Klart till start i Mansfield parkrun. Banan är snabb och går på en gammal banvall.

Distansrekord och åldersrekord. Det låter bättre än det var.

Parkrunloppet i Mansfield gick väl ändå rätt bra, åttonde plats av 30 löpare/gångare. Många hundar och äldre löpare med i loppet. Min tid 26.51 blev nytt åldersrekord i M75 på denna bana. Det var andra gången jag sprang här och tiden var 3 minuter långsammare jämfört med för fyra år sedan.

Kevin Hurrigan är en bra veteranlöpare och har slagit mitt tidigare åldersrekord i M70. Dagens nysatta rekord i M75 lär han slå nästa  år då han fyller 75 år. Kevin förstår svenska ganska bra och kan också prata lite svenska efter två år som utbytesstudent i Norrköping på 60-talet. Här tillsammans med dagens tävlingsledare Sarah Frank som gav mig en Steve till Wooster.

Familjen Ott kom ut från sin trädgörd och bjöd på saftig vattenmelon. Underbart!

Dagens distans: 73 km

Keep on running!

Clarissa Tackett på Betty´s Hair & Nail Studio i Mansfield, Ohio, klippte mig för 15 dollar. Det gjorde hon så bra att hon fick 20, ändå billigt.

Fredagen blev en dag som en massa saker skulle ordnas. Normalt hinns inte detta med men idag blev det såväl klippning som bokning av motell i New York och flygbiljett hem.

Många gamla damer fanns på salongen, några över 80 och en tyska som jag försökte konversera på tyska. Det gick inget vidare.  Studion låg ute på landet och jag valde den för att det i närheten skulle ligga en cykelaffär där jag kunde köpa laglappar. Affären hade dock bommat igen.  Mansfield verkar inte vara cykelstaden nummer ett- under en hel dag såg jag en enda cyklist.

Däremot är det nog lite bättre fart på löpningen. I morgon deltar jag i ett parkrun (5 km) här i Mansfield. Det gjorde jag även 2019 och det ska bli väldigt roligt att komma tillbaka. Den som springer ett coast to coast blir uthållig men inte snabb så jag räknar inte med någon bra tid.

I Amerika är det drive in till mycket. Här en sunkig drive in-kiosk i Mansfield. Du behöver inte ens gå ur bilen för att köpa dina onyttigheter.

Dagens distans: 27 km

Keep on running!

Luffaren har försökt staga upp sig lite, köpt ny elegant löpartröja och löparkeps. Men han ser fortsatt lika utmärglad ut och har inte klippt håret på tre månader. Kanske skulle han snofsa upp sig ytterligare och springa till en frisör?

Att se ut som en luffare kan möjligen ha vissa pekuniära fördelar, Folk verkar tycka synd om mig och vill hjälpa. Fast i polisens ögon är det ingen fördel.

Luffaren uppträder numera som en gentleman mot polisen, säkrast så. Ja, han uppträder också korrekt mot allmänheten. Och allmänheten hyser inget agg mot denna stackars krake, kutryggig, sliten och som helt obegripligt knuffar en barnvagn i den svindlande hastigheten av 8 km/timman.

Håvorna strömmar in. Idag, en mycket varm dag med hög luftfuktighet, stod folk närmast på kö för att lindra luffarens plågor. En kvinna bjöd in honom att svalka sig i sin trädgård- luffaren passade då på att ge henne en komplimang för den frodiga växtligheten. En ultralöpare (jo, sådana finns men är sällsyntare än luffare) bjöd på frusen saft- gott! Och han fick också en komplimang för sina ultralopp, lopp som är för långa för en 75-årig luffare. När himmelriket närmade sig (McDonalds i staden Crestline med 4 500 invånare) kom villaägarna ut med vattenflaskor. Men där lurade också lokalpolisen bakom buskarna.

Det blev till att visa legitimation. Folk hade ringt och trodde att ett barn fanns i vagnen. Polisen kliade sig i huvudet, ett europeiskt körkort hade han aldrig sett. Luffaren fick till och med dra upp suffletten för att visa att det verkligen inte fanns något barn i vagnen. Fast det var han van vid, några okulärbesiktningar duger inte när rapport ska skrivas.

Ryktet hade tydligen spridit sig till McDonalds att en konstig figur var på ingång. Där var dock stämningen på topp. Utanför stod John Cross, verksam i mattläggarbranschen. Han tryckte luffarens karda, ställde några frågor, och sa i förbigående att han bjuder på lunchen. Väl inne i restaurangen gjorde personalen närmast vågen, överräckte ett presentkort med 50 dollar från John. När brakmåltiden var beställd hade saldot på kortet sjunkit till 35 dollar. Då kom en av gästerna fram och la en 5-dollarssedel på luffarens bord.

Så kanske har luffaren ändå utseendet för sig? Att klippa sig skulle kanske försämra hans ekonomi? Nej, skämt å sido, jag har förstått att man inte ska tacka nej till gåvorna. Skulle jag ge något och personen säger nej tack skulle det nog inte kännas riktigt bra.

Dagens distans till Mansfield, Ohio: 42 km

Keep on running!

Det hann bli mörkt innan jag nådde motellet i Bucyrus, OH. Totalt var jag ute i cirka tolv timmar och blev försenad av tre punkteringar

Mörkret skrämmer mig. Bilarna bländar, värst är helljusen. Ljudet från cikadorna och blinkandet från lysmaskarna är också otäckt liksom röster från husen. Jag inser att jag är sen, känner mig jagad och har bara en sak i huvudet; att nå motellet så snabbt som möjligt.

Mörkret upplever jag som värre i Amerika. Bara att vara i ett främmande land gör sitt. Och så finns det ingen att fråga när det börjar skymma, alla sitter i sina bilar och ingen vågar stanna om jag skulle behöva fråga om vägen eller annat. Lite samma känsla får jag under oväder.

Nej det var ingen höjdare att idag anlända till motellet strax före klockan 22. Dessbättre sprang jag på nästan helt bilfria vägar ute på landsbygden och kvällen var varm, ja nästan klibbig. Annars är luftfuktigheten i regel högst under morgontimmarna men idag dröp jag av svett under hela resan. Måste försöka komma iväg tidigare på mornarna men alltid är det något som kommer emellan.

Dagens distans: 64 km

Keep on running!

Megan Jennings bakade en pizza och bjöd mig på måltiden. Under tiden ringde Yvonne Conkle lokal-tv som ryckte ut och filmade mig.

När bjöd du en främling på lunch senast? Jag har aldrig gjort det. Men i Amerika är det rätt vanligt.

Plötsligt stannar en bil till. Det är en äldre kvinna som undrar vad jag håller på med. Jag drar "kortversionen" och säger att jag snart ska stanna till för lunch.

-Bra, jag bjuder dig på den. Vi ses snart, säger kvinnan som heter Yvonne Cronkle och kör vidare.

Det blir ett trevligt möte på den lilla pizzzerian i en vägkorsning mitt ute på landsbygden. Först ringer hon en bekant och berättar om vilken märklig och beundransvärd person hon träffat. Hon intervjuar mig som en journalist, antecknar på en servett, och sen ringer hon lokal-tv. Det dröjer inte mer än en kvart då tv är på plats med videofotograf och ung reporter. Jag fär en massa frågor och filmas när jag springer vidare mot dagens slutmål, staden Kenton.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta inslaget men har bett om en länk som jag hoppas kunna lägga ut i morgon på bloggen. Kanske är du bättre på att hitta?  Kanalen hette abc Fox, Your hometown Lima Stations.

HÄR kan du se intervjun

Dagens distans: 51 km

Keep on running!

Totalt tio prylar (inklusive en kamera, ej med på bild) ska laddas mer eller mindre dagligen.

För varje coast to coast blir det allt mer elektronik. Under de första löpen gällde papperskartor och gps existerade inte.

Visst är prylarna till hjälp. Men de sköter sig inte helt själva och laddprocedurerna tar sin tid. Panik kan uppstå när datorn slutar fungera (har hänt två gånger tidigare) eller som under detta löp när telefonen krånglade. Dator och min handhållna gps för navigering ser jag som helt oumbärliga..

Dagens distans till Lima, OH skulle bli 49 km men slutade på 55 på grund av att en järnvägsövergång var avstängd.

Keep on running!

Hur ser en vanlig dag ut för dig? Här försöker jag besvara den frågan med ett antal bilder och tidsangivelser från dagens löp mellan Bluffton, IN- Van Wert, OH. Fast några vanliga dagar finns knappast. Tyvärr dock några likheter: jag startar för sent på morgonen, kommer fram för sent till motellet och sover generellt för lite.

07.30 En rejäl hotellfrukost på Comfort Inn i Bluffton. Brukar ta med mig en del mat från frukosten, bra att ha i nödsituationer.

10.55 Pratstund med Rodd Butt längs färdvägen. Tyvärr råkade jag förväxla honom med en annan person som jag mötte 2019. Sorry Rodd but thanks for the contrubution and the water. Nice to talk with you!

12.45 Punktering. Kort efter fick jag ytterligare en punktering. Annars har jag varit rätt förskonad från detta. Verktygen för att kränga av däcket gick sönder så nya måste köpas på Walmart imorgon.

13.35 Regn. Nu glädjs bönderna, åkerfälten är  torra och inte så mycket konstbevattning här

14.40 Gamla amerikanska bilar fascinerar mig. Bärgningsbilen är märkt "General Motors Truck". Bilden från Decatur.

15.15 Lunch och planering på McDonalds i Decatur. Bra wifi, alltid rent, alltid snabb betjäning och fantastisk personal, är mitt intryck av kedjan.

17.20 Det här brevet gav Pat mig. Kvinnan bodde nära gränsen till Ohio, stod vid vägkanten utanför sin villa med Gatorade och vatten som hon också skänkte. Brevet öppnade jag först vid framkomsten till hotellet. Vad tror ni låg i det?

17.58 Äntligen Ohio!

23.55 Lagar slangar.

Dagens distans till Van Wert, OH: 60 km

Veckans distans: 396 km

Keep on running!

Luffaren sover i skuggan under ett träd på en begravningsplats väster om Bluffton, Indiana.

Att ta en power nap verkar funka bra för mig. Men att hitta platser att sova på är inte det lättaste.

Känner jag mig sömning svängar jag av vägen och tar en kort sovpaus. Eftersom landskapet är väldigt öppet är det svårt att hitta platser utan insyn. Ser en bilist dig kommer denne i regel fram och frågar om allt är ok. Så idag blev det på en lite undanskymd begravningsplats.

Tiden är min stora bristvara och tyvärr släcker jag sänglampan sällan före midnatt. Det brukar bli 5-6 timmars sömn, 2-3 timmar mindre än normalt. Ändå känner jag mig utvilad. Mer och bättre djupsömn, kan vara förklaringen och mina power naps.

Imorgon händer något speciellt. Vad kan det vara?

Dagens distans till Bluffton, IN: 62 km

Keep on running!