Jag gjorde fem stora misstag under USA-löpet men jag berättade knappt om dem på bloggen. I senaste numret av tidningen Marathonlöparen avslöjar jag vad som gick snett. Här artikeln:
Vad underbart att avnjuta en picknick tillsammans med gamla arbetskamrater från Svenska Dagbladet Näringsliv. Efter loppet kände vi oss alla som vinnare.
Fem kilometer är väl en enkel match för dig? Min gamla arbetskamrater verkade tro att med mig i laget skulle det gå otroligt bra. Och visst gick det bra för oss i dagens Bellmansstafett!
Tävling är alltid tävling och oavsett distans är jag slut vid målgång. Så även idag då jag sprang mitt livs kanske kortaste lopp, Bellmansstafetten. Uppemot tusen lag med fem deltagare i varje sprang fem kilometer på en lättsprungen och underskön bana i Stora Skuggan i Stockholm.
Så mycket skugga blev det inte, solen stekte och det var faktiskt motiverat med vätskekotrollen efter halva sträckan. Men den ambulans som stod parkerad vid starten behövdes dessbättre inte idag. Själv var jag osäker på formen och ställde mig som försteman i laget längst bak vid starten. USA-löpet har gjort mig långsam, jag lyfter knappt fötterna- en ekonomisk löpstil men långsam.
Därför blev jag positivt överraskad när varvet gick på cirka 21 minuter. Det gick också bra för övriga lagmedlemmar och vårt lag, SvD Näringsliv 1, kom in på 61:a plats bland 589 lag i mixedklassen. Eftersom vi hade en del manfall i övriga lag fick jag hoppa in som reserv och springa en sträcka till. Jag trodde nog att det varvet skulle gå lite fortare men en paus på drygt en timma mellan loppen gjorde att jag stelnade till och tappade någon minut. Jag skulle ha gjort som maratonstjärnan Anna Rahm- sprungit två sträckor på raken.
Mersmak på kortlopp? Nja, jag tror nog det är maraton och halmaraton som passar bäst. Men som uppladdning inför Stockholm Halvmarathon den 11 september var det här perfekt.
Dags för start från Gästis i Tierp. Skulle regnet stoppa mig?
"Varför?". Det är världens bästa fråga, inte minst för journalister att ställa. Själv blev jag svarslös när jag fick frågan och var tvungen att springa några extra mil.
Andra dagen på löparäventyret blev ganska tuff. Solen var borta, istället regnade det och stundtals blåste kraftigt. Jan fick nog och tog tåget hem till Gävle- ett klokt beslut. Själv var jag inställd på att inte springa hela vägen från Tierp till Uppsala, totalt 59 km, utan ta bussen från Björklinge de sista två milen till Uppsala.
Beslutet mognade mer och mer ju längre löpet framskred. Jag lyckades intala mig själv att 38 km idag kunde räcka, att jag var trött och att vädret var besvärligt. Då ringde mobilen. Det var sonen Olof och pappa förklarade att han tänkte bryta i Björklinge.
-Varför?
Ja, varför? Jag blev helt paff. Inte kunde jag säga att latmasken kröp i mig eller att jag var trött- allt skulle bara låta som ursäkter. När jag väl kom till Björklinge, ätit den torra rödspettan och druckit min lättöl på pizzerian var det inte snack om att bryta. Krafterna kom tillbaka och solen tittade plötsligt fram. Nu såg jag fram emot de två milen till Uppsala.
Högst upp på Upplandsåsen såg jag den här vackra runstenen från 1000-talet. Runmästaren, som enligt skylten ristat cirka tusen stenar i trakten, hade just på denna råkat stava ett kvinnonamn fel. Inte kunde han sudda!
Dåtidens sätt för resnären att haålla koll på avstånden. Säkert bra men min gps är exaktare.
Regnbåge över Uppsalaslätten.
Regnet kom tillbaka och det började blåsa kraftig motvind ju närmare jag kom Uppsala. Idag var jag svagare men fick ny energi då tornen från domkyrkan dök upp vid horisonten. Tänk, man ser spirorna på en mils avstånd. En vacker regnbåge förgyllde också tillvaron. Dagen såg alltså ut att bli mycket lyckad tack vare det lilla ordet varför. Nära 12 mil på två dagar.
Härliga Sverige, rena Sverige! Det första som slar mig är hur rent det är längs vara landsvägar. Och vad mycket sjöar det finns här. Konstigt att man maste resa bort for att uppskattasitt eget land.
Det är nagra tankar som far runt i huvudet där jag springer längs Dalalven. Jag känner den underbara doften av trä och kada fran ett skogshygge, jag hör bruset fran forsarna, annars ar här helt stilla, knappt en bil pa landsvägen. Jag ar lycklig, solen steker i ansikltet, min tröja blir blöt och snart vantar lunch pa Laxön i Alvkarleby. Jag blir nog röd i ansiktet framat kvällen.
Jag och min bror Jan ar ute pa ett litet äventyr; vi ska pa tva dagar ta oss de 12 milen fran Gävle till Uppsala, jag springandes och Jan pa rullskridskor med babyjogger och var packning.
Det gar lätt for mig idag medan Jan har det lite tyngre. I slakmotorna springerjag till och med om honom men i nerförsbackarna och pa slätmark är jag chanslos.
Tänk, ett sadant här löp har faktiskt manga likheter med mitt coast to coast i USA. Jag lägger upp det pa ungefär samma sätt, jag ar turisten, stannar till sa fort det dyker upp nagot intressant längs vagen, fotograferar flitigt och tar det ganska lugnt.
De cirka sex milen till Tierp dar övernattning sker pa Gästis invid stationen avverkas utan större besvär. Det överraskar mig lite, jag trodde jag var mera sliten efter USA-äventyret. Tierp har likheter med mangaav de halor jag sag i USA. Pa den gigantiska kinesrestaurangen är vi de enda gästerna. Nattlivet ar inte särskilt livligt och mycket av aktiviterna verkar kretsa kring korvmojen i stan.
När Upptaget kor förbi skakar Gästis. Sa var det ocksa pa flera motell over there. Internetfungerar inte - askan slog ner i antennen i förra veckan. Det känns ocksa bekant. Sa internet far jag forsöka plocka upp ute pa stan i natt.
Förväntansfulla vikingar infor starten i Gävle. Sex mil landsväg väntar oss fram till Tierp.
Morgondagen ar högst osäker. Det verkar bli mycket regn sa det tva svenska vikingarna tar kanske taget hem fran Tierp pa tisdag morgon, Jan till Gävle och jag till Stockholm. Fast det vore val lite snöpligt nar man klarat betydligt värre väder pa bortaplan.
Keep on running!
(ursäkta for bristen pa prickar over vissa bokstver)
Klockan 07.40 måndag den 23:e sticker Jan och jag iväg från Gävle Centralstation på vår 12-milare till Uppsala. Vi tar vägen över Furuvik (76:an) till Älvkarleby och fortsätter 291:an över Marma, Dragon Gate till Tierp. Skulle du se en vinglig rullskridskoåkare med barnvagn och en utmattad gubbe irra runt på dessa vägar, ge oss då en uppmuntrande tutning. Det gillar vi!
Här är sträckan jag ska springa och Jan åka rolerblades- Gävle Centralstation till Uppsala Centralstation, cirka 12 mil på två dagar.
Bambi på is? Bilden togs 2008 i Denver, Colorado, då vi rullade 107 mil till Oklahoma City, Oklahoma. Den här gången får Jan knuffa vagnen och bagaget.
Inte behöver man åka till USA för att springa långt och ha kul. Nu på måndag avverkar min bror Jan och jag sträckan Gävle-Uppsala.
Det började med Gävle-Okelbo-Gävle och fortsatte med Denver-Oklahoma City. Nu ger vi oss ut på vägarna igen. Två sexmilsetapper med övernattning i Tierp väntar oss. Allt dock under förutsättning att vädret inte blir för hemskt, först på söndag spikar vi resan. Just nu talar prognoserna om regn.
Rullskridskor och babyjogger ska vara en bra kombination. Med vagnen framför dig kan du bromsa i nerförsbackarna och få en säker färd. Hård motvind lär dock vara värre för den på hjul än för den som springer. Jan har aldrig prövat vagn tidigare så det blir ett litet äventyr i sig.
För mig är sträckan helt ny. Jan testrullade i förra veckan utan vagn ner till Tierp. Sex mil per dag är kanske lite onödigt långt och inte bästa uppladdningen inför Stockholm halvmarathon men jag kunde inte motstå när Jan ringde och kom med följande förslag för första dagen: "B fika i Furuvik C lunch Laxön D fika och sight seeing Dragon Gata E inkvartering Nya Gästgivare Gården i Tierp".
Så mycket gemensamåkning blir det kanske inte. Att springa går betydligt långsammare så lunch- och middagsstoppen blir våra träffpunkter. Vi har tusen saker att diskutera. Som tack för hjälpen efter senaste USA-löpet får Jan överta min gamla babyjogger, den jag sprang med under coast to coast 2007.
Skugga under träd i Missouri. I september åker jag tillbaka men då förhoppnings till lite svalare väder på Long Island i New York.
I september åker jag över till USA igen. Inget nytt coast to coast men en veckas träningsläger för att komma i form inför Umemaran i oktober.
Formen är inte på topp precis. Krafterna finns där men det går långsamt. Jag har därför börjat så smått med kvalitetsträning; snabbdistans, intervaller och backlöpning. Siktet är inställt på att försöka vara i slag inför Umemaran den 10 oktober. Umeå är lite speciellt för mig- det var där jag 1982 sprang min andra mara i livet. Tiden blev 3.08.
Eftersom barnen köpte en tur och returbiljett när vi åkte hem från USA har jag en enkelresa kvar som jag tänkte utnyttja. Det får bli en veckas träningsläger någonstans på Long Island utanför New York. Själva stan har jag inget intresse av att se, däremot ser jag fram emot att ligga inkvarterad på ett motell, springa i vackra omgivningar och ha två träningspass om dagen. Kanske tar jag kontakt med en löparklubb och hänger med på deras träning. Skönt att vara lite stationär och inte varje dag behöva dra vidare till nästa stad.
Om två veckor väntar ett litet miniäventyr i Sverige. Men vad det är återkommer jag till i nästa vecka. Och så en korrigering: jag skrev att jag blev skadad när jag kom hem efter mitt första coast to coast 2007.Det stämmer inte alls och även den här gången verkar jag ha klarat de drygt 500 milen..
Efter målgången har jag legat på latsidan. Nu börjar den långa vägen tillbaka till ett mera normalt löparliv. Foto: Erik Suneson
Har du sprungit över 35 mil i veckan de senaste tre månaderna borde du rent teoretiskt vara en mycket bra löpare. Men omställningen från kontinentlöpare till vanlig joggare är inte helt lätt- jag känner mig som en nybörjare och blir omsprungen av Stockholmarna.
Först ett tack till alla tusentals läsare här på bloggen. Gensvaret har vait enormt- under målgångsdagen hade jag 100 kommentarer och långt över tusen besökare. Helt otroligt med tanke på att jag inte marknadsfört bloggen.
Jag har haft en fin, slapp och lyxig vecka med barnen i Florida. Men bäst av allt var att sätta fötterna på svensk jord och börja springa igen. Men oj vad det går långsamt! Löpsteget är helt annorlunda nu när jag inte springer med vagn. Jag har blivit fruktansvärt lusig och när jag försöker springa fort går det bara inte. Jag är inte överraraskad, så var det också förra gången och då blev jag dessutom skadad när jag tog i för mycket.
Det är alltså den långa vägen tillbaka som gäller. Annars känns allt fint, jag har inga skador eller skavanker. Jag har därför anmält mig till halvmaran i Stockholm den 11 september men har inga förhoppningar om en bra tid. Mina två äldsta barn är också anmälda och kanske blir jag slagen av Nisse, det vore nästan roligt.
Idag sprang jag 21 km på träning och blev förskräckt när jag såg tiden- 1.59 och cirka 20 minuter långsammare än "normalt". Positivt däremot var att jag inte blev särskilt trött. Och respekten för avstånden verkar jag ha tappat.
Sigrid, Olle och Nisse samt Erik bakom kameran. En av mina lyckligaste dagar. Vem vet, kanske gör jag om det här en tredje gång!
Är Daytona Beach i Florida USA:s finaste strand? Sanden är i alla fall otroligt finkornig och vid solnedgången var jag ensam strandjoggare.
Någon på bloggen efterlyste rörliga bilder från USA. Tyvärr klarade jag inte av det men Olle lyckades med min enkla kamera ta en videosnutt vid målgången. Håll till godo med dessa skakiga bilder:
Denna vecka 105 kilometers löpning. Jag jobbar mig sakta upp mot något högre veckodoser och inleder ssnart min kvalitetsträning. Jag vill ju inte bli utskämd på halvmaran . . .
2010-08-29 - Det här höll jag tyst om
.jpg)
.jpg)
![[Valid RSS]](grafik/valid-rss.png "Validate my RSS feed")