Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 8775 km. Denna vecka: 7 km. Idag: 7 km

2019-03-12 - Dag 26: Route 66- dödens väg

Ett av många nedlagda motell längs Route 66 i Grants, NM.

Det vilar något tragiskt över Route 66. Jag springer på denna mytomspunna väg, modervägen som John Steinbeck kallade den i Vredens Druvor. Själv ser jag Route 66 som dödens väg.

Ja, det är beklämmande att se detta förfall och denna fattigdom. Det ena motellet efter det andra har bommat igen i staden Grants ( 9 000 invånare) där jag nu varit i två dagar. Motellskyltarna finns kvar, husen är på väg att rasa in..

Längs Route 66 ser jag mängder av små tomma spritflaskor ligga i vägrenen. New Mexico är sett till invånarantalet den delstat i USA som har flest rattfyllerister. Jag har sett dessa spritflaskor i många andra delstater men inte så många som just här. Folk kör på fyllan trots att det vimlar av polisbilar. Berusade förarare är ett jätteproblem i Amerika, mångdubbelt större än i Sverige. Den fattiga delen av befolkningen är överrepresenterad, här i New Mexico ursprungsbefolkningen, American Indian samt Hispanic.

På gruvmuseet nämns inte med ett ord riskerna med uranbrytningen.

Jag besöker ett gruvmuseum i Grants. Detta område var Amerikas största uranproducent med mängder av urangruvor undr åren 1950 till 198O, nu allt nerlagt. Jag får se en tolv minuter lång film om uranbrytningen under 50- och 60-talet. Jag ser arbetare som helt oskyddade arbetar med brytning och anrikning av malmen. Inte med ett ord nämns riskerna! Arbetarna dog som flugor. Jag ber chefen för museet ringa upp ”Jack”, en 87-åring som var chef för några av gruvorna och som rycker in som guide.

-Hälften fick lungcancer, berättar han. Vi förstod inte i början att det var farligt. Men jag klarade mig. : :

Jag frågar Jack om man använde svenska Atlas Copcos kompressorer i gruvorna och Sandviks borrutrustning. Sverige är ju världsledande på det här området.

-Ja,  Atlas Copco hade vi men det var mest Ingersoll Rand. Sandvik känner jag inte till.

Mitt intresse för gruvbrytning resulterade i att chefen för museet, en indiankvinna, imorgon ger mig en steve.

Dagens distans: 35 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:00:12

Läs / skriv kommentar (9)


2019-03-11 - Dag 25: Nerförsbacke resten av löpet?

Continental Divide passeras på Ice Caves Road (NM-53).  7 882 feet motsvarar 2 402 meter.

Att passera en delstatsgräns eller  Mississippi River är stort för en coast to coast löpare. Men störst är nog ändå att korsa Continental Divide vilket jag gjorde idag.

Continental Divide är en osynlig linje som går bl a genom Nordamerika. Väster om denna linje rinner floderna ut i Stilla Havet och öster om i Atlanten. När man passerat Continental Divide återstår i teorin, men tyvärr ej i praktiken, bara nerförslöpning.

När jag passerade CD idag var det mest nerför hela tiden. Men mina 70 km till fina Quality Inn & Suites i Grants var ändå tuffa; kallt och ingen restaurang eller affär/mack att stanna till vid. Uppriktigt sagt är jag lite förvånad att jag klarade sträckan utan att knäckas. Jag hade dessutom dåligt med mat med mig men en Snickers och blåbärspaj mot slutet räddade mig. Framme först kl 21 efter elva timmars löpning.

På detta hotell stannar jag två dagar och försöker fixa en steve till tisdagen. En stortvätt hanns med på kvällen.

Dagens distans 70 km och nu 25 procent av totalsträckan avklarad

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:07:28

Läs / skriv kommentar (4)


2019-03-11 - Proffsbilder

HÄR kan du se fler bilder som företaget Insydmyhed Photography tog på mig under lördagens löpning till El Morro, NM. Fotograf: Michael Irwin .

Postad av Björn kl 06:59:50

Läs / skriv kommentar (3)


2019-03-10 - Dag 24: Den liftande indianen

Donald Niiha försöker få lift men ingen vill ta upp honom.

Mitt ute i ödemarken står en äldre man och liftar. Han ska in till indianstan Zuni två mil bort för att handla  mat.

Det hela ser lite absurt ut. Jag bromsar in kärran och får en pratstund med honom. Jag ser att det är en indian, han säger att han tillhör Zunistammen, heter Donald Niiah och är 76 år.

Varför står du här ute i ödemarken? frågar jag.

-På väg att att handla mat. Men idag har jag ingen tur.

Han pekar på ett litet hus invid vägen.

-Jag är född där, har bott där hela mitt liv. Min fru gick bort för två år sedan, barnen har flyttat till Albuquerque så nu bor jag ensam.

Vad har du jobbat med?

-Jag var bonde, har haft får på ängarna här i dalen och odlat grödor bakom bergen där borta.

Han stämmer rätt bra in på Zunifolket. De flesta livnär sig även idag på jordbruk men många är också konsthantverkare. Indianerna har det generellt ekonomiskt knapert; medelinkomsten hos den här stammen är inte ens hälften jämfört med medelamerikanens. Vad han däremot inte stämmer in på är åldern- medelåldern i Zuni är 32 år.

Han ser ganska eländig ut. Flera tänder är borta och han verkar ha svårt att röra sig. Jag tycker synd om honom, sticker till honom några dollarsedlar. När jag lämnat honom och några minuter senare vänder mig om är han borta. Han fick lift till sist!

Även jag ser nog rätt eländig ut. Eller hur ska jag tolka att jag idag blev bjuden på såväl lunch som middag?

Dagens distans: 56 km

Keep on running

Postad av Björn kl 07:40:36

Läs / skriv kommentar (9)


2019-03-09 - Dag 23: Alla dessa märkliga krogar

Han säljer sprit in the middle of nowhere. I en vägkorsning, fem mil från närmaste stad, kan bilisterna köpa något stärkande av Garry Hicks.

Han är 65 år, ser sliten ut, har knappt några tänder kvar och affärerna går uselt. Garry Hicks övertog en bar (tavern) från sin pappa när han var 29 år. Under många år var Witch Well Tavern en lysande affär. Man serverade sprit även till indianerna i trakten trots att det var förbjudet. Men ifjol kom dråpslaget: en ny lag i Arizona förbjöd den här typen av servering. Däremot tilläts han sälja sprit genom en lucka, men alltså ingen servering.

-Jag fick böta flera hundra dollar. Allt är politik, suckar han.

Innan har jag ryckt i den stängda dörren till baren. Men nu vågar Garry inte släppa in en kotte.

-Kan du öppna så jag kan värma mig lite? Och har du något kaffe? frågar jag.

På båda frågorna blir svaret nej. När jag frågar om jag får fotografera honom muttrar han något om att min kamera kan ta stryk av så fula motiv. Just när jag ska fortsätta stannar en bil till, föraren rycker också i den stängda dörren, Garry förklarar läget och föraren kör vidare utan att något blir köpt.

Idag korsade jag gränsen till New Mexico. Stort. Det blåste så mycket att mössan blåste av och min kamera föll i backen flera gånger när den obligatoriska hoppbilden skulle tas vid delstatsskylten.

Jag har frusit mycket under detta coast to coast. Och idag hamnade jag mitt i en hagelstorm. Det är otäckt men denna gång var det små hagel och de gjorde inte så ont. Men jag tvingades ändå ta skydd och i ett öppet landskap var min löpvagn enda skyddet.

Vad kan detta vara för hundraser?

Man skulle verkligen kunna säga att jag blev utskälld vid min entré i Zuni. I denna stad befolkad av indianer och som ligger i ett indianreservat har många hundar och alla skällde på mig. Bara trevligt, jag pratade med jyckarna som kom fram och nosade och viftade på svansarna. Jag har aldrig blivit attackerad av hundar och det tycks som de känner på sig att jag inte är en fiende.

Zuni med ca 8 000 invånare har en månghundraårig historia. Här skulle jag vilja stanna någon dag men tiden tillåter inte det. Här råder också fotoförbud så någon bild blev det inte. När jag sprangr in i stan såg jag den ena pickupen efter den andra fullastade med ved huggen från de buskliknande träden längs vägen. Många av husen värms upp med ved, röken låg tät men mitt fina och minst sagt originella motell (Halona Inn) värms upp med naturgas. På motellet fick man fylla i vad man önskade till frukost. Det blev kryss i varenda ruta!

Dagens distans: 53 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:54:15

Läs / skriv kommentar (11)


2019-03-08 - Dag 22: Kyrkan räddade mig

Pastor Joe Blonski i St. Johns Catholic Church lovade mig en steve imorgon. Precis bakom honom på ett övergångsställe blev en nunna  för två år sedan överkörd och dödad.

Om det är mer än åtta mil mellan motellen krävs det kreativa lösningar. Så långa sträckor mäktar jag inte med. En steve kan då vara lösningen.

När jag idag anlände till staden St. Johns (3 500) invånare trodde jag det skulle vara lätt att ordna transporthjälp, dvs en steve, inför morgondagens megaetapp på dryga åta mil till Zuni, New Mexico. Men alla jag frågade sa nej. Och mitt mejl till Chamber of Commerse besvarades aldrig. Det såg riktigt dystert ut ända tills jag mötte en äldre man på huvudgatan. Det visade sig vara pastorn i katoliska kyrkan, Joe Blonski,  och han erbjöd på stående fot att hjäpa mig.

Imorgon kommer han att köra ut mig i bil ca cirka tre mil så att etappen blir möjlig. Inget fusk, jag har redan sprungit motsvarande distans.

St. Johns gav intryck av att vara en spökstad. Motellet till vänster var nerlagt och flera butiker på huvudgatan var också nerlagda eller förde en tynande tillvaro. Mitt hotell, som en gång varit ett fint Days Inn, var väldigt slitet.

Köpare saknas. Något deprimerande att springa i dessa fattiga trakter.

Dagens distans: 49 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 02:16:59

Läs / skriv kommentar (5)


2019-03-07 - Dag 21: Arizonas röda jordar

Stäpplandskap med röda lerjordar. Även om man skulle vattna här hade resultatet blivit dåligt- jorden  är för alkalisk (basisk, motsats till sur).

Landskapet har dramatiskt ändrat karaktär.  Inga tallar, höga berg och snö längre utan ett dött, sterilt och kargt stäpplanskap. Och så denna röda jord.

Jag fascineras, ganska vackert i sin "fulhet". Har den här röda jorden något särskilt namn? frågar jag lokalbefolkningen. Nej, blir svaret. Det är järnet från bergen som färgat jorden röd, rostig sand helt enkelt. Jorden är alkalisk och i sådan jord trivs inte växter, bladen gulnar.. Men trots att jorden är järnrik klarar växterna inte att ta upp järnet. Jag läser att bara 1 procent av jorden i Arizona innehåller organiskt material. Alltså mest "värdelös" mark, i alla fall för jordbruk.

Den röda jorden sätter sina spår på bilarna. De flesta bilar är rödfärgade men just den här var det värsta jag sett. Olagligt?

Vackert hus i Snowflake, AZ.

Nej, jag åt inte här. Men enligt the locals var maten god. Bilden från Cedar Hills, 16 km nordöst Taylor.

Som ni kanske vet har jag artros i ena knäleden. Men efter att jag fick beskedet för sju år sedan och efter stenhård gymträning  har jag inte haft några besvär, inte ens tillfällig smärta. Men fortfarande gäller att träna musklerna runt knäleden och det görs bäst på gym. Så idag besökte jag ett stort o h fint gym här i Taylor.

Kung på gymmet Snap Fitness 24-7 i Taylor. Ägaren blev begeistrad när han fick stifta bekantskap med en coast to coast-löpare. Självklart gratis inträde, fick en gymväska, blev fotograferad och imorgon finns jag på gymmets tv-skärmar.

Imorgon springer jag till St. Johns, en riktigt lång sträcka som kunnat kortas med en fiffig steve och en dags förlängnig. Dan därpå, ja vad tror ni händer då?

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 00:46:42

Läs / skriv kommentar (5)


2019-03-06 - Dag 20: De räddade löpet

Tamra Jacobia och Shelby Douglas åkte 13 mil för att hämta min kvarglömda laddare till datorn. Kvällen innan hade de bjudit mig på middag i Hebor. Som om det inte vore nog; de bjöd mig också på en stor Snickers.

Ordningen är återställd. Jag kan blogga igen sedan laddaren till datorn kommit till rätta.

Det blev en orolig natt. Utan fungerande dator, inget löp. Men det mesta brukar lösa sig och det gjorde det även den här gången.

Jag är nu i staden Taylor (4 100 invånare) där jag kommer att stanna två dagar. Jag hade också tur med att ordna en steve till torsdagens löpning till Sankt John. Amerika ställer upp!

Dagens distans Hebor- Taylor: 51 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 04:50:44

Läs / skriv kommentar (14)