Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5788 km. Denna vecka: 35 km. Idag: 35 km

2017-12-09 - Seger i Bore Cup-premiären

Alla sprang vi i M70. Från vänster och inom parentes placeringen i åldersgruppen: Lars Qvarfordt (6), Tommy Hållstam (7), Kjell Björk (2), alla Hemlingby LK samt Björn Suneson (1), Arne Lekström(5), båda Vallentuna FK, Lars-Eric Bränfeldt (4), Täby IS och Lars Söderberg (3), Vallentuna FK.

Att vara yngst i ålderssklassen är en stor fördel. Talar vi om 70-åriga gubbar handlar det om ca en halv minuts försprång per år i ett 5 km-lopp. Som yngst i M70 är jag därför i år (på pappret) favorit i Bore Cup.

Jag kände mig ingalunda som favorit när Bore Cup idag drog igång i Björklinge norr om Uppsala. Tävlingsmotivationen var låg. Jag visste dessutom att jag skulle tampas med en av Norrlands segaste gubbar; Kjell Björk från Hemlingby LK. Fjällbjörken är viserligen 1,5 år äldre än jag men en seg rackare som jag ofta fått stryk av under de senaste 10-15 åren. Distansen, 5 km för oss äldre, kändes också allt för kort, hade hellre som dom andra sprungit 10 km.

Så vad göra, chansa på en tjurrusning? Ja, det fick bli det, öppnade snabbare än vanligt och smög om björken redan efter 100 meter. Det här skulle jag nog få ångra, var trött efter 1 km i första backen. Sedan var jag nervös under resten av loppet men det höll hela vägen in i mål.

Fast ska man ta hänsyn till det där med åldersskillnanden, ja då blev det dött lopp mellan oss. Jag är ändå nöjd med mina 21.25 vilket är några sekunder bättre än vad jag gjort på någon av mina 20 sprugna parkrun-lopp.

Cirkus Bore fortsätter med ytterligare tre deltävlingar. Nästa gång möts vi den 13 januari i Hemlingby, Gävle. Då ska alla springa 7,5 km. Kort, men i alla fall bättre än 5 km . . .  

Keep on running!

Postad av Björn kl 15:40:44

Läs / skriv kommentar (7)


2017-12-03 - Udda söndagsnöje

Klart för start. Ett 20-tal löpare har ställt upp för att springa tre timmar på gångvägar runt Nytorpsgärde i Johanneshov. Varvet mätte 1 850 mete, någon klarade 19 varv och själv var jag nöjd med mina dryga 18 varv (33,5 km).

Tomteluvor på några samt julmust, skumtomtar och pepparkakor till alla. Ultralöpare är ett lättroat släkte- du behöver egentligen inte locka med något, de kommer ändå.

"Kom och spring runt Nytorpsgärde i tre timmar med mig. Vi springer ett varv runt gärdet om och om igen under tre timmar. Vi ses bakom mitt hyreshus", lockade på Facebook ultralöparen Pernilla Otto. Och visst kom dom, trots en mulen och regnig 1 Advent. Det blev lite av knytkalas, många hade tagit med sig både den ena och den andra läckerheten och lagt upp på sereveringsbordet vid varvningen, själv höll jag mig till hemgjord lingondricka, ett säkert kort.

Enkelheten lockar, nog är det här en underbar form av löpning? Ingen föranmälan, inga nummerlappar, ingen tävling men en härlig gemenskap och dessutom gratis. Antalet varv fick vi hålla reda på själva, Pernilla tutade dock i hornet när de tre timmarna gått. Upplägget hade likheter med parkrun. De här enkla och chosefria sociala löpen är bland det bästa som hänt svensk löpning under senare år. Att vi som idag höll ut alla de tre timmarna dessutom fick se den mest fantastiska regnbåge blev  grädden på moset. Jag har aldrig sett en så skarp regnbåge och en regnbåge som nådde ända ner till marken. Säg inte till någon att den slutade i huset på Ulricehamnsgatan 31 (jag ska dit och gräva guld).

Pernilla Otto lyckades fånga regnbågen på bild men den var ännu vackrare i verkligheten.

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 19:10:33

Läs / skriv kommentar (3)


2017-12-01 - Inte för sent för lingon

På ett kalhygge utanför Marma i norra Uppland plockade jag massvis med lingon. Klockan är 14.50, det har börjat skymma, dimman ligger tät och för att bättre se lingonen tog jag fram pannlampor, en på huvudet och en på magen.

Lingon, lingon,lingon. Jag är galen i detta bär och det går forfarande att plocka trots att vi nu är inne i december.

Jag tog Upptåget till Marma, sprang till ett kalhygge för att plocka lingon. Det var nollgradigt, lite snö på hygget och det syntes knappt några bär. Var jag kanske för sent ute och alla bären ramlat av eller hade andra lingonister varit före mig och rensat risen rena?

Skörden blev mager i början. Att plocka enstaka bär är lite tröstlöst. Lite bättre gick det när jag började kamma de till synes bärlösa buskarna eftersom en hel del lingon doldes inne i riset. Men sen, oj, oj, oj . . . 

I ena hörnet av kalhygget, på en yta av säg 100 kvadratmeter, var marken röd. Inne i gräset fanns hur mycket lingon som helst; stora, mörkröda och saftiga. Armarna gick som väderkvarnar, det rasslade i rensaren som ständigt fick tömmas i plastkassen från Coop Visby. Men säg den glädje som varar, snart var ytan rensad och kassen nästan fylld.

Lingon är ett faschinerande bär att plocka. Det kan växa på hur många olika sätt och ställen som helst; tätt intill marken, högt ovanför blåbärsriset, längs vägrenar, vägslänter, djupt inne i gräset, längs stigar, i kraftledningsgator, kalhyggen, nära bebyggelse men inte lika ofta i den vackra tallskogen där man annars förväntar sig att finna skogens röda guld.

Av lingonen gör jag lingondricka. Det blir rena "årgångsvinerna" som tappas på flaskor med etikett om var och när bären plockats. Absolut bästa sport- och måltidstrycken! Just det här med att också få till en lång löptur i samband med bärplockningen är pricken över i.

På Upptåget hem berättar jag för en förvånad konduktör att jag har kärran full med lingon.

-Va, du är galen!

-Stämmer!

--

På lördagen sprang jag ett parkrun i Huddinge och blev tvåa totalt på 23.53 vilket var personbästa på denna ganska tuffa bana. Motståndet var däremot inte så tufft och bara 13 löpare ställde upp.

Keep on running!

Postad av Björn kl 19:18:20

Läs / skriv kommentar (3)


2017-11-23 - Att springa med hörapparat

Det syns inte så mycket att du har en hörapparat, dessutom inget att skämmas för. Jag har en gratismodell från landstinget av märket Widex Dream som sitter bak på varje öra. Fyra år är livslängden, sedan får jag en ny.

Håret är grått och snart fyller jag 70 år. Till råga på allt har jag nu fått hörapparat.

Det här låter kanske dystert. Men det där med hörapparat är toppen. Jag har nu haft en ”silverfisk” bakom varje öra under två dagar men redan då jag steg ut från hörselkliniken med mina nya lurar insåg jag att det här kunde bli mycket bra. Nu hörde jag plötsligt också ljud från vänster sida, hörde folk på trottoaren prata på motsatt sida av en bullrig stadsgata. Att hörseln varit mer nersatt på ena örat hade jag inte känt till.

Nu har jag visserligen inte hört så där jättedåligt, själv har jag inte uppfattat att jag haft några direkta problem men min fru har haft en avvikande uppfattning. Hon har ofta fått upprepa vad hon sagt och nu är det väl förhoppningsvis slut med det. Det var förresten hon som fick mig att gå till hörselmottagningen.

Det var på vippen att jag inte skulle vara berättigad till landstingets gratis hörapparater, jag hörde helt enkelt inte tillräckligt dåligt. Att dessa av landstingets auktoriserade hörselmottagningar är rena geschäftet fick jag vid första besöket omgående bekräftat. Audionomen försökte pracka på mig en privat hörapparat som skulle kosta mig flera tusen kronor.

-Dom är modernare, snyggare och bättre och du kan få en direkt. På landstingets apparater får du vänta minst en månad, försökte han.

Att kliniken tjänar mera på att sälja från det privata sortimentet än att ta en från landstinget, sa han däremot inget om. Inte heller att flera av klinikerna ägs av företag som tillverkar hörapparater. Egentligen skandalöst att Stockholms landsting skrivit kontrakt med sådana kliniker.

-Det är ingen idé du försöker, jag är bra påläst och vill börja med landstingets modell. Skulle den inte funka får det bli något annat.

Efter det var det lite annat ljud i skällan. Men vänta fick jag, drygt en månad men det gjorde inget. En positiv bieffekt med apparaten var dessutom att min tinnitus hördes mindre (jag har dock dessbättre lärt mig att leva med tinnitus).

Från början tänkte jag att jag inte skule använda hörapparaten när jag var ute och sprang. Men varför inte? Det visade sig direkt att det är helt oproblematiskt, ja rent av bättre. Nu hör jag tydligt gruset under mina skor, jag behöver inte snurra på huvudet som en jojo utan hör tydligt eventuella faror. Att jag sedan hör en massa obehagliga ljud mycket tydligare, t ex när någon idag sågade upp asfalten i gatan eller bankade som en galning under en husrenovering eller att jag hör grannens pianospelande, får jag borse ifrån. Att vara som strutsen och stoppa huvudet i sanden leder ingen vart.

Så sammanfattningsvis: visst är det roligt att höra lite bättre. Och en hörapparat är inget hinder för en löpare. Nu får konkurrenterna se upp- att tassa obemärkt bakom och slå mig i en spurt blir svårare! Negativt skulle möjligen vara att man inte ska duscha med apparaten- den informationen fick jag från Vårdguiden 1177, de medskickade broschyrerna sa inte mycket. Om apparaten klarar ett coast to coaståterstår att se.

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:28:57

Läs / skriv kommentar (6)


2017-11-20 - Ultraträff på Gotland

Ovan fiskeläget i Herrvik och nedan raukarna i Ljugarn.

Jag sprang längs den 800 år gamla ringmuren i Visby, ut och in genom den ena stadsporten efter den andra och in bland de pittoreska husen i gränderna. Jag plockade slånbär, sprang på mjuka stigar i tallskogen längs stränderna, åt fisk i de små fiskelägena och blev helt överväldigad.

Att Gotland är fantastiskt visste jag nog. Men mitt besök på ön i helgen blev något utöver det vanliga. Jag har varit här en gång tidigare men då på jobbresa och såg inget annat än flygplatsen och en konferenssal.

På väg mot Katthammarsvik. Foto: Torbjörn Söderman.

Nu var jag visserligen också på ”konferens” men på springande fot och bland ett 20-tal ultralöpare. Det var en så kallad KUL-helg där KUL står för kommittén för ultralöpning. Varje senhöst anordnas en träff någonstans i Sverige och i år var den förlagd till Gotland. På programmet stod ca 5 mils löpning under lördagen och en 3-milare på söndagen.

Lördagen ägnade jag åt egen löpning och bärplockning. Upptäckte att här finns mycket lingonris men inga lingon, däremot massor av slånbär. Plockade en del och lyckades få igenom dem i kontrollen på flyget hem.

Söderport.

Söndagen blev löpning i glada vänners lag, från Ljugarn på ostkusten ner till Katthammarsvik. Vi följde stranden, hann passera sju små fiskelägen och sprang mycket i skyddet av tallskog och enbuskar. Vackert, trots grådiset, kylan och regnet. Men nog vore det trevligare om dessa träffar kunde hållass under den lite varmare delen av året?

Keep on running!

Postad av Björn kl 11:21:04

Läs / skriv kommentar (5)


2017-11-11 - Spände bågen högt

Loppet är över och jag ältar mina misstag i omklädningsrummet. Men att springa med ett klubblinne var inget misstag- är det ingen publik får du väldigt mycket pep från medtävlare. "Heja Vallentuna" och även heja "Björn" hördes ofta.

”Det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge.” Ja målen var högt ställda i lördagens 6-timmarslopp i Borås; jag var ute efter det svenska åldersrekordet i M65.

Helt orealistiskt var det kanske inte. På ultradebuten ifjol i Oxelösund gjorde jag 61,3 km, ca 2 km ifrån Kjell-Olof Skoglunds tio år gamla rekord på 63,220 km. Statistiken från tyska DUV är dock osäker och får nog tas med en nya salt. Jag får inrikta mig på 70-årsrekordet som verkar betydligt lättare (54,1 km).

I loppet i Borås skulle jag inte göra om samma misstag som i Oxelösund. Då som ultrablåbär trodde jag att man i ett sextimmarslopp gör ett skobyte mitt i loppet. Men att låta någon klippa upp buntband runt chippen och sätta tillbaka på de nya skorna stjäl mycket tid.er. Skomisstaget upprepades därför inte idag men en annan nästan lika stor tabbe gjordes i Borås. . .

Tävlingen gick runt en liten sjö, Byttorpssjön, och varvet mätte 1 892 meter. Vi var många deltagare, uppåt 200, och det var väldigt trångt på promenadslingan runt sjön. Idiotiskt nog ställde jag mig inte bland de främsta utan fick nu en skock väldigt långsamma löpare framför mig och kunde inte springa om- där rök några värdefulla minuter. Hur ödesdigert detta skulle bli förstod jag först när loppet var över.

Ett sextimmarslopp föregås av en del kalkylerande. Jag hade räknat ut att jag skulle behöva springa varven på 10 minuter och 39 sekunder, då skulle jag göra 64 km och slå rekordet. Lätt på pappret men svårare i praktiken- de första 10-15 varven låg jag på pluskontotot med 20-30 sekunder per varv. Men jag kroknade allteftersom och kom totalt 59,91km, inget rekord alltså. Lite snopet när det dessutom fattades ynka 89 meter för att nå 6 mil. Nåja, ändå inte så besviken även om rekordet aldrig kommer att slås av mig- nästa år är jag 70 år. Totalt blev jag 36:a av 125 män. Här resultatlistan.

Ett sextimmarslopp är en rätt märklig tillställning. Några promenerar 6 timmar, andra går och springer och en tredje grupp bryter när de nått maratondistansen, 42 195 meter. Själv gick jag inget, dock gång vid depåstoppet. Jag märkte att dessa gångpauser stal väldigt mycket tid och egentligen var rätt ondödiga, en så kort gångvila ger knappast några nya krafter.

Temperaturen var bara någon plusgrad. Vore det inte bättre att förlägga den här typen av tävlingar under den varma delen av året? Samma tid ifjol var det snö i Borås.  Ibland får jag känslan av att man i ultraskrået vill ha det så besvärligt som möjligt. Hade det varit 10-15 plusgrader misstänker jag att de flesta kommit ytterligare några kilometrar.

SOK Knallen får däremot högsta betyg för ett välarrangerat lopp, löparna verkade också uppskatta banan bätre än den gamla som gick runt Ramnasjönmed en liten backe. Mycket talar därför att det blir Byttorpssjön även nästa år. När vi alla efter slutsignalen stod och huttrade och väntade på att mannen med mäthjulet skulle komma, kom istället två glada tjejer utspringande med varma hamburgare till oss. Bonuspoäng för det!

Nya ultrabravader väntar nästa helg, dock ingen tävling utan en så kallad KUL-helg på Gotland där ett gäng ultralöpare träffas.

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:38:41

Läs / skriv kommentar (5)


2017-11-04 - Årsbästa på halvmaran!

Med tiden 1.35.11 avancerar jag från nionde till sjätteplats i halvmaratonstatistiken i gruppen M65. Äntligen fick jag till ett perfekt lopp i Bromölla men synd att tävlingen läggs ner efter 41 år.

Nöjd och lättad. I dagens halvmara i Bromölla gick allt min väg. Jag jagade en bra tid och satte upp ett "högt tempo" direkt efter start. Det höll hela vägen.

Förhållandena var perfekta; platt tvåvarvssbana, fin asfalt, tolv grader och knappt någon vind. Idag var det bara tiden som gällde, placeringen i ett så här litet lopp med 30-talet löpare på halvmaratondistansen var ointressant. Jag riskerade nämligen att bli utpetad från den tiobästalista jag själv sammanställer.

Banan i Bromölla är en av Sveriges bästa halvmaratonbanor, kanske den bästa. Synd därför att dagens tävling blev den sista i raden av 41 stycken. Deltagarantalet har sakta krympt för varje år och Ryssbergets IK satsar istället på sina fem (!) andra tävlingar. Fantastsikt att en så liten löparklubb med 250 medlemmar är så oerhört aktiv.

Arrangemanget får högsta betyg. Jag har sprungit här flera gånger och förutom den fina banan gillar jag att man efter tävlingen bjuder alla på fika i barnbespisningen i Dalaskolan. Det kallar jag för the american way- i många lopp i USA samlas man efteråt och äter tillsammans. Eller vad sägs om att en funktionär sprang ikapp mig vid en av vätskestationerna när jag tappat min mugg med sportdryck?

Inför den här tävlingen, min fjärde halvmara i år, hade jag laddat upp med några snabbdistanspass på band i tävlingsfart. Kanske var det dessa som gjorde susen idag? Normalt tittar jag numera aldrig på klockan men idag hade jag koll på varenda kilometer. Omräknat med åldershandikapp är mina 1.35 på halvmaran bättre än mina 3.26 på maran. Ändå ligger jag tre i M65 på maraton men sexa på halvmaran.

Keep on running!

Maratonstatistiken uppdaterad efter New York Marathon

 

Postad av Björn kl 22:18:04

Läs / skriv kommentar (8)


2017-11-02 - Jag kunde ha varit en miljövärsting . . .

Med babyjoggern transporterade jag tillbaka de felaktiga varorna. Det var säkert första babyjoggern som angjort denna lastbrygga i ett industriområde i Solna.

Vi beställde nya taklampor till entrén i bostadsrättsföreningen. Efter någon vecka kom paketet, som hämtades ut i tobaksaffären runt hörnet. Smidigt och bra, problemet var bara att vi fick fel varor . . .

Detta har väl inget med löpning att göra? Nä, egentligen inte om nu inte varorna hade behövt returneras. I paketet låg en retursedel så allt vi hade behövt göra var att klistra returlappen på kartongen och gå tillbaka till tobaksaffären.

Också smidigt och bra? Ja, men kanske inte så bra för miljön. Först hade det kommit en lastbil till tobakisten och hämtat upp paketet, sedan hade bilen kört till en terminal och därefter en ny biltransport. Hur mycket koldioxid och andra skadliga utsläpp hade det inte orsakat?

Plötsligt såg jag en chans till en löprunda. Varför inte springa med paketet till lampfirman och få allt fixat på en gång? Sagt och gjort, upp med paketet på babyjoggern och en rask språngmarsch på några kilometrar till firman ute i ett industriområde i Solna. Där betraktade man mig nog som en underlig figur, alla kommer ju i bil.

Själv äger jag ingen bil, bilen eller rättare sagt bilarna sålde jag för snart 40 år sedan då jag blev joggare. Sedan den dagen sprang jag i stort sett varje dag till och från mitt arbete fram till pensionen. De flesta lokala transporter sker fortfarande på springande fot- massor av ärenden kan uträttas med en babyjogger. Alla livsmedels- och varuinköp sker med hjälp av trehjulingen, jag har äpplen, lingon, blåbär, julgran, ved, sopsäckar, stegar, bräder, nybakat bröd till barnen, ja allt du kan tänka dig frånsett barn i vagnen. Billigt och bra, varför gör inte fler så?

Att mina transporter dessutom varit miljövänliga har jag egentligen aldrig tänkt på. Det var först idag den tanken slog mig. Så jag knappade in en massa data om mitt leverne i en miljökalkyl IVL, Svenska Miljöinstitutet AB har på nätet. Det är just transporterna som genererar de största utsläppen från hushållen.

Är jag då en miljömuppe? Nej, det vore att överdriva- flera flygresor om året och onödigt varmt i lägenheten gör att jag inte är så väldigt mycket bättre än genomsnittet. Men skulle mina 500 mil löpning varje år under snart 40 års tid istället ha skett med bil, ja då kunde du kalla mig för en miljövärsting.

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 21:23:00

Läs / skriv kommentar (2)