Platt och inga bilar på denna del av Route 66 genom Towanda. Jag passerade också Towande Dead Man´s Curve, en 90-gradskurva som 1940 krävde tre liv. Där hände många olyckor när förare i hög fart överraskades av kurvan som jag dock klarade galant.

Många av de små städerna i Illinois vårdar minnet av Route 66, vägen som ursprungligen gick från Chicago i Illinos till Los Angeles i Kalifornien. Jag har under tidigare löp sprungit kortare sträckor i Kalifornien på denna mytomspunna väg som blev klar 1926. Idag är stora delar av den ursprungliga vägen avskild för biltrafik, alltså toppen för en löpare.

Jag skrev nyligen att jag inte brukar tappa så många prylar under ett coast to coast. Men nu har det brakat löst rejäljt; laddsladden till min iphone tappades igår och idag mina solglasögon. Allt gick naturligtvis att ersätta, glasögoinen på ett märkligt sätt. När jag gick och letade efter dem erbjöd en vägarbetare mig två stycken. Riktigt fina brillor!

Pork Ribey Steak för 20 dollar exklusive dricks på Chenoah Family Restaurant, klart mycket bättre än McDonalds. Ja, denna snabbmatskedja som jag tidigare gillat besöker jag numera sällan.

Keep on running!

Jag träffade Abraham Lincoln (1809-1865) på en parkbänk utanför det historiska muséet i Bloomington, Illinois. Jag sa att han var mycket bättre än partibrodern Donald Trump. Du enade USA, avskaffade slaveriet, fick stopp på inbördesskriget och var en skicklig talare. Trump är raka motsatsen. "Trump? Har inte hört talas om honom".

Jag startade i Lincoln City, Oregon, har sprungit stora delar av Lincoln HIghway (Highway 30 och Interstae 80), sett den jättelika statyn av presidenten i Wyoming och idag träffade jag honom på en parkbänk i Bloomington. Vi hade mycket att prata om.

Etermälet är mycket gott; han var en av USA:s mest uppskattade och betydelsefulla presidenter trots att han bara var president under fem år (1861-1865). Just Illnois förknippas mycket med LIncoln även om han föddes i Kentuckey men flyttade vid 20-årsåldern till Illinois.

Här i Bloomington höll han 1856 ett berömt tal där han gick till hårt angrepp mot planerna på att utvidga slaveriet till Kentucky och Nebraska. Talet har kommit att kallas "Lincoln´s Lost Speach" eftersom det inte finns några inspelningar eller anteckningar. 

Jag funderar på vad  eftermälet blir efter Trump. Det är för tidigt att säga men gissar att det inte blir gott. Under detta coast to coast har jag undvikit att prata politik. Ändå deklarerar många sin politiska uppfattning och det går nästan att se på det yttre vilket läger personen tillhör.

--

YMCA:s gym i Bloomington var ett av de största och finaste jag någonsin sett. Ett dagkort skulle kosta 20 dollar (!) men jag släpptes in gratis.

Idag blev det nästan en "vilodag", bara 28 km. Jag och Jan har börjat se över rutten för att korta de längsta etapperna eftersom jag är rätt sliten. Några 102 dagar blir det inte, troligare 105-106 dagar.

Keep on running!

Första gången jag träffade Bo Danenberger var 2014. Det var Amazonen som gjorde mig nyfiken. Sedan dess har jag under nästan varje coast to coast besökt honom i Danvers. Lever han, bor han kvar?

Jag kikade in genom fönstret i garageporten. Jodå, veteranbilarna var kvar, men var fanns Bo?

Satt han kanske med i publiken under parkfesten som Lions och kyrkorna ordnar varje söndag i juli? Nej, ingen Bo där heller.

När jag idag passerade det lilla samhället Danvers (1 000 invånare) knackade jag på hos Bo Danenberger men ingen öppnade. Kanske lever inte denne 87-åring som under sin pensionärstillvaro ägnat sig åt att äga och restaurera gamla europeiska sportbilar.

Eftersom jag i ungdomens dar ägt en gammal engelsk sportbil (MGB GT, 66) hade Bo och jag alltid mycket att prata om. Vid ett av besöken hade han på sin husväg hängt upp en stor svensk flagga. Han hade också utlovat en mässingorkester, som skulle välkomna mig när jag rullade in i Danvers. Dessbättre fick orkestern mässfall . . .

Nåväl, var fanns Bo? Jag gjorde efterforskningar bland publiken i Village Park. Nä, han var inte där men jag fick ett positivt och ett negativt besked; Bo lever men har drabbats av Parkinson.

-Han är hemma, knacka på hårdare så han hör, det tar sin tid innan han tar sig till dörren, tyckte en Lionsmedarbetare.

Men jag avstod, ville inte besvära honom och hans fru med ett oväntat besök. Inser att tiden börjat gå väldigt snabbt; den ena efter den andra av mina gamla USA-vänner faller ifrån. Lite sorgligt också för alla jag nu träffar är för sista gången. Något mer coast to coast lär det (nog) inte bli.

Utanför Tremont blev jag inbjuden till lunch av Kermit Velder och Heather Shoup. Jag blev bekant med Heather under förra löpet via en svensk löparkompis. Kermit gav mig en ny löparväst eftersom jag tappat min och han lyckades också uppbringa en ny laddsladd till min löparklocka som börjat krånga.

Dagens miss var att jag inte i tid bokat hotellet i Gibson City för morgondagen. Nu var det fullt och rutten fick snabbt göras om. Lösningen blev att jag stannar två nätter på lyxiga Comfort Suites i Bloomington och imorgon springer jag kanske halva sträckan till Gibson City och tillbaka till Bloomington för att sedan ta en Steve till Gibson City och haka på den ursprungliga rutten. Krångligt? Ja, men nöden är uppfinningarnas moder.

Keep on running!

Att blint följa kartan kan vara farligt. Jag hamnade på denna gyttjiga väg utanför Canton, den värsta jag någonsin varit på Det var knappt att det gick att skjuta vagnen fram till fast mark, en asfaltsväg en kilometer bort. Det var gårdagens regnoväder som ställde till det.

Med en högtrycksspruta på en biltvätt i Pekin kunde jag göra ren vagnen. Förvånad att tvätten bara kostade två dollar.

"En bra dag" trots att jag höll på att fastna i gyttjan för gott. Det var alla trevliga människor längs vägen som räddade dagen.

Pam har jobbat med autistiska barn på skolorna i Canton och är nu pensionär. Eftersom jag har ett autistiskt barn i familjen hade vi mycket att prata om. Efter mötet på McDonalds skulle hon iväg på en reuionen med sina klasskompisar för 50 år sedan.

Det har verkligen sina fördelar att springa samma rutt. Jag blir igenkänd här och där, även på hotellet i Pekin.

Dollar General och Family Dollar är lågpriskedjor jag besöker. Skräpigare butiker får man leta efter men dom har det mesta. I tidningsstället på Dollar General utanför Kingston MInes fanns två olika tidningar.

-Vilken är mest lokal? frågade jag kassabiträdet, en man i 20-års åldern.

-Vet inte, jag läser inga tidningar.

-Men var hämtar du din information?

-På sociala medier.

Förutom att butikerna, särskilt Dollar General, är skräpiga ger personalen inget vidare intryck- ofta överviktig, inte sällan med påtagligt dåliga tänder. Nä, att jobba där verkar inte vara drömyrket.

Gick idag mål i svenska upplagan av Spring tills du stupar, STS. Det blev en "seger" där det går ut att springa minst summan av datumen i juli.

Keep on running!

2025 För två veckor sedan dog maken i Alzheimer, 77 år gammal, och nu är Vickey,76, ensam på Howard Motors i New Philadelphia. Firman las ner för många år sedan men skylten ska hänga uppe, berättade hon. Vi kramades och visste att detta var vårt sista möte.

2023 Vicky och John, som nu drabbats av Alzheimer.

2019 Sonen Jonathan då 42 år samt John och Vicky.

2018 Jonathan, John och Vicky.

2014 Jonathan och John.

I över tio år har jag besökt en familj som sålt begagnade bilar i Illinois. Idag gjorde jag mitt sista besök på Howard Motors i New Philadelphia och avskedet blev känslofyllt.

Det var en ren tillfällighet att jag 2014 stannade till vid firmans Coke-maskin där ute på landsbygden. Familjen gjorde intryck och när jag senare också förstod att de var politiskt engagerade (Trump-motståndare) ökade sympatierna. Skulle Vicky och John var kvar? undrade jag när jag närmade mig New Philadelphia.

På en gräsmata går en kvinna och rensar ogräs. Det är VIcky! Men var är John? Jag anar det värsta.

-Han gick bort för två veckor sedan, säger hon.

VI blir båda tysta och går bort till ett äppelträd, Vicky plockar ner några äpplen till mig för min vidare färd till Canton.

"Vad tar ni för huset där vid vägen"? Jag busringde numret på skylten och fick veta att det såldes för 6 000 dollar eller till högstbjudande. Det blev ingen husaffär i Marietta.

Ett annat "hus" i Marietta (150 invånare). Fängelset "Rose Jail" från 1936 och med två pyttesmå celler var inte till salu. Fängelset är nerlagt och det vore intressant att veta dessa historia.

Bernhard Swaink, 77, från Cuba och krigsveteran från Vietnamkriget gav mig en Steve på 15 km sista biten till motellet i Canton. Värsta åskovädret hade då precis brakat loss och det skulle vara både farligt och nära omöjligt att vara ute på vägarna. Dagens distans blev därför 47 km och inte 62.

Keep on running! 

På finhotellet i Macomb fanns en inomhuspool och för första gången tänkte jag ta ett bad. Men eftersom det var kokhett utomhus kändes vattnet kallt och jag nöjde mig med att doppa mig upp till knäna. Istället blev det badkar och en Snickers.

När jag handlar en termos på Walgreens i Macomb tar butikspersonalen selfies. Och när jag checkar in på hotellet är jag igenkänd trots att det var två år sedan jag var här senast.

-Dig glömmer vi inte, säger mannen i receptionen.

Det är nästan så att ag skäms, för jag känner inte igen honom. Det är väl så med apan; alla känner apan men apan känner ingen. Fast visst, det har sina fördelar att vara "kändis".

Ännu en dag med fruktansvärt hög luftfuktighet. Det kräver att jag har tre tröjor i omlopp; en torr på mig och två under torkning på kärran. Ja, tröjorna blir så blöta att jag måste vrida ur svetten.

Vackra konstverk i form av bulldogar överallt i stan, ett konstprojekt i universitetets regi.

Macomb (20 000 invånare) är en universitetsstad och det märks. Verkar lite mera välstånd här. Och på grund av alla studenter är busstrafiken gratis- för alla. Själv sprang jag däremot till affärerna. Jag minns särskilt Maacomb tack vare den svenske ultralöparen Rune Larsson. Under sitt coast to coast checkade han in på stans sämsta hotell. I rumsväggen fanns ett skotthål och i hålet satt en blodig bommulstuss. Jag har också bott på det hotellet fast utan skotthål.

Morgondagen till Canton kan bli besvärlig, drygt 6 mil. Får skärpa till mig med en tidig start.

Keep on running!

Det obligatoriska hoppet mitt på bron över Mississippi utanför Keokuk. Lite längre fram på fastlandet fanns den riktiga delstatsskylten.

En mycket bra dag. Folk skänkte mig pengar, bjöd på middag, inga backar, bättre vägar än i Iowa och ett hyggligt bra motell för 62 dollar. Kan det bli bättre?

När jag skriver i min privata joggindagbok under ett coast to coast ordnas dagarna i tre kategorier: dålig dag, mellandag och bra dag. Tyvärr har nog de två förstnämnda dominerat. Att just idag blev så lyckad hänger säkert också samman med att det bara blev 32 km. Plötsligt hade jag oceaner av tid.

Bropassagen över Mississippi firades med en banana split på Diary Queen i Hamilton, Illinois. Denna kedja är definitivt inte min favorit, har enligt mitt tycke de sämsta hamburgarna i USA. Bananskapelsen var dock god och mättande men kostade 6,36 dollar.

USA må ligga långt framme när det gäller användet av modern teknik. Fast man undrar ibland. I samhället Hamilton (3 000 invånare) där banana spliten förtärdes stegade jag in på det lilla kommunalkontoret. Jag kände mig snacksalig och ville veta vad som hänt senast jag var i stan. Där inne arbetade två kvinnor: en city clerk och en vanlig anställd, dörren till The Major var stängd.  Noterade att på den senare kvinnans bord låg säkert tusen brev.

-Varför alla dessa brev? frågade jag.

-Det är vattenräkningar, som vi nu ska skicka ut, förklarade clerken.

Fick veta att elektroniska betalningar inte är så vanliga, räkningar betalas ofta på banken. Slås också av att amerikanerna, som var först med kreditkorten, påfallande ofta betalar kontant. Motellen/hotellen använder också mycket papper som ska signeras vid incheckningen, inte så effektivt. Men något som blivit mycket vanligare är betalterminaler på restauranger där man förväntas ge dricks, inte valt belopp utan procentsatser på 20, 30 procent och där alternativet "no tip" ibland saknas.

En gång en pampig skola i samhället Elvaston (150 invånare), idag ett förfallet bostadshus.

Det jag håller på med, alltså springer, är något ofattbart för gemene man. Nio av tio tror att jag går trots att jag säger att jag joggar över USA. Många tror också att joggingvagnen är en cykel. Jag kan förstå att det är svårt att ta in- jag har knappt mött en enda joggare. Skillnaden mellan Sverige och USA är som natt och dag.

Den uppmärksamme märker kanske att procentsatsen för tillryggalagd totaldistans ökat med 2 procentenheter och nu är nära 66 %. Korrigeringar har gjorts för några icke bokförda sträckor och andra felaktigheter.

Keep on running!  

Bilden är från 2012, då var man ung (64 år) och spänstig. Imorgon ska en 77-åring försöka sig på samma hopp.

Alla gånger jag korsat Mississippi har jag var övertygad om att jag kommer att nå Atlanten. Det är jag inte nu.

Det är en speciell känsla att korsa denna flod. Plötsligt känns östkusten nära. Platta Illinois, Ohio och Tennesse känns som en lätt match. Men nu får jag slita mera, dagsdistanserna är onödigt långa och varje dag upplevs som en kamp. Dessutom drabbas jag ständigt av teknikstrul och krångel med hotellbokningar. 

Idag råkade jag också glömma kvar min fina ståltermos när jag lämnade hotellet i Keosaqua. En struntsak, det går ju att köpa nytt men det sätter ner humöret och en massa annat känns också osäkert. Min fru tycker jag är slarvig, och det stämmer, men just på mina coast to coast har jag glömt kvar förvånasvärt få saker. En ny termos köptes idag på Walmart i Keokuk men tyvärr inte av samma modell. Får ta nya tag och försöka gaska upp mig. Kan glädjas åt att morgondagen till Carthage blir kort . . .

Keep on running!