...2014-08-30 - 700 mil

Morgonlöpning i Nackareservatet tillsammans med ett 20-tal ultralöpare.

Försov mig i morse, missade frukosten varför räddningen fick bli en Pucko från en automat i tunnelbanan. Inte bästa starten inför ett långpass men finalen blev desto bättre; dopp i Källtorpssjön och bastu och lunch på Hellasgården.

När mästersimmaren och ultralöparen Mats Dänsel https://www.facebook.com/mats.dansel?fref=ts  kallar till långpass ställer löparna upp mangrant.  Det här sättet att via Facebook kalla till opretentiösa gemensamhetslöp är suveränt. Vi blev cirka 20 löpare, framför allt många rutinerade kvinnliga ultralöpare, på dagens 25 km rundslinga i Nackareservatet. Dimman hade börjat lätta från ängarna, vi tog det lugnt och tempot blev det utlovade 6.30 min/km.

Här är slingan vi sprang: http://www.gpsies.com/map.do?fileId=nlqwdojaopaparga

Det är nu snart en månad sedan jag avslutade mitt USA-löp. Löpningen har sedan dess gått tungt och det känns först nu som om jag är i någorlunda form igen. Det är också först nu jag klarar att springa lite fortare än det tempo jag höll i USA (ca 10 min/km, d v s 6 min/km). Ännu är jag dock inte tillbaka på ruta ett men antagligen snart.

Jag försöker hålla veckodoserna på minst tio mil, tror det är viktigt att ha den mängden som skamgräns om man vill slåss med de bästa i sin ålderklass på halv- och helmaraton. Och det vill jag, målet i år är att tillhöra topp tre i Sverige på båda distanserna. Jag har bara sprungit en tävling i år, Barcelona Marathon på 3.34, och tiden placerar mig på en 3-4 plats i M65. Min preliminära 10-bästalista för veteraner kommer jag att lägga ut här på bloggen om någon vecka.

Jag tränar lite annorlunda nu jämfört med tidigare. Eftersom jag rehabtränar knäna varje dag på Friskis & Svettis (artros i ett knä men ingen värk)  passar jag ofta på att också springa ett kvalitetspass på band. Jag är novis på bandlöpning men har upptäck att den passar mig bra. Det där med att ha full kontroll över något ger en viss säkerhet.

Målet är att försöka göra en "bra" tid (under 3.30) på Bremen Marathon den 5 oktober. Dan efter loppet börjar min bror Jan och jag springa/rulla till Hannover, en sträcka på cirka tolv mil längs floderna Weser och Aller. Det måste också bli någon halvmara i höst, förmodligen den i Göteborg. Men går det åt fanders i dessa lopp, ja då återstår Spanien eller Italien i december.

Sedan årsskiftet har jag nu sprungit 700 mil. 2014 kan mängdmässigt bli mitt näst bästa år. Rekordet, 948 mil, är från 2007. Vad fantastiskt det vore att göra tusen mil ett år men tyvärr är det nog en utopi. Vore intressant att veta vilka svenskar som passerat den "magiska" gränsen. Någon som vet?

 

Keep on running!

Postad av Björn kl 15:43:48 Läs / skriv kommentar

...2014-08-24 - Gör Stockholm Marathon till veteran SM!

 

Stockholm Marathon är Sveriges i särklass största maraton och är också SM i maratonlöpning. Här finns alltid de bästa löparna på plats, även bland veteranerna, och därför borde Stockholm också vara SM för veteraner.
 

I helgen gick veteran SM i maraton i Mariestad. Trots SM-status presterades få toppresultat. Så är det nästa alltid på dessa veteranmästerskap eftersom de bästa löparna uteblir.

Det är ganska lätt att knipa medalj på ett veteran SM i maraton eller halvmaraton. Tävlingarna är mycket chansartade, ibland kommer de bästa löparna men för det mesta uteblir de. Vem vill springa ett perifert landsortslopp när det finns Stockholm Marathon? verkar de flesta duktiga veteraner resonera.

Mariestad var inget undantag. Tiderna där var i genomsnitt 16 minuter sämre än tiderna på Stockholm Marathon. Jag har då tittat på snittet för topp tre bland männen i ålderklasserna 35-65 år. Det var bara i en enda klass, M55, där ettan sprang snabbare i Mariestad än i Stockholm. I snabbaste veteranklassen, M35, var skillnaderna störst, i snitt 36 minuter! Där gav en tid på 3.17 ett brons, samma tid i Stockholm hade inte räckt för att komma in bland de tusen bästa!

Vad beror då det här på? Ja, förklaringen är naturligtvis att vetranmästerskapen har låg status. För löparna är det trist, en medalj är inte särskilt mycket värd när den kan vinnas allt för lätt. I Stockholm är däremot konkurrensen stenhård och att komma bland de tre första i sin ålderklass smäller högt. Därför tycker jag att Stockholm Marathon också borde få arrangera veteran SM.

Samma gäller halvmaraton. Det är på de största tävlingarna de bästa resultaten görs. Därför borde Göteborgsvarvet eller ännu hellre Stockholm Halvmarathon vara veteran SM, inte något litet landsortslopp.

Jag kan förstå att småklubbar gärna vill arrangera ett SM. Men då borde dom också anstränga sig för att locka de bästa veteranerna till sin tävling. Ett sätt vore att t ex bjuda på startavgiften och/eller resa och logi. Det är idé jag tidigare torgfört i tidningen Marathonlöparen. Men ingen har nappat varför veterantävlingarna generellt håller låg resultatnivå jämfört med de stora loppen. Hur kul är det att ta medalj på en medioker tid?

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 22:03:57 Läs / skriv kommentar

...2014-08-21 - Varför?

Längs Interstate 70 i mellersta Utah. Här var en av de mest ödsliga partierna under mitt coast to coast. Vad får någon att springa just här där det var nära 20 mil till närmaste civilisation?

Varför? Varför springer du tvärs över USA? Det är den absolut vanligaste frågan jag får men inte den lättaste att besvara.

Jag fick frågan igen under ett företagsevent där jag idag var föredragshållare. Och under senaste coast to coast ställdes frågan "Why?" nästan dagligen. Amerikanerna ville naturligtvis veta vad det var för galning de hade att göra med. Ofta besvarade de själva frågan med "because you can".

Främsta orsaken till att jag nu sprungit fyra gånger över USA är naturligtvis inte för att jag kan. Tänk vad många andra saker man kan men inte gör. Nej, det måste vara något helt annat.

Tidigare var det lättare att besvara frågan med ett enda ord; frihet! Som anställd, visserligen med ett fritt och bra jobb, kände jag mig aldrig riktigt fri. Det var alltid någon annan som kunde bestämma, en chef t ex. Men under ett USA-löp var det jag själv som bestämde det mesta.

Nu är jag är pensionär och har den frihet jag tidigare sökte. Så nu måste det till andra drivkrafter. Men vad? Ja, det var precis det  åhörarna undrade över idag under anförandet. De fick inget enkelt och rakt svar men jag tror det är detta som får mig att genomföra långa ensamlöp, särskilt i USA:

* Friheten är fortfarande mycket viktig. Jag är en ensamvarg.

* Kombinationen att springa och blogga passar mig perfekt.

* Mötena med alla människor längs vägen. USA har den mest uppmuntrande befolkning jag någonsin mött- alltid ett vänligt ord till en ensam löpare.

* Naturupplevelserna. Få länder har så varierad och storslagen natur som USA.

* Bra vägar, gott om motell, säkert, inga språkproblem och ett relativt billigt turistland talar också för USA.

Men är det allt? Nej, nu när jag fått lite perspektiv på alla löpen vet jag var det är som verkligen driver mig under ett långt ensamlöp. Det är belöningen jag får när löpet är över. Under varje USA-löp har jag fått den belöningen under 100 dagar; när löpdagen är slut har jag fått vila, duscha, lyxa till det på ett fint motell och formligen frossa i mat. Det är ofta just detta jag haft i tankarna där ute på vägarna. Jag såg aldrig längre fram än till timman då löpet var slut för dagen. Lyx i all enkelhet, det passade mig.

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 15:45:03 Läs / skriv kommentar

...2014-08-15 - Gammal var äldst

Gammal är äldst. Idag var det Jan som var starkast, själv var jag en halvfigur. Bilden från Engeltofta utanför Gävle där vi undfängnades god mat.

Normalt borde en lugn löprunda på 38 km vara en ganska enkel match. Men 30-milaveckorna i USA har sugit musten ur mig.

Att löpformen var dålig visste jag. Men att den var så usel kom som en överraskning. Jans och min traditionella Bönanrunda (Gävle-Hille-Björke-Bönan-Engeltofta-Gävle) är en naturskön och perfekt runda, särskilt när den ene springer och den andre hjular. En grusväg mitt i rundan gör att löparen hinner ikapp rullskridskoåkaren, som måste gå på grusvägen.

Fast idag var det med nöd och näppe jag hann ikapp Jan. Han var stark och jag var svag. Dagens formbesked gör att jag inte ställer upp i veteranSM i maraton i Mariestad nästa helg. Tiden är för knapp för att komma i form.

Ändå är jag inte orolig för formen. Den lär komma tillbaka om några veckor och förhoppningsvis ska min inledda intervallträning göra mig snabbare. Fem mil om dagen under 100 dagar bör vara en stabil grund att bygga något på.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 21:28:32 Läs / skriv kommentar

...2014-08-08 - Går inte att leva på gamla meriter


Tillbaka på kända jaktmarker. Brunnsviken runt är den runda jag sprungit flest gånger. Härligt att vara hemma igen!

Att leva precis som tidigare. Det är mitt knep för att komma tillbaka som löpare efter ett coast to coast.

Den som sprungit ett coast to coast kan lätt drabbas av två saker vid hemkomsten:

* Löpningen går tungt och du är långsam.

* Tomhet och i värsta fall depression.

Det första har jag råkat ut för alla gånger. Det andra har jag dessbättre sluppit.

Du blir ingen bra maratonlöpare efter att ha sprungit 500 mil på 100 dagar. Kort efter mitt förra coast to coast 2012 sprang jag jubileumsmaran i Stockholm och gjorde min näst samsta  mara någonsin (3.36). Konstigt kanske många tycker men man har vant sig vid en slölunk och klarar inte att hålla ett lite högre tempo än normalt.

Eftersom jag i år har ambitionen att tillhöra topp tre i Sverige i min åldersgrupp (M65) på maraton och halvmaraton måste jag alltså få upp farten. Mängden har jag med råge så jag kommer att satsa mer på intervaller och backlöpning (men ingen nerförslöpning). Idag skaffade jag ett årskort på Friskis & Svettis och troligen kommer jag där att springa en hel del intervaller samt fortsätta med mina knäövningar eftersom jag fått diagnosen artros i knä. Fantastiskt faktiskt att jag inte hade några känningar av artrosen under USA-löpet!

Det blir alltså en smärre ändring av träningsupplägget framöver. Men jag kommer att gå försiktigt fram, ingen hårdkörning med kvalitetsträningen. Annars är min filosofi att leva precis som tidigare. Det som fungerade igår borde också fungera idag. Du kan inte leva på gamla meriter, det blir du bara olycklig av. Därför blir det som tidigare 10-15 milaveckor, altså tyngdpunkten på mängd trots att jag de senaste 100 dagarna legat på 30-milaveckor. Jag är stolt över den mängden. Hur många svenskar har sprungit så mycket?

Tomhet och depression. Ja, att avsluta ett coast to coast kan vara ungefär samma sak som för en skådespelare eler forfattare som jobbat intensivt under en period, blivit hyllad och sedan möts av total tystnad. Därför tror jag att det är så viktigt att fortsätta livet som tidigare. Jag vet flera coast to coast löpare som haft psykiska problem såväl under som efter löpet.

USA-vagnen tvättade av idag och ställdes ner i källaren. Fram tog jag Stockholmsvagnen, jag vill ju inte slita på dyrgripen, den kan komma till pass igen.

Underbart att vara hemma igen. Här är ju varmare än i USA! Idag kollade jag matchvikten eftersom jag trodde att jag tappat några kilon over there. Men jag kan pusta ut- jag väger exakt lika mycket som vid starten även om jag ser magrare ut. Tack McDonalds, Wendys, Diary Queen, Big Burger för det!

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 21:28:40 Läs / skriv kommentar

...2014-08-02 - Dag 100:

Erik, Olof, Sigrid och Nils gratulerar pappa.

Idag fredagen den 1 augusti klockan 18 lokal tid avslutade jag mitt fjärde ensamlöp över den amerikanska kontinenten. Det tog mig 100 dagar att springa de 486 milen mellan Long Beach, Kalifornien och Long Beach, New York. Glädje, lättnad och förvåning är vad jag känner just nu.
 

Det här blev ett av de bästa kontinentlöpen jag gjort men inget kan naturligtvis mäta sig med det första, då var allt nytt och spännande. Jag tror dock att det här var det mest problemfria löpet av dem alla.

Det är egentligen bara två problem jag haft:

* En överdrivet nitisk, oförskämd  och icke serviceinriktad poliskår, särskilt i Colorado vilket gör att jag förmodligen aldrig mer kommer att besöka den delstaten.

* vattenskadad dator när Coloradofloden svämmade över.

Annars har allt gått på räls. Jag har gått fram som en maskin, sprungit varenda dag, följt exakt tidsplanen, inte haft några skador, haft de bästa väderförutsättningarna och faktiskt haft kul nästan varenda dag.

Hur kan detta vara möjligt? Ja, helt klart har jag haft tur. Eller annars är det högre makter som hjälpt mig, jag vet att många amerikaner bett för mig och det har känts tryggt.

Jag tror också att jag levt mycket på rutinen. Rutin ger självförtroende, jag har aldrig tvivlat på att jag inte ska nå fram till motellet hur besvärligt det än varit. Rutinen har också inneburit att alla vardagsproblem lösts. "Ta det lugnt", "det ordnar sig", "folk är snälla", har varit mina paroller. Och så har jag varit enormt noggrann och försiktig med det mesta.

 

Ändå är jag förvånad och lättad att det gått vägen. Jag är 66 år (fast åldern tror jag inte är någon större nackdel)  och för mindre än två år sedan kunde jag knappt gå på grund av artros i ett knä. Idag försökte jag ringa doktor Carter Farell och meddela det glada budskapet att hans artrospatient sprungit över en kontinent och inte ens behövt ta ett smärtstillande piller Det kan vara bra för honom att veta att rehabträning på gym kan göra underverk. Tyvärr var praktiken stängd.

Avslutningen på denn resa blev perfekt. Mina två äldsta barn, Nils och Erik, sprang tillsammans med mig de sista elva kilometrarna från motellet ner till stranden. Där stod  två andra barn och väntade på mig, Sigrid och Olof, samt ett kusinbarn, Ludvig. Atlantvattnet var härligt salt och ljummet. Efteråt small champagnekorkarna och jag fick också min favoritdryck, Gatorade. Och efteråt firade vi på fin strandrestaurang. Drycken i mitt glas var som vanligt Coke, också en av favoriterna.

En sådan här dag tycker jag att jag kan få skryta lite. Mitt fjärde löp är ett "världsrekord" i coast go coast USA, ingen har sprungit fler gånger och ingen har sprungit så många gånger utan följebil (jag hade dock denna gång följebil i Nevada och Utah). Knappt 300 personer genom tiderna har enligt statistiken (dock osäker) gått/sprungit tvärs över USA, mediantiden har varit 82 dagar, medianåldern 36 år och högsta ålder 75 år. Med mina fyra löp och Rune Larssons löp 2004 ligger Sverige sjua i nationsstatiken i antal löpare, USA toppar med cirka 200, de flesta med följebil.

 

Jag vill tacka alla som följt mig på bloggen och skrivit uppmuntrande kommentarer, det har betytt mycket. Trycket på bloggen har varit rekordstort trots att inga svenska tidningar skrivit om mig. Jag har i snitt haft 1 200 unika dagliga besökare. De kommer från hela världen men Sverige och USA dominerar med 67 respektive 20 procent. Att var tredje läsare befinner sig utomlands är extra roligt och visar att min bror Ragnars översättningsarbete varit viktigt, samma med Jans utmärkta ruttplanering m m. 

Blir det då ett femte coast go coast? undrar kanske någon. Jag passar på den frågan. 

Dagens distans: 26 km 

Keep on running!

 

 

 

 

 

   

Postad av Björn kl 04:39:50 Läs / skriv kommentar

...2014-08-01 - Dag 100: Målgången

För att de inte ska råda några missförstånd var jag idag springer ut på stranden får du här exakt gatuadress:

Sunny Atlantic Beach Club 2035 Ocean Boulevard, Atlzntic Beach, NY

http://goo.gl/maps/Ezysw

mobil:760 6943 909

Preliminär målgång vid 18-tiden

Keep on running!

Postad av Björn kl 16:51:01 Läs / skriv kommentar

...2014-08-01 - Dag 99: New York, New York!

Jag tog färjan över Hudsonfloden till finanskvarteren på Manhattan. Biljetten kostade 7 dollar. Strax innan hade jag på tv hört om ett kraftigt börsfall. Aktiespekulant som jag är, blev jag lite muntrare när jag såg att Skanska bygger en ny tågstation där tvillingtornen stod före attacken den 11 september 2001.

Bräderna på Brooklyn Bridge klapprade under kärrans hjul. Jag hörde spridda applåder. Jag var i extas- så här fort har jag nog aldrig sprungit över en bro.

Ja, idag har jag lyckats ta mig igenom ett brusande New York. En pärs, men också kul. Utan en gps hade det aldrig gått.

En märklig dag; jag sprang från en flygplats till en annan (Newark i NJ till JFK i NY), passerade två farliga stålskrällen till broar där jag råkade hamna mitt ute i trafiken, åkte färja över Hudsonfloden, åt på finrestaurang i lyxkvarteren, var nära att köra över utslagna narkomaner på trottoarerna etc. Ja, allt verkade hända denna näst sista löpdag.

 

Jag gillar egentligen inte att springa i storstäder- för mycket trafik, farlig och dyrt. Men NYC är ändå ett måste. "Alla" coast to coast runners springer till New York City.

NYC är naturligtvis helt fantastsik stad och det är lätt att imponeras av fasaden i de mest centrala delarna. Men kommer du lite utanför affärs- och turiststråken är det en  sliten, skräpig och fattig stad. Det förvånar hur illa underhållna gatorna och trottoarerna är, hur mycket skräp som aldrig plockas upp och hur synliga de utslagna är. Ungefär som att man på Södermalm i Stockholm aldrig skulle städa gatorna och att där bara bodde fattiga medan stan satsade på övriga stadsdelar för rikemansfolket. Visst, vi har också segregation men den är ändå inte så påtaglig.

Imorgon är löpet Long Beach- Long Beach över. Inget sorgligt alls. Imorgon träffar jag också mina barn och sedan väntar några dagars turistande i NYC och Washington.

Dagens distans: 38 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 05:25:31 Läs / skriv kommentar

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 Next
 

In english in english

Prenumerera - rss rss

Startsidan

Om löpet

Om Björn

Länkar

Gästbok

Avverkad sträcka:
4863 km / 4860 km (100.06%)

Björn befinner sig nu i:
Stockholm
Arkiv:


Antal km sprungna i år:
7003

Antal km sprungna förra veckan:
113

Get Firefox!

RSS-feed
[Valid RSS]