Darrin Lewis i livsmedelsaffären (!) Simmerly´s i Wendell, Idaho, visar mig en long gun. För att köpa det vapnet krävs att man är 18  år. Jag har ju åldern inne så man kanske skulle slå till . . .

Gick idag in i en större livsmedelsaffär i Wendell (3 00 invånare) för att köpa två bananer. Passade samtidigt på att inhandla ett vapen för att skydda mig mot alla faror längs vägen.

Nej, nej, jag skojar. Bananerna köpte jag men pistolerna och gevären lät jag bli. Här i södra Idaho mot gränsen till Utah, där jag nu springer, bär många vapen. Ända blev jag väldigt paff när jag rundat grönsaks- och fruktavdelningen i Simmerly´s Groceries & Sporting Goods, en butik liksom Walmart verkar sälja det mesta (Walmart säljer dock inga vapen).

Några av kunderna bar sina vapen synligt. Vid vapendisken kom jag i samspråk med Darrin Lewis, en man som med stor inlevelse ville berätta allt för en frågvis och okunnig europé.

-Bär du själv på ett vapen här i butiken? undrade jag.

-Ja, svarade han men ville inte visa det.

Pistoler och revolvrar av alla modeller fanns det gott om att beskåda, alla inlåsta  under disken. Priset på revolvrarna låg på 600 dollar. Och på hyllan bakom fanns masvis med ammunition och högst upp tronade long guns.

-Vad krävs för att köpa ett vapen?

-Du ska vara minst 22 år för pistolerna och 18 för long guns och så ska du vara ostraffad.

Hm, man kanske ändå skulle slå till på en liten pistol? Jag är ju både ostraffad och har de gråa tinningarnas charm. Men se det gick inte, för att köpa ett vapen i Amerika måste man vara amerikansk medborgare.

Darrin berättade att Idaho liksom Montana och Wyoming har mycket liberala vapenlagar. Bra tyckte han.

-Vi har inga problem med skjutningar här i stan. Klart att man måste kunna försvara sig. Däremot har vi stränga regler kring allt med droger.

Lämnade butiken lätt förvirrad. I hastigheten råkade jag glömma kvar kameran på disken men Darrin kom som ett skott (!) utspringade med kameran. Det är lätt att som svensk tycka att vapenlagarna är crazy men ser man att ”alla” bär vapen, ja då måste man kanske själv beväpna sig?

Luffaren tilldelades en svit på fina Comfort Inn & Suites Jerome - Twin Falls.

Löpningen gick väldigt lätt idag, börjar visst komma i form. Landskapet är nu betydligt grönare och i fjärran såg jag snöklädda berg.

Taylorpå "Jercy Mike´s Subs" intill hotellet berättade att han varje dag gjorde minst 200 smörgåsar. Han behöver inte träna armarna på gymmet, jäklar vad det gick undan när han skivade skinkan.

Dagens distans till Jerome: 51 km

Keep on running!

Ett äpple och ett kort med några vänliga rader. Vi svenskar har en del att lära oss av hur man bemöter främlingar. Jag  får stor uppmuntran från vanliga amerikaner.

Varför alla dessa löpningar över Amerika? Kunde det inte räcka med bara ”några gånger”, åtta verkar ju hysrteriskt? Här får du svaret på varför jag återvänder år efter år till denna kontinent.

Det är inte Amerika som nation jag gillar. Snarare är det attityden hos vanliga amerikaner. Här gillar man galningar som jag. Vissa dagar får jag känna mig som en superhjälte. Lastbilarna tutar uppmuntrande på mig motorvägarna, folk kommer fram och pratar med mig, folk sticker till mig pengar, man är nyfiken och jag tycker nog att jag för varje år blir allt bättre bemött. Det är inte så att amerikanen är särskilt intresserad av löpning, snarare tvvärtom. Men man gillar personer som gör något till 100 procent, oavsett vad det är.

Ett litet exempel. Häromdagen kör en bil upp intill mig utanför Mountain Home när jag springer på en glest trafikerad landsväg.

-Why? frågar kvinnan bakom ratten.

Vi börjar prata, hon får mitt visitkort och en halvtimma senare återvänder hon med ett litet äpple och ett tryckt kort med några vänligt handskrivna rader på baksidan. Rörande!

Ett annat exempel från idag: på en resta area kommer en äldre kvinna fram och pratar. Spontant erbjuder hon mig husrum. Och när hon ser att också jag har hörapparat, ja då har vi mycket att prata om.

Svensken är generellt inte alls sådär öppen mot främlingar. När jag ifjol sprang från söder till norr i Sverige, en sträcka som motsvarar ett halvt coast to coast, var det knappt en människa som brydde sig. Tyvärr är vi för tillknäppta, blasé och har mycket att lära av amerikanen.  Ett vänligt ord kan betyda så mycket.

De enda som skäller på mig är hundarna, fast inte just den här. Vad kan det vara för ras? Bilden från en bensinstation i Hagerman.

Tidigare har jag varit mycket kritisk mot polisen i Amerika. Här verkar det ha skett en attitydförändring. Visst, jag har blivit stoppad flera gånger (händer aldrig i Sverige). Senast idag hände det på  Interstate 84 mellan Glenns Ferry och Hagerman. Men polisen ville bara kolla att allt vad bra med mig. Och även nu blev jag hyllad som en hjälte.

Snake River har varit mitt sällskap de senaste dagarna.

Dagens distans till Hagerman, ID: 47 km

Keep on running!

Övre bilden från 2012 då Jack Anderson erbjöd mig att köpa hans bensinstation i Hammet. Nedre bilden, tyvärr oskarp,  tagen idag på exakt samma plats. Svaret på om Jack fick sålt eller inte har Lulu.

Idag passerade jag Hammet ett litet samhälle i Idaho med 200 invånare. Det är tredje gången jag är här. Senaste besöket var 2012 och det glömmer jag inte- den då 69-åriga Jack Anderson skojade med mig om att jag kunde köpa hans bensinstation till reapriset 169 000 dollar. Med följde en butik och en restaurang.

När jag nu återrvänder ser jag att pumparna verkar ha rostat sönder. Jack fick alltså inte sålt. Inte konstigt, vem vill köpa bensin längs en ödslig landsväg några kilometrar från en motorväg? Men affären och restaurangen är kvar. Och restaturangen heter nu Lulus Mexican Restaurant.

Där träffar jag Lulu, en trebarnsmamma från Mexiko. Hon och maken tog över butiken och restaurangen för några år sedan, bensinförsäljningen hade upphört långt tidigare.

Hur går det? frågar jag.

-Det går runt. Min man jobbar också som byggnadsarbetare så vi klarar oss.

Det kommer in en och annan kund. Alla har sett min vagn stå parkerad utanför och många frågar vad jag häller på med. Själv är jag nyfiken på vad som hände med Jack. Jodå, han lever och bör nu vara 82. Skulle vara roligt att träffa honom eller få en hälsning framförd.

Steves Place i Glenns Ferry. där Jacks dotter jobbar i baren. Här åt jag en god pastarätt.

Hans dotter jobbar på restaurangen i närrbelägna Glenns Ferry, får jag veta. Perfekt, det är i Glenns Ferry jag har mitt motell. På kvällen besöker jag restaurangen och träffar där dotterns man som lovar att framföra hälsningen.

Idag pratade jag med flera personer i Glenns Ferry. Det som intresserade mig mest var hur denna lilla stad med 1 300 invånare klarade sig under åren då coronan härjade som värst. Förstår att situationen var katastrofal. Bara cirka 10 procent var vaccinerade, uppemot 50-75 procent fick corona en eller flera gånger och om det skulle ske ett nytt utbrott skulle merparten avstå igen från att vaccinera sig. Delvis hänger det ihop med politiken- de flesta i Glenns Ferry är republikaner.

Dagens distans; 48 km

Keep on running!

Räddaren i nöden, ett truck stop längs den drygt sex mil långa raksträckan på en motorväg genom en halvöken. Med pasta och kyckling i magen och en powernap gick det strålande. Här har jag varit 2007 och 2012 och konstaterade även då att restaurangen är utmärkt.

Ska det bli någon sömn i natt? Denna text skrivs mitt i natten på ett enkelt motellrum i staden Mountain Home (16 000 invånare). Godstågen dundrar förbi strax utanför och varje gång tutar dom.

Detta ständiga tutande. Varför kan man undra och måste dom tuta mitt i natten? Antalet obevakade järnvägsövergångar är många i Amerika så det finns väl skäl. Och till skillnad från Sverige går linjerna väldigt nära husen.

-Blir du inte störd av tågen? frågar jag en kvinna på laundromaten intill motellet. Klockan är då 23 och jag är där och tvättar, marken vibrerar.

-Jag tänker inte ens på tågen, svarar hon. Jag har stållt samma fråga under tidigare coast to coast och har alltid fått samma svar.

"Bara" 23 miles kvar till Mountain Home, inte ens en mara. Mätt och belåten, medvind, runt 20 grader och ett långsamt tempo (drygt 7 km/tim), ja då går läpningen lätt.

Nog är det väl konstigt, dagar som på pappret är tuffa blir ofta lätta och dom lätta dagarna blir sällan så lätta. Mina 63 km mellan Boise och Mountain Home är den hittills läbgsta distansen. Sexmilare försöker jag undvika men det kommer tyvärr några till. Morgondagen till Glenns Ferry blir relativt kort, 45 km. Så nu är jag inställd på att det nog inte blir så lätt.

Trist landskap men vackra moln.

Dagens distans: 63 km

Keep on running!

Audionomen Kellee Newman  i Garden City utanför Boise fixade till min hörapparat. Nu funkar bluetooth igen och jag kan lyssna på radio och musik när jag springer. Men billigt var det inte- 400 kronor kostade det.

Nyligen var det telefonen som inte fungerade. Nu var det min hörapparat. Fast idag var det största problemet alla punkteringar.

Ja, läget var riktigt kritiskt, totalt fick jag fyra (!) punkteringar och stod plötsligt utan reservslangar. In på Burger King, låste toalettdörren, stoppade papper i handfatets avlopp, tappade upp vatten, kollade var hålet var, snabbt på med en laglapp och iväg. Men jag hade knappt mer än satt tillbaka hjulet förrän nästa punktering inträffade. Sedan in på KFC och samma procedur. Oerhört tidsödande och stressande. Dessutom stod jag plötsligt utan laglappar. Var får man tag i sådana? Mackarna hade inga och jag gjorde fruktlösa försök på diverse varuhuskedjor, till sist fick jag napp.

Natten på hotellrummet ägnades åt att försöka laga alla slangar ordentligt. Orsaken till punkteringarna var ofta "goathead thorns", en av cyklister fruktad växt med vassa taggar. Tyvärr har jag en tickande bomb- en tagg sitter kvar på framhjulet  och skulle jag dra ut den, ja då är det paff igen. Även små ståltrådar från regummerade lastbilsdäck ställer till problem. Men på söndag är problemen förhoppningvis över, då träffar jag min "cousin" Linda igen och hon har med sig en massa nya slangar.

Det hade hunnit mörkna innan jag nådde hotellet utanför Boise. Totalt var jag ute i över tolv timmar.

Gårdagens möte med patrol deputy Christopher Perez. Foto: polisen i Payette county.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Ett glädjehopp vid gränsen till Idaho. Hoppet väckte sådan uppmärksamhet att bilisterna ringde polisen . . .

Herregud, jag är redan i Idaho! Löpet går som på räls- jag följer exakt körschemat, inga incidenter och jag börjar känna mig i bra form.

Ja, jag tycker nog att det gått över förväntan. Kroppen har svarat bra på alla milen och även idag klarade jag 32 grader utan några som helst problem. Totalt har det tagit mig 17 dagar att från Seaside i Oregon ta mig till staden Caldwell i Idaho. Sträckan är 842 km vilket gör ett snitt på 49 km per dag. Plötsligt har tidsskillnaden mellan USA och Sverige minskat med 1 timma, från 9 till 8 timmar.

Åter till det där med polisen. Jo, dom ryckte ut. Idahoskylten satt lite svåråtkomlig, precis efter bron som korsar Snake River, fick korsa motorvägen springandes och tydligen hör det till ovanligheterna att svenska pensionärer springer här. För kort efter att bilden tagits var polisen på plats. Men det blev igen ett trevligt möte, hade inte gjort något galet och polismannen tog mig i hand flera gånger, uttryckte sin stora beundran och frågade försynt om han fick ta en selfie på oss båda. Det fick han.

Ett lika trevligt möte, ja ett nära timslångt samtal, blev det med James, en man i 30-årsåldern som jobbade på Sand Hollow Country Store and Cafe, en Sinclairmack i det lilla samhället med några hundra invånare. Hade gärna tagit en bild på honom men avstod, han var nämligen så extremt tjock att det kanske skulle vara opassande att lägga ut bilden på bloggen. James berättade allt mellan himmel och jord, han var sprittande glad över att ha ett jobb och berättade att han precis köpt en bil. Intressant att höra hur vanliga amerikaner ser på livet. Han var född en bit utanför Sand Hollow och skojade om att kunderna tyckte att han hade en konstig dialekt. Själv trodde han att jag kom från Australien!

Imorgon bär det av till Idahos huvudstad. Den vet ni väl alla vad den heter?

Dagens distans till Caldwell (OR): 52 km

Veckans distans: 350 km

Keep on running!

Roberto i T-Mobiles butik i Ontario fixade min telefon.

Här är det slit och släng som gäller. Fungerar inte grejerna- kasta och byt ut! Utrustningen måste vara i toppskick. Nu var det mobiltelefonen som åkte ut.

Minsta lilla sak kan stoppa det här löpet. Jag är oerhört sårbar, måste därför vara extremt försiktig med allt. Rutin i all ära men ju fler coast to coast desto försiktigare har jag blivit. Hänger kanske samman med åldern. Värst tycker jag det är med alla tekniska prylar, bra när de fungerar men oerthört nervöst när de inte gör det.

Kroppen däremot är jag inte lika nojig med. Där känner jag min begränsning, tror mig veta vad jag klarar. Överilar inte om det en dag skulle kännas att jag är starkare än vanligt. Idag var en sådan dag. Då gäller det att hålla igen, höll ett långsamt men ett jämnt och tidseffektivt tempo. Kilometrarna försvann och de oändliga backarna likaså. Ja, backarna kan vara halvmilen eller längre.

Oändliga backar på Interstate 84 och det är 32 grader. Tur att man är värmetålig. Totalt gick det åt 6,5 liter vätska i form av sportdryck, cola och vatten. Tyvärr har jag ingen utrustning som håller drycken kall.

Dagen började dock inte bra. Min mobil laddade inte. Kontaktade därför min son Nils och fick en del tips. Besöket på ett truckstop utanför Huntington blev resultatlöst- den inköpta laddkabeln till min iphone hade ingen verkan, telefonen laddade inte. Problemet löste sig dock fyra mil senare i en telefonbutik i Ontario. Butiksbiträdet Roberto la ner hela sin själ för att få igång mobilen. Men icke, den ville inte ta emot ström.

I butiken fanns den ena iphonen dyrare än den andra. Hm, det här skulle bli ganska dyrt,  tänkte jag. Men Roberto gick in på lagret och kom ut med en liknande modell som min gamla, fast något modernare och till ett rimligt pris. Jag slog till direkt. Och sedan fixade han allt galant så att alla appar, bilder etc överfördes till den nya telefonen. Själv är jag teknisk idiot och hyser stor beundran för dom som kan saker, må vara vad som helst.

-Men jag kan inte springa ett coast to coast, sa Roberto. Det hade han säkert rätt i. Och så skrattade vi tillsammans.

Imorgon kommer det att hända mig en rolig och lite udda grej. Vad tror ni det kan vara?

Dagens distans till Ontario (OR): 51 km

Keep on running!

Bilen med 90 kalvar körde i en kurva in i mittbarriären på motorvägen och la sig på sidan. Dramatiska scener då man försökte dra ut djuren, flera klämdes ihjäl, andra såg jag sargade stappla ut och irra runt  på motorvägen där enorma köer bildades. HÄR EN VIDEO som jag tog.

Otäcka scener idag på Interstate 84. Jag blev vittne till när en djurtransportbil med 90 kalvar välte och la sig över mittbarriären. Döda djur, skadade djur och skrämda djur över allt, totalt kaos rådde.

När jag mötte några ungkor (kalvar?) som kom springande längs motorvägen anade jag det värsta. Djuren såg vettskrämda ut, det rann saliv ur munnen. Efteråt kom ytterliga några djur och flera haltade. Bilarna krypkörde och långa köer bildades på båda sidor av vägen.

Första tecknet på att något måste ha hänt, kalvar på motorvägen.

Då såg jag den välta lastbilen. På motsatt sida försökte några kvinnor med mindre lyckat resultat fånga in djuren. Råmanden hördes infrån den sargade lastbilen, djuren satt instängda. Någon drog i svansen på ett djur, en annan försökte bända upp en lucka. Allt misslyckades. Det måste ha varit fruktansvärt varmt därinne, utomhustemperaturen var idag 28 grader. Snart var en polisbil med en polisman på plats. Även denne stod helt handfallen.

Det här var det värsta jag sett i olycksväg trots många år som lokaltidningsjournalist. Efteråt hörde jag att ett 10-tal djur omkommit. Förmodligen var dock antalet skadade mycket högt.

Orsaken till olyckan kan vara för hög hastighet. Interstate är här mycket kurvig och backig och det fanns strax före olycksplatsen blinkande skyltar som uppmanade till att sänka hastigheten. Fartavkännare fanns också men det flesta bilister, även långtradarna, körde ändå för fort.

Fort körde däremot inte jag. Tillsist kom jag ända fram till slutmålet, Huntington. Om North  Powder var ett ynka samhälle var Huntington nothing. Jo det fanns en restaurang med några berusade och en livsmedelsaffär samt ett nergånget motell. Senast jag låg här var 2012, redan då var motellet i uselt skick och inget verkar ha gjorts sedan dess. Strunt samma, jag fick tak över huvudet och hjälp med en krånglande mobil som inte ville ladda. Nervöst när det var 1 % kvar. Tveksamt om jag kan få telefonen lagad på lördag i Ontario.

Efteråt läser jag att den hår typen av olyckor är mycket vanliga, inte minst på I 84. Gissar att just den här transporten var på väg till en feed yard, alltså en gård där kalvar snabbt föds upp till slakt.

Utrangerad brandbil i Durkee, OR.

Den här fjärilen påminner om vår svenska Makonfjäril men är inte lika ståtlig.

Varmt som sagt idag, måste ha druckit uppemot tio liter. På en rest area strax efter olycksplatsen blev jag bjuden på flera flaskor med iskallt vatten och två grapefrukt. Underbart!

Dagens distans till Huntington, OR: 54 km

Keep on running!