornien och har 500 000 invånare.

Dagens löpning (56 km) till Folsom gick helt problemfritt. Men att mestadels springa vid sidan av en motorväg eller längs Folsom Rd var ingen höjdare. Imorgon då bergsklättringen börjar finns risk för snö.

Keep on unning!

Postad av Björn kl 08:48:12

Läs / skriv kommentar (5)


2016-04-22 - Dag 3: Detour var ordet för dagen

En skylt som ofta ställer till trubbel för en coast to coast-löpare.

Detour betyder omväg. Detour är också ofta liktydigt med problem. Men problem ska ju som bekant lösas och det gjorde jag verkligen idag.

Omvägen som jag berättade om i förra inlägget blev exakt 16 km. Men några 70 km totalt  blev det inte idag, bara 68. Efter att jag smält förtretligheterna och haft sen lunch bestämde jag direkt; Björn, det här är visserligen allvarligt fast det är inte första gången du haft dom här problemen men då har det alltid löst sig. Så varför skulle det inte gå denna gång?

Så med den peppningen kände jag mig stark. Faktiskt förvånad att jag också blev så effektiv, inga ondödiga stopp. Bytte också skor efter halva sträckan. Och när jag fick min första punktering, ja då skrattade jag. Det depåstoppet tog inte många minuter.

Första punkteringen, gissar att jag kommer att få minst 2-3 i varje delstat, alltså 20-30 stycken. Jag byter bara slang på plats, lagningen gör jag på motellet. Ska mina sju slangar räcka?

Taktiken var att inte springa en kilometer fortare än nödvändigt. Gps:en uppe på vagnen är då till ovärderlig hjälp. Jag låg nästan konstant på 10 km/timman. Men skulle jag hinna fram till Davis och motellet innan det blev mörkt? Jo, jag hann och kände mig mycket nöjd. Och gissa om jag njöt av duschen och maten på restaurangen? Davis verkade till skillnad från Fairfield vara en välmående stad, universitetsstäder står i en klass för sig. University of California hyser här 30 000 studenter, halva stadens folkmängd.

Min skugga blev allt längre. Frågan om jag skule hinna fram innan det blev mörkt upptog tankarna.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:55:26

Läs / skriv kommentar (7)


2016-04-21 - Dag 3: Vägarbeten sinkar mig

En kort rapport från vägen. Avstänga vägar på grund av vägarbeten tvingar mig att ta en jättelik omväg för att nå dagens etappmål, staden Davis.

Vägarbetet kom som en blixt från en klar himmel. Totalt blir nu sträckan ca 70 km istället för 53, i längsta laget men det måste gå. Tyvärr vågade vägarbetarna inte släppa förbi mig, dessutom hindrade järnvägsspåar och en stor militärbas mig från att snedda förbi hindret. Saken blev inte  bättre av att jag i förvirringen råkade springa fel.

Nåja, här gäller dett att hålla huvudet kallt, bita ihop och inte klaga. Så nog är det ett äventyr man är ute på . . .

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:53:28

Läs / skriv kommentar (6)


2016-04-21 - Dag 2: Här går det hett till

Bärsärkaren (i mitten på bilden) slog in fönster efter fönster innan polisen till sist grep honom.

En totalt händelselös dag, tyckte jag när jag trött på kvällen anlände till motellet i Fairfield. Men på andra sidan gatan hände grejer. En vettvilling gick lös och slog in en massa affärsfönster.

-Stop it! skrek jag. Personen, som verkade drogpåverkad gjorde då ett utfall mot mig och jag fick lägga benen på ryggen. Lite kusligt men samtidigt nyttig intervallträning. Innan hade jag försökt få några brottare på en träningsklubb intill att ingripa men klokt nog gjorde dom inte det utan ringde polisen.

Ja, det är en hel del knepiga människor man möter. Vid lunchstoppet idag slog en spritdoftande man sig i slang med mig. Efteråt satte han sig i bilen och körde iväg. Och utanför Fairfield gick vid sidan av cykelbann en yngling och betade i gräset, precis som en ko, även han troligen drogpåverkad.

Fairfield, en stad som på lite drygt ett halvt sekel vuxit från några tusen ivånare till över 100 000 hade gott om vinddrivna existenser. Tyvärr hade jag dålig kläm på var mitt motell låg och det var svårt att fråga någon. Men till sist såg jag ändå en respektabel herre som var ute och rastade hunden.  Jodå, han visste var hotellet låg. Men han visade totalt fel så dagens distans som skulle bli 46  km blev nu istället 53.

Dagens löpning blev ganska besvärlig. Temperaturen är nu uppe i runt 30 grader. Dessutom var etappen ganska backig men det blir betydligt tuffare om några dagar. Ultralöpare brukar tala om "ultrabackar". Med det menar dom backar man "får" gå i. Jag går också i backarna men idag sprang jag uppför de flesta. Jag har förstått att det handlar mycket om teknik. Springer man aningen fortare än man går, ja då är det mycket att vinna när backarna är fler kilometer långa. Så idag längtde jag nästan efter backarna. Helt sjukt!

Ännu en mäktig hängbro att passera- Al Zampa Memorial Bridge. Bron stod klar 2003 och är namngiven efter en av de anställda som också var med och byggde Golden Gate-bron. Han ramlade ner från Golden Gate-bron, fångades upp i ett skyddsnät, blev svårt skadad men kom mirakulöst tillbaka.

Keep on running!

 

 

 

 

Postad av Björn kl 09:10:01

Läs / skriv kommentar (9)


2016-04-20 - Dag 1: Jag har startat!

Klockan åtta på morgonen satte jag av från Baker Beach, San Francisco efter att försiktigt ha satt ner händerna i det kalla Stilla Havsvattnet.

En perfekt start. Bara några morgonpigga människor, en hund och en stor svart korpliknande fågel såg mig springa iväg från den lilla stranden vid Golden Gate-bron.

Det är så där jag vill att ett äventyr ska börja. Inget buller och bång, jag har ju ännu inget att yvas över, har bara kommit 40 km på min 5000 km långa resa. Människorna på stranden visste inte ens att de bevittnade starten av mitt femte coast to coast. 

Jag styrde stegen upp mot den mäktiga och vackra Golden Gate-bron. Rusningstrafiken var i full gång och jag mötte ett pärlband av cyklister och några enstaka joggare. Bron har en cykel- och gångbana på ena sidan, annars är broar bland det värsta som finns för en löpare. Ett tag övervägde jag att överräcka ett av mina skrytsamma visiktkort till en löparbroder där uppe på brokrönet men även han fick sväva i ovisshet om att ha mött en "världsmästare" från Sweden. Ja, så står det på baksidan av de 300 visitkorten som ska delas ut till eventuellt intresserade.

Egentligen hade jag inte behövt ta mig upp på bron, jag skulle nämligen inte åt det hållet. Men att besöka SF utan att springa på Golden Gate-bron, det går ju bara inte. Nej, jag skulle över motorvägsbron till Oakland men på den fick jag inte springa så där erbjöd "cousin" Linda skjuts. Hon bor sedan länge i San Francisco och dan innan guidade hon mig i bil på varenda gata i denna metropol, stor som Stockholm

Jag fortsatte i den blygsamma stilen men när jag väl kommit till Oakland satte jag på skylten med "Coast to Coast" fram på kärran. Och plötsligt blev det annat ljud i skällan. Mötande gjorde tummen upp och hörde jag inte ett och annat bilhorn?

Jo, här gillar man galningar som satsar 100 procent. Dan innan hade en av de bistra tjänstemännen inom Department of Securitys på Oaklands flygplats sträckt ut handen och önskat mig lycka till. En sådan gest är extremt ovanlig. Tro det eller ej, mannen frågade till och med om jag hade ett visitkort. Där fick jag kanske en läsare till på bloggen?

En vacker men lite skrämmande skapelse (jag menar bron). Golden Gate-bron är 2,7 km lång och färdigställdes 1937. Just nu pågår förstärkningsarbeten så att den bättre ska stå emot jordbävningar. Varje år tar ett 30-tal personer livet av sig genom att kasta sig ut från den 227 meter höga bron, som saknar säkerhetslinor.

Jag brukar skriva att jag aldrig ser några joggare i Amerika. Men i centrala SF fanns det massor längs den vackra strandpromenaden. De unga kvinnorna ser ut som mannekänger, alltid klädda i det senaste. Men nog springer dom och även männen lite långsammare än våra löpare?

Det blev lunch med Linda Feldman på Ikea i Oakland. Själv åt jag naturligtvis Swedish Meatballs, betydligt bättre än dom köttbullar som serverades på Arlanda.

Om det var vackert i SF så var det desto fulare och tristare i utkanterna av Oakland. Trafikljusen stod som spön i backen, helt klart står fotgängarna inte högt i kurs, väntetiden på "vit gubbe" är lång varför sista halvan av dagens löpning tog orimlig tid. Löpningen går dock bra, det är dryga 20 grader och solen skiner. Jag har inget att klaga på.

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 07:19:58

Läs / skriv kommentar (29)


2016-04-16 - Invägningen är klar

Vågen i Hemlingbystugan i Gävle visade på 58,5 kilo. Det var nog rena glädjemätaren, jag måste väga minst två kilo mera. Annars måste jag nog börja äta upp mig på amerikansk husmanskost, det vill säga hamburgare.

Amerikakofferten packas, motellrum i Kalifornien bokas, kreditkorten kollas, rutten gås igenom en sista gång. Nu pågår finputs inför det stora Äventyret som startar den 19 april.

Idag åkte jag upp till Gävle för att träffa min bror Jan och göra sista finslipningen inför mitt femte coast to coast. Jan ska ju vara min följebilschaufför under cirka två veckor i Nevada och Utah, 500-milstrippens kanske besvärligaste partier.

Vi gick igenom rutten och stämde av diverse praktiska detaljer. Körschemat i datorn omfattar 93 dagar och totalt cirka 500 mil.

Uppe i Hemlingby passade jag på att springa milspåret. All snö är nu borta, stigarna är tämligen torra och löpvänliga men i slalombacken ligger det forfarande kvar ganska mycket.snö. Området är rena paradiset och det är kanske inte så konstigt att den lokala löparklubben, Hemlingby LK, har många bra löpare i sitt stall. En av dem mötte jag idag, Kjell Björk. Han har slagit mig flera gånger i Bore Cup.

-Har du sprungit upp från Stockholm? skrattade han.

Den 19 april står jag med fötterna i Stilla Havet vid Baker Beach någon kilometer från Golde Gate-bron. Jag tar en liten omväg över bron fram och tillbaka och på kvällen skriver jag mitt första "amerikabrev" hem till gamla Sweden.

Allt känns bra inför USA, oroväckande bra, höll jag på att säga. Imorgon söndag hoppas jag kunna stänga locket till amerikakofferten. Vi hörs!

Veckans  distans: 57 km (sprugna km sedan årsskiftet 1606)

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 21:25:56

Läs / skriv kommentar (8)


2016-04-16 - www.suneson.se 2.0

Hej läsare. Hej pappa - detta är din son och webbmaster som talar.

Tiden har nu sprungit ifrån den gamla bloggen som har levt på konstgjord andning. Den har tjänat oss väl, men nu är det dags att kliva in på 2010-talet och skrota originalsidan som skrevs när jag knappt var torr bakom öronen.

Istället kommer nu version 2.0 som är anpassad för lite modernare datorer samt även för mobiltelefoner som många numera använder för att besöka sidan. Innehållet är det samma, men sidan ska förhoppningsvis fungera lite bättre.

Jag har skrivit ihop den nya sidan med en hand och en skrikande tvåmånaders bäbis i den andra så det är möjligt (högst troligt) att vissa saker fortfarande lider av barnsjukdomar. Säg isf. till.

När jag ändå är här så tänkte jag passa på och önska pappa ett stort lycka till! Keep on running!!!

/nisse

Postad av Björn kl 00:45:57

Läs / skriv kommentar (8)


2016-04-04 - Pang på rödbetan!

3.26.05 i Milano Marathon och trea i M65, det får jag efter omständigheterna vara nöjd med.

Besök gärna Milano men maratonloppet kan du med fördel låta bli. Det gick ändå vägen trots den trista och svårsprugna banan. Ska jag tacka rödbetsuppladdningen för det?

Förr var det pasta, nu är det rödbetor som gäller. För första gången har jag prövat att ladda med att dricka rödsbetsjuice och äta råa rödbetor. Det försnämnda uthärdligt, det sistnämnda  tidskrävande och vidrigt. Effekten? Det kan jag inte uttala mig om men expertisen menar att det höga nitratinnehållet utvidgar blodkärlen och ökar prestationen. All eventuell extrakraft kunde jag behöva för det kom att visa sig att Mialno Marathon var en besvärlig historia.

Milano och Stockholm är jämnstora metropoler.  Men själva maratonloppet i Stockholm är tre gånger större även om Milano har cirka 20 000 deltagare när stafetter, barnlopp med mera räknas in. Milanomaran tycker jag är klart överreklamerad och att den skulle vara "snabb" håller jag inte riktigt med om.

Snubbelvarning! Spårvagnsspår och stenläggning gjorde banan svårsprungen.

Nej, banan var inte bra; knixig, gatsten, spårvagnsspår och trista förortsområden. Bitvis sprang vi på typ motorväg. Enda fördelen var att det inte var så många backar men helt platt var banan inte. Att blanda en massa lopp i samma tävling är mindre lyckat- plötsligt blir du omsprungen och du vet inte om det är en maratonlöpare eller bara en stafettlöpare som passerar.

Plus däremot för en välarrangerad startprocedur och välfyllda serveringsbord med massor av frukt och annat gott. Att dessutom ha vattenflaskor utplacerade är toppen- det behövdes för det blev uppåt 20 grader och jag kunde nu hälla vatten över huvudet.

Trots svårigheterna gick det överraskande bra. Jag hade dock hoppats att kunna putsen tiden från Malaga men nu blev det cirka två minuter långsammare. 3.26.05 och en tredje plats av 43 gubbar i M65 är jag dock nöjd med. Jag låg tvåa i klassen fram till 30 km men blev slagen med cirka två minuter, ettan var helt överlägsen på 3.13.

Split Time min/Km Delta min/Km RealTime
Km 10 0:47:56 4,47 0:47:56 4,47 0:47:26
Km 21.097 1:39:29 4,42 0:51:33 4,38 1:39:00
Km 30 2:22:10 4,44 0:42:41 4,47 2:21:41
Arrivo 3:26:35 4,53 1:04:25 5,16 3:26:05

Jag sprang ganska jämnt fram till 30 km; varje 10 km gick på 44-47 min men sista på 52. Innan hade jag läst i Rune Larssons bok om hur han mot slutet på sina ultralopp kunde ta ut sig till medvetslöshet. Jag saknar den förmågan. Hur gör man, kan man träna sig till detta?

För att springa ett maratonlopp i Italien krävs ett friskhetsintyg. Men arrangören tittade inte ens på mitt intyg när nummerlappen hämtades ut. Tusen kronor kastade i sjön!

Det här var min första mara i år och kanske också den sista. Jag brukar bara springa 1-2 maror per år. Däremot ska jag nog försöka få till en halvmara. Nu känns det skönt att helt kunna koncentrera sig på kommande coast to coast.

Kerep on running!

Postad av Björn kl 13:42:23

Läs / skriv kommentar (12)