Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 3161 km. Denna vecka: 281 km. Idag: 52 km

2023-07-21 - Dag 78: Vad krävs för att tåla värme?

Varma dagar har jag alltid en en tröja på tork uppe på suffletten. Idag var första gången då jag hade tre tröjor igång. De blev fort dyblöta och jag kunde vrida ur 1-2 deciliter svett ur varje.

Varför tål visa löpare värmen så bra medan andra inte? Och går det att träna upp förmågan?

Jag verkar lyckligt lottad och klarar värmen bra. Men varför det är så, vet jag inte. Kan det ha att göra med att jag är mager, dricker väldigt mycket (varma dagar som idag 8-9 liter) och successivt  byggt upp förmågan. Skulle vara intressant att höra från någon som kan det här.

Visst påverkas jag ändå, det går lite tyngre. Och stoppen för att dricka blir många. Huvuddrycken är Gatorade men också en hel del Coke. Sportdrycken köper jag för billig penning som pulver på Walmart och Coken på Dollar General eller Dollar Tree. Förr hade jag en stor tiolitersdunk under vagnen (tips från Rune Larsson) men att bära med sig så mycket är onödigt. 3-4 liter brukar räcka, påfyllning går oftast att göra längs vägen. Dollargeneralen finns i varenda håla. Och så brukar jag äta lite extra salt varje dag.

Helst hade jag velat ha kyld dryck. När min bror Jan var följebilschaufför och jag inte behövde ha all packning i kärran hade jag en kylväska i vagnen. Underbart! Men nu tycks jag också ha vant mig vid varm dryck.

Den senaste tiden har det varit riktigt varmt, dock inga extremteperaturer över 40 som jag ibland varit med om. Idag var det "bara" 26 grader men luftfuktigheten hela 85 %. Det gjorde att det blev den svettigaste dagen hittills. Ändå var detta inget mot vad jag upplevet i MIssissippi, Georgia och Louisianna. Då plaskade det i skorna vilket inte är att leka med- risken för skavsår är stor. I år har jag inte fått ett enda skavsår. Och förklaringen till det stavas vaselin.

De hade börjat skymma när jag nådde Logansport (18 000 invånare).  Floden heter Wabash River och är ca 80 mil.

Efter gårdagens 71 km trodde jag att den också mycket långa etappen Lafayette-Logansport skulle bli besvärlig. Men så blev det inte. På McDonalds i Delphi beställde jag in nästan allt som gick att beställa och naturligtvis också i storlek "large". Till dryckesautomaten sprang i skytteltrafik med min jättelika plastmugg.

Varför är allt i plast här i Amerika och måste avfallshögarna efter varje motellfrukost och restaurangbesök bli så enorma? När jag ber om en servett får jag 15 i handen, på Dollargeneralen läggs allt i en massa plastpåsar, även om det bara är en Snickers jag köpt. Här tror jag USA har mycket att lära.

Dagens distans: 70 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 06:57:52

Läs / skriv kommentar (8)


2023-07-20 - Dag 77: Indiana!

På stolparna bakom mig skulle Indianas delstatsskylt sitta men nu var den borta. Blev ett hopp ändå.

Tangerat distansrekord idag. Egentligen inget positivt alls- etappen till  Lafaytte blev på tok för lång och morgondagen till Logansport riskerar att bli lika lång.

Motellen ligger där dom ligger så ibland har jag inga val. En idealdistans för mig ligger runt 50 km, 60km kan gå an i nödfall men 70 km är för långt och 80 km klarar jag inte. Hittills ligger snittet på exakt 50 km. Långa distanser innebär också att jag är ute minst tolv timmar och har då inte så mycket tid över för annat och sömnen riskerar också att bli lidande.

Sliten? Nej, kroppen verkar ha en fantastisk förmåga att återhämta sig. Men nu släcker jag sänglampan och säger god natt.

Vackra småvägar väster om Pine Village. Indiana är den hittills lummigaste delstaten.

Dagens distans: 72 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:20:21

Läs / skriv kommentar (3)


2023-07-19 - Dag 76: Jakten efter en Steve

Rod White, min granne på motellet i Paxton, skjutsar mig i morgon till Hoopeston. Han ger mig alltså en Steve. Innan hade jag förgäves under flera timmar sökt en hjälpare.

Aldrig har det varit så svårt att ordna en Steve. Tillsist blev jag nästan desperat. Men hjälpen fanns närmare än jag kunde ana.

Ge aldrig upp. Tro på dig själv. Håll fast vid dina rutiner. Ta det lugnt. Människor vill hjälpa. Floskler? Nja, inte för mig som kontinentlöpare. Det är maratontakterna och tron på människans godhet som gör att detta löp överhuvudtaget är möjligt.

Jag visste att det skulle bli svårt att klara dagens etapp, de nära sex milen mellan städerna Gibson City och Hoopeston. Det var inte längden som skrämde utan vetskapen om att det inte skulle finnas något motell eller annat boende vid framkomsten. Innan hade jag kontaktat flera personer i Hoopeston och även några kyrkor. Men inget napp.

Vad göra när jag inte vill campa? Jo, jag hade en genial lösning, trodde jag. Jag tar in på motell i Paxton, som ligger mitt emellan de två städerna, och på morgonen nästa dag kör en privatperson (taxi fanns inte i stan) mig till Hoopeston så jag kan fortsätta samma morgon. Biltransporten kompenserar jag genom att springa motsvarande sträcka lokalt i Paxton.

I det här vackra huset i Paxton ligger Chamber of Commerce (Handelskammaren) och lokaltidningen. Fanns hjälpen här . . .

eller kanske hos livsmedelshandlaren?

Det var bara ett problem: att hitta någon som kunde köra mig de ca tre milen, dessutom riktigt tidigt på morgonen. Jag vände mig till handelsskammaren, lokaltidningen, biblioteket, polisen, livsmedelsaffären, restaurangen, bilverkstaden, försäljaren av bilreservdelar, glassfärsäljaren, några människor på gatan, det fina men tomma motellet. . .  Ingen kunde fixa denna Steve trots att jag ville betala.

Jakten på förare blev riktigt rolig.- och intressant! Fick veta mycket om Paxton- bland annat att det är/var en stad med stark svensk anknytning. Borgmästaren  under 20- och 30-talet kom från Sverige, man hade svenskt midsommarfirande under många år och stan kallades ibland för Little Sweden. Det lite lustiga var besöket på lokaltidningen. Jag presenterade mig, undrade om reportern kände någon som kunde hjälpa mig och sa också att jag sprungit sju gånger över USA och hade rekordet. Reportern stirrande bara in i sin skärm, reagerade inte på det där med coast to coast. Hade jag som lokalreporter under värsta sommartorka fått ett sådant besök, ja då hade det nog blivit ett litet reportage i tidningen.

Det såg alltså rätt hopplöst ut. En Steve var absolut nödvändig, vågade inte ta in på motell i Paxton innan skjuts var ordnad. Gjorde några lovar runt det tän, lite billigare motellett. Då hör jag rösten:

-Hallo, what are you doing?

Det visade sig vara en motellgäst som tillfälligt jobbade i Hoopeston och skulle dit tidigt i morgon bitti. Visst kunde han ge mig skjuts!

-Do you belive in God? frågade han också.

Ja, det var nästan så jag höll med. Tryckte hans hand länge och kramade honom. Turen håller i sig!

Och så en fråga: Två lite ovanliga saker kommer hända mig i morgon, vad kan det vara?

Keep on running!

Postad av Björn kl 02:17:44

Läs / skriv kommentar (8)


2023-07-18 - Dag 75: Det vackra mitt i det fula

Två veckor har det tagit Morgan att färdigställa denna vackra väggmålning på en annars så trist fasad i Gibson City, IL. Motiven är från trakten och den lille pojken i majsfältet är hennes systerson.

Centrum Bloomfield, IL.

Lavendelelodling

Öde boningshus öster om Canton, IL.

Småstäder i Amerika kan ofta vara ruffiga och ödsliga. Men mitt i förfallet finns också skönheten.

I Sverige river man eller rustar upp. Här får allt stå kvar när verksamheten upphört eller folk flyttat. Därför ger många amerikanska småstäder ett ganska trist intryck. Allt liv har flyttat ut från centrum, ofta koncentrerat till en stor genomfartsled eller köpcentrum. Dom "riktiga" städerna dör sakta, en tendens vi tyvärr också ser i Sverige.

Om blicken lyfts syns också det vackra;  hus i rött tegel byggda kring sekelskiftet eller lite tidigare. Upprustade skulle de kunna bli fantastiska bostäder. Men så vill uppenbarligen folk inte bo eller annars är det för dyrt.

Dagens löpning gick mycket tungt, kände mig håglös och såg fram emot att dagen snabbt skulle vara över. Behållningen blev dock ett återseende av majs- och sojabonden Randy Vaugham utanför Bloomfield. Jag tråffade honom 2014 då jag behövde fylla på mina vattenflaskor. Märkligt nog tog vattnet slut igen utanför hans gård. Vilket sammanträffande!

2023  Randy tillsammans med sin medarbetare. Han mindes mig trots att det gått nio år mellan bilderna.

2014 Randy Vaughan

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:29:01

Läs / skriv kommentar (6)


2023-07-17 - Dag 74: Inandas ohälsosam brandrök

Det luktar inget men brandröken från skogsbränderna i Kanada la sig idag som ett dis över vägarna och åkerfälten. Erik Heuck visar mig myndigheternas webbsida där man kan kolla luftkvaliteten. Den visar att där just jag befann mig (Danvers, IL) var luften ohälsosam. HÄR kan du kolla. Klicka på bilden för större storlek!

Otäckt det där med skogsbränderna i Kanada som förpestar luften i större delen av Amerika. För första gången fick jag känna av brandröken.

Det var först när jag träffade Erik Heuck jag insåg allvaret, Han var på väg hem från jobbet i Bloomington och stoppade mig. I sin telefon visade han mig en myndigheternas varningssida. Pilen var inne på rött, alltså ohälsosam luft. På sidan kunde jag läsa att man borde hålla sig inomhus, avstå från ansträngande utomhusaktiviteter, detta gällde särskilt äldre. Alltså precis raka motsatsen vad jag höll på med.

Under måndag och tisdag ska dock luften vara betydligt bättre i det område jag nu springer i. Skulle pilen gå upp på illrött, ja då får jag tänka mig för både en och två gånger.

Idel glada miner. Hembjuden på lunch till en amerikansk familj utanför Tremont, IL. Längst till vänster Uppsalabon, löparen och bergsklättraren Björn Paulsson med sin USA-födda fru Lillie (solglasögon) och deras barn. Till höger Lillies syster.

Dagens bilfråga.

Två gamlingar. Bo Danenberger i Danvers har restaurerat många europeiska veteranbilar och är lite av samlare. Vi har träffats många gånger och jag hade turen att få träffa honom igen. Men vad är det för bil- märke, modell och tillverkningsår?

HÄR en video Erik Heuk tog idag.

Dagens distans till Bloomington: 56 km

Veckans distans: 372 km

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 06:51:07

Läs / skriv kommentar (7)


2023-07-16 - Dag 73: En bilhandlares uppgång och fall

Skylten är uppe fortfarande men sista bilen såldes 2020. Fyra generationer hann det bli innan Howard Motors i New Philadelphia, ett samhälle med några hus ute på landsbygden, las ner.

2023 Nu bor bara Vicky och John, 76, kvar. Vicky gladdes över mitt besök och berättade att hon och maken varje dag försöker promenera några miles. Tyvärr har John drabbats av Alzheimer och det går snabbt utför.

2019 Sonen Jonathan då 42 år samt John och Vicky. John var politiskt engagerad och stark Trumpmotståndare.

2018 Jonathan, John och Vicky.

2014 Jonathan och John.

Några bockar med skylten No Trespassing blockerar infarten till den nerlagda bensinstationen där bilhandlaren Howard Motors huserat sedan 30-talet. Cokeautomaten fungerar inte längre, en tejpremsa är klistrad över myntinkastet. Jag anar att firman, som drivits i fyra generationer, nu defintivt har upphört.

Varje gång jag passerat här har jag stannat till och pratat med bilhandlarfamiljen. De har varit mycket intresserade av politik och inte minst det svenska välffärdssystemet. De har visat mig sitt lilla bilmuseum, jag har fått sitta där inne och äta och vi har haft trevligt ihop.

När jag nu kommer för fjärde gången är det kusligt öde. Ingen svarar när jag ringer numret på skylten. Lever de eller har de flyttat? Då kommer plötsligt postbilen förbi. Innan kvinnan i bilen svarar på mina frågor vill hon veta vad jag är för figur. Hon lovar att framföra min hälsning och efter tio minuter kommer paret vandrande över gräsmattan.

Vicky ser precis ut som förr men John i solglasögon verkar ha tappat stinget. Han tar dock i hand, skiner upp kort, och jag får veta att han drabbats av Alzheimer. Under tiden vi samtalar i skuggan under taket till den gamla macken tar John mig i hand flera gånger. Det är ett sätt för honom att visa att han gillar någon, får jag förklarat.

Det är med blandade känslor jag springer vidare denna stekheta dag. I nästa samhälle blir jag också igenkänd och även i nästa . . .

++

Dagens löpning Canton-Pekin blev också en het historia. Lite lättare gick det när svensken Björn Paulsson kom ut med Gatorade och Cola till mig. Troligen kommer vi att träffas imorgon. Trevligt!

Mina krafter sitter i benen, inte i armarna. Men idag fick jag försäka använda den lilla kraft som fortfarande finns kvar i armarna- hjälpte ett ungt par att baxa upp ett kylskåp som fallit av från deras pickup.

Jaelynn Jones och Dalton Yurkovich var på väg hem till staden Cuba med ett kylskåp de köpt i Pekin. Jag fick hjälpa dem att lyfta upp skåpet som fallit av deras bil. När de hörde att jag hade rekordet i antal löp över Amerika ville de bli fotograferade tillsammans med mig.

HÄR min rutt genom Illinois.

Dagens distans till Pekin, IL: 49 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:55:34

Läs / skriv kommentar (5)


2023-07-15 - Dag 72: En tuff dag

Dagens blogginlägg mycket kort på grund av tidsbrist.

Rekordvärme (35 grader), nästan rekorddistans (70 km) och rekordstort vätskeintag (9 liter). Anlände sent Canton men inte knäckt.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:54:33

Läs / skriv kommentar (7)


2023-07-14 - Dag 71: Igenkännandets glädje

Sliten bar i det lilla samhället Tennessee (100 invånare) där jag som vanligt släckte törsten, inte med öl utan med Pepsi. Under tiden hängde kläderna på tork utanför. Ingen mer än alkholisten och en och annan kontinentlöparen skulle glädjas vid detta trista ställe. Här blev jag också igenkänd!

I stora drag har jag hittills sprungit samma rutt som tidigare år. Trist? Nej absolut inte!

Jag blir igenkänd i en massa små samhällen. Folk kommer fram och pratar, minns mig, undrar vilket år jag senast var här, vi skrattar och försöker minnas. Ibland klickar jag upp min blogg och visar bilder på dom själva. Man frågar om jag kommer tillbaka nästa år.

-See you next year, säger jag och springer sorglöst vidare.

Om inte detta är friheten så vad är då frihet? Lyssnade häromdagen på Filosofiska rummet i SR. Avsnittet handlade om "arbetsplatsens diktatur"- företaget bestämmer när du ska jobba och när du har fritid. Arbetsuppgifter kan minutplaneras och kameraövervakas och toabesök klockas. Arbetsgivaren kan ha synpunkter på kläder och attityd och vad du lägger ut på sociala medier. I utbyte får du lön, pengar som ger självständighet och frihet.

Sådär har jag känt under hela mitt yrkesverksamma liv, trots att jag hade ett bra jobb och stor frrihet att skriva vad jag ville och dessutom löneförmånen med en extra timma för löpning under lunchen.

Men det är kanske först nu när jag är pensionär som den riktiga friheten infunnit sig. Jag behöver heller inte bekymra mig om det ekonomiska, nu är det Slösa som roar sig. Ändå är väl ingen riktigt fri, vi är alla beroende av varadra på något sätt. Och tur är väl det!

Jag har kommit till universitetsstade Macomb. Jag bor på America Best Value Inn- ta inte in här om du hara vägarna förbi. Slitet och det mesta fungerar inte. Detta blogginlägg skrivs i korridoren, enda platsen där wifi funkar. Men tänk förr då man sprang runt med datorn mitt i natten och sökte uppkoppling utanför hus där man inte spärrat sitt wifi. Ja, nog har mycket blivit bättre och dom ruffigaste motelln är borta.

Sojabönor ända in på husknuten! Bilden från Carthage, IL.

Dagens distans: 41 km

Keep on running

 

Postad av Björn kl 04:32:14

Läs / skriv kommentar (5)