Fordonet till höger är en Audi R8 som kostar 1,4 miljoner kronor. Den har 620 hk, en topphastighet på 331 km/tim och accelererar 0-100 på 3,1 sekunder. Fordonet till vänster är en Baby Jogger 25th Anniversary Performance. Trehjulingen är längsammare men  slår fyrdhjulingen i pris, bränsleförbrukning, andrahandsvärde, CO2-utsläpp och förväntad livslängd, i alla fall för föraren.

Äntligen Söderköping! Efter tre löpdagar och sammanlagt 19 mil nådde jag denna lilla pärla längs Göta Kanal.

Här sammanstrålar jag på måndag med tre löparkompisar som springer till Kalmar (ca 30 mil) för att sedan ta tåget hem til Stockholm. Det var tänkt att jag skulle hänga med hela vägen ner men det blir bara två dagar, sedan vänder jag hemåt. Kanske lika bra det för väderutsikterna är dåliga.

En föraning fick jag idag; regn och hagel om vartannat. Det blåste vita gäss på Bråviken under färjeöverfarten. Mina 7 mil från Nyköping till Söderköping blev ganska tuffa. När vi sedan börjar springa tillsammans blir dagsdistanserna kortare, skönt!

Här är  det glest med turister och först i slutet av maj öppnar kanaltrafiken. På det lilla hotellet längs kanalen där jag bor fotograferar ägaren mig. Men inte kan väl en 73-årig luffare locka hit någon?

Keep on running!

Kan man lita på att avstånden stämmer? Ja, precisionen är helt fantastisk. Denna milstolpe står längs gamla Riksettan söder om Vagnhärad och är en av de äldre i Sverige och klassas som fast fornminne.

Även förr i tiden kunde man mäta avstånd med stor precision. Det har jag först nu förstått efter att ha kollat upp en milstolpe i gjutjärn från 1764.

Jag har passerat den här vackra milstolpen vid minst tre tillfällen, senast under Göteborgslöpet förra sommaren. Varje gång har jag konstaterat efter att ha avläst min gps att det förr i tiden var si och så med avståndsmätningen.  Även bönderna som skulle svara för skjutsarna till gästgiverierna misstrodde mätningarna och klagade på att de fick för lite betalt.

När jag nu idag passerade stolpen visade min gps ca 8 mil, inte 7 som kung Adolf Fredrik vill intyga. Ett ganska grovt mätfel, eller? Visserligen var inte vägarna de samma som idag, funderar jag. Först framme vid hotellet i Nyköping efter faktakoll på nätet inser jag att kungen hade rätt. Dåtidens 1 mil (lantmil) motsvarar nämligen dagens 10 689 meter, Och så har man mätt från slottet Tre Kronor, inte från min bostad på Tomtebogatan. Gör man dessa justeringar, ja då stämmer det nästan på metern!

Hur gick då mätningarna till vid den här tiden? Tidigare använde man snören av hampa men eftersom snörena töjde sig när de blev blöta var metoden opålitlig. År 1722 började man med en enhetlig avståndsmätning i hela riket och då utgick man från slottet Tre Kronor. Det bestämdes även att mätningarna skulle ske med kedja och en grupp på sju män skötte varje mätning med en lantmätare som chef.

Hur tillförlitliga är dagens avståndsskyltar? Förmodligen bättre men ändå upptäcker vi löpare med gps att det inte alltid stämmer. Man verkar avrunda uppåt? Det är i alla fall min hypotes.

Dagens distans till hotell Clarion i Nyköping: 65 km. Idag kändes det lättare och jag slapp frysa tack vare tajts.

Keep on running!

Övre bilden: 1958 öppnade Esso mack med servering i Ytterjärna längs den då brusande Riksväg 1. På samma plats ligger idag Håknäs vandrarhem där jag tog in efter en lång dags löpning från Stockholm. Bilden från Järna hembygdsförening.

Nedre bilden: Numera kallas vägavsnittet mellan Södertälje och Norrköping  för "Utflyktsvägen" (skylten i bakgrunden). Sedan E4:an här stod klar i början på 60-talet försvann nästan all trafik och service.

Det är valborgssmässoafton och trafiken på E4 söder om Södertälje är tät. Men intill på gamla Riksettan där jag springer finns knappt en bil.

Det är som att förflytta sig till 50- och 60-talet, bonnigt värre. Bilarna är nästan från den tiden också, många  är ute och luftar sina veteranbilar. Jag möter också en del glidarmotorcyklar, det måste vara roligt att köra på en väg med knappt någon trafik. 

Idag heter vägavsnittet ner till Norrköping Utflyktsvägen. Passande namn eftersom jag själv ute på en utflykt. Jag har både medvind och motvind trots att dagens sträcka Stockholm-Järna större delen går i en rakt norddlig-sydlig riktning.

-Det ser kallt ut det där, säger kvinnan i receptionen på vandrarhemmet och tittar ner på mina kortbyxor och säger snällt att jag får ta in "cykeln" på rummet.

Hon har rätt i det där med kallt men själv framhärdar jag:

-Man brukar inte frysa om benen . . .

Ja, som ni förstår har jag startat min lilla rundtur på nio dagar i Sörmland ner till Gamleby i Kalmar län där jag vänder. Det är lite av en test inför sommarens betydligt längre Holgerssonlöp med planerad start den 19 juli. Har jag krafterna kvar eller inte? Det är för tidigt att säga men dagens 56 km kändes tunga.

Imorgon blir det längre, till fint hotell i Nyköping där "gratissupé" väntar luffaren. Måtte jag hinna fram i tid innan buffén dukas bort.

Keep on running!

Nej, det blir inget USA-löp i år.  Det blir istället en långtur i Sommarsverige på ett par hundra mil, ett Nils Holgersson-löp.

Inför detta megalöp, som är planerat att starta i juli, är det nu dags för uppvärmning. Idag den 30 april inleder jag en niodagarstripp på cirka 60 ml i Södermanlands-, Kalmar och Östergötlands län. De första dagarna springer jag ensam, sedan slår jag sällskap med en löpartrio och avslutar hemfärden ensam. Som vanligt är det kärra, hotell och dagsdistanser på 5-6 mil som gäller. Vi hörs!

Keep on running!

Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige gavs ut 1906 och är en av Sveriges mest spridda och lästa böcker utomlands. Kanske gör jag i sommar som NIls Holgersson, förtrollad till Tummetott, en resa genom alla Sveriges 25 landskap. Jag håller mig inte fast på en vildgås eller behöver dryga sju månader utan det blir joggingvagn och två månader.

Med fortsatt stängda gränser ser det mörkt ut för ett nytt coast to coast till sommaren. Istället har jag börjat fundera på en historisk upptäcktsresa genom hela Sverige.

Idag kom jag visserligen ett nålstick närmare USA när första vaccinsprutan stacks i min axel. Men ska det bli ett åttonde coast to coast måste reserestriktionerna ha hävts senast 1 juli. Senare skulle bli allt för kallt, Appalacherna på senhösten kan vara en mardröm.

Fick min första AstraZeneca-spruta på gamla Karolinska. Allt välorganiserat, flera pensionerade sjukvårdsanställda hade ställt upp frivilligt.

Idén till en Holgerssonresa kommer från Stefan Wendt, en långfärdscyklist från Skövde jag lärt känna. Han blev inspirerad av mina USA-löp och tänkte cykla över USA och när inte det gick blir det istället en 16-dagarsfärd på racer, ca 360 mil eller 20 mil/dag. Jag har inte börjat skissa på en rutt men gissar att jag behöver fyra gånger mer tid. 

Nu ska jag ta och läsa Selmas bok och inspireras. Så om detta äventyr blir av ska jag i sommar kunna bjuda läsarna på en lååååång geografilektion om Sverige.

En historielektion fick jag i veckan under ett långlöp från Rönninge. Följde Mälardalsleden och stannade till i Hallunda och såg Sveriges största boplats från bronsåldern. Bronsåldern, herregud det handlar om en tid för mer än 3 000 år sedan. Tanken svindlar, här bodde folk på en 20 000 kvadratmeter stor yta. Vid utgrävningar på 70-talet fann man mängder av keramik som härletts till Åland, Estland och Finland samt en bronsgjutarverkstad där det tillverkats svärd, yxor, ringar och knappar. Inte långtifrån ligger ett stort och icke utgrävt bronsåldersröse, Spännade vad som döljer sig där!

Och vad är då brons? Jo en legering av koppar och främst tenn. Ingen av metallerna fanns i Hallunda eller i övriga "Sverige. De har fåtts importeras långväga ifrån. Hur viste man att det fanns folk långt här uppe i norr, vad betalade man med, låg bosättningen vid havet, hur många människor bodde här? Frågorna snurrar i huvudet och jag känner mig ganska liten när jag springer vidare in mot civilisationen i Stockholm.

Betydligt längre än ett maratonlopp blev onsdagens löpning till FedEx i Upplandsväsby där jag på hemvägen passerade Marathonstenen vid Sollentuna kyrka. En hemleverans med batterier till en gps hade krånglat så säkraste sättet att få paketet var att springa direkt till distributören. På FedEx gjorde man vågen och någon tyckte dom borde sponsra nästa coast to coast, 

Keep on running!

Förrädisk idyll. Vallentunasjön är en mycket sjuk sjö; svår övergödning med höga halter av fosfor och kväve, dåligt siktdjup, på tok för mycket växtplankton, höga halter av giftiga och illaluktande cyanobakterier etc. Resultaten från de senaste tio årens räddningsinsatser (bl a utfiskning av vitfisk samt "dammsugning" av bottnar) har varit magra.

Cykling och löpning är en usel kombination, i alla fall för mig. Tio mils cykling på två dagar har nästan knäckt mig. Idag var jag nära att ge upp gatuprojektet Täby.

Eftersom jag knappt har någon cykelträning känns det i benen. När jag klev av cykeln i Täby Kyrkby efter 2,5 mil och började springa stappalde jag fram, var som en berusad eller en som stigit av ett fartyg efter svår sjögång. Motvinden innan gjorde också att jag frös om fingrarna (glömde vantarna) och fick tina upp händerna under rinnande varmvatten på en restaurang. Ändå hade jag svårt att knäppa upp hjälmen och ryggsäcken.

Vad håller jag på med? Är det här så kul? Vad vill du bevisa? Jag bryter eller pausar projektet, rena vansinnet med desa cykelturer. Men efter ett tag kom löpningen igång, fast på en 80-årings nivå. Hade koll på pulsen, den var helt normal, men benen helt slut.

Imponerande Tujahäck på Örtvägen. På bilden ser du bara ett mindre parti av denna gigantiska häck som sträckte sig runt hela tomten.

Nej, jag kommer nog inte att ge upp i första taget, däremot kanske pausa och invänta vaccinsprutan så att jag kan åka allmänna färdmedel och ha med mig min babyjogger. Det lilla jag hittills sett av Täby lockar, inte minst det historiska.

Täby kyrka är från mitten av 1200-talet och är känd för sina kalkmålningar av Albertus Pictor och Johan Palmstruchs grav ("det svenska bankväsenedets fader"). I kyrkan pågick en nattvardsgudstjänst så jag kunde tyvärr inte titta in.

Jag har märkt under alla mina upptäckfärder att svensken inte alls är så tillbakdragen som många av oss kanske tror. Tvärtom, nästan som amerikanen. Eftersom jag är intresserad av omgivningarna, särskilt när det handlar om lite äldre och spektakulära hus, slår jag mig i slang med husägarna och får veta massor.

-Var exakt går kommungränsen mellan Täby och Vallentuna? blev en öppningsreplik idag som resulterade i ett långt samtal med en hundägare.

Vackra hus på Källdisvägen, Stenåsa gränd och Larmvägen i Täby.

Keep on running!

Runriket i Täby och Vallentuna är världens runstenstätaste trakt. Denn vackra runsten står längs Skålhamravägen i Täby kommun, en kommun där jag planerar att springa på varenda väg/gata.

En citronfjäril fladdrar förbi. I ett vägdike ser jag några tussilago. Ja, vägarna nästan lyser som guld- fast mest är det tomburkar av märket Norrlands Guld och en och annan grön Carlsberg och Åbro.

Löpningen blir inte riktigt som jag tänkt mig. De enorma mängderna tomburkar längs löpvägen distraherar. Burkarna är som lingon och blåbär- jag måste bara plocka dem. På en kanske 1 km lång sträcka längs Täbyvägen plockar jag ett 60-tal burkar och turligt finner jag en sopsäck att lägga dem i. Lite senare på Lidl i Enebyberg omvandlas min vägskörd till nära 1 kg punschpraliner.

Idag inleddes ett nytt gatuprojekt; att springa på alla vägar/gator i Täby. Kommunen ska ha runt 650 gator men det blev inte så många, sprang mest på Skålhamravägen, en gammal vikingaväg med flera runstenar och någon hällristning.

Täby kommer att ta tid eftersom kommunen ligger så långt bort, fyra mil t/r hemifrån. Det kan jag naturligtvis inte springa så det får bli cykel dit och hem (jag åker inte kollektivt under pandemin). Men även cykel är jobbigt, har ingen vana, blev väldigt trött i lårmusklerna och det satt i dan efter. Riktigt alla vägar kommer jag inte klara. Hur tar man sig t ex ut till Bastuholmen i Stora Värtan?

En luffare i senaste numret av Situation Sthlm.

Keep on running!

Bakhjulet satt stenhårt fast och gick inte att rädda men lossnade till sist efter att jag köpt en polygriptång, rostlösande olja, klippt bort ekrarna och hamrat som en besatt.

Jag har tidigare lovprisat Stockholms sopsaltade cykelbanor. Nu har jag också sett baksidan . . .

Det började med att ena bakhjulet på joggingvagnen inte gick att ta av. Efter några lama försök gick jag till en cykelreparatör som också misslyckades. Barndomens beprövade 5-56, den rostlösande dunderoljan, som fick alla fastrostade skruvar på moppen att lossna, hjälpte inte trots att preparatet numera är på spray och kommer in i minsta lilla skrymsle.

Det blev en löprunda till Clas Ohlson för att köpa en rejäl polygriptång. Men icke, hjulet satt fast, gick inte att rucka en millimeter.

-Varför låter du inte ett proffs ta hand om vagnen? frågade hustrun näbbigt efter att jag hållit på ett antal kvällar med att störa grannarna med mitt ideliga bankande.

-Därför att ingen annan än jag klarar att ta loss hjulhelvetet!

Så där höll det på, jag blev allt mer desperat. Bankningarna blev allt hårdare, hjulaxeln alltmer räfflad efter tången men det enda som hände var att några låsbrickor lossnade. Nu spelade det ingen roll om hjulet skadades, jag hade några reservhjul i källaren efter att ha skänkt bort en vagn till en löparkollega.

Det hela började få proportioner av ett coast to coast, nästan ett evighetsarbete men där jag till sist kanske skulle nå målet. Nu tog jag fram en avbitartång och en såg, klippte av ekrarna och sågade sönder ekernavet i plast. Men vad hjälpte det?  Hjulaxeln satt likväl fast i kärran.

Nya försök med polygripen. Och voilá- axeln började sakta komma ut. Och till sist var allt ute och jag stod nersvettad med några sargade hjuldelar i handen. "Droppen urholkar stenen", "det är bara att sätta en fot framför den andra" etc, skröt jag inför hustrun.

Nu återstod bara att hand om däcket och slangen, det enda som var värt att spara. Då visade det sig att också ventilen satt fast i fälgen! Mer 5-56, bankande etc. Till sist gav jag upp, slangen fick offras.

Vad lär man sig av detta? Ja, möjligen att vårda utrustningen bättre (fast det gör jag under ett coast to coast). Ändå är jag lite stolt över att jag löste problemet. Nu har jag en kärra som fungerar igen. Denna slitna bruksvagn kommer jag dock inte använda på nästa coast to coast. Då tar jag någon av mina två andra vagnar som är i mycket bättre skick. Men Stockholm-Kalmar t/r ska väl ändå den misshandlade kärran klara?

--

Har nu passerat över 200 mil sedan årets början.

Keep on running!