Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 1173 km. Denna vecka: 113 km. Idag: 10 km

2023-07-09 - Dag 66: Vägens riddare

Pastor Scott Butler från Farmingtion, IA, åkte tillbaka till mitt motell och hämtade min kvargömda löparkeps.

Slarvade igen bort min löparkeps. Tre alternativ stod nu till buds: skulle jag springa tillbaka till motellet och hämta kepsen, köpa en ny eller stoppa trafiken och be någon att åka och hämta den?

Det blev det sistnämnda alternativet. Stod och viftade på hwy 34 och första bilen stannade! Det visade sig vara en pastor på väg till en kyrklig konferens och visst var han villig att hjälpa mig. Jag kunde då fortsätta att springa och när han var tillbaka med kepsen ville han ta en bild på oss båda.

Chance Basinger åkte iväg på sin stora motorcykel och hämtade mat och dryck till mig. Dagens etapp gick ute på öde landsbygd  så hjälpen var ovärderlig.

Nästa räddare i nöden kom på en Harley Davidson. Han stannade och undrade hur det stod till. Jodå, allt var bra fast jag hade ett ”small problem”. Det var det där med att det inte fanns någon restaurang i närheten och att jag då skulle behöva sitta vid vägkanten och äta min medhavda mat från motellet.

-No problems, jag åker och hämtar. Fortsätt du och spring så kommer jag snart tillbaka.

Det blev en festmåltid med en varm kycklingsandwich nersköljd med iskall Pepsi. Fick också Gatorade – och myggspray made in Iowa. Jag kunde återgälda med en större myggspray som tyngt kärran ända sedan Wyoming. Det blev också en trevlig patstund där i skuggan invid en kyrka längs vägen. Och även nu en selfie.

Mätt och belåten gick plötsligt löpningen mycket lättare. Och alla backarna, dom är många här i Iowa, kunde nu springas i krypfart. Iowa är känt för sina rolling hills, inte alls roliga. Hur skulle jag klara mig utan dessa räddare?

Dagens distans till Centerville: 67 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:57:03

Läs / skriv kommentar (7)


2023-07-08 - Dag 65: Noll kunskap om omvärlden

Amerikanens kunskap om världen utanför det egna landet är skrämmande dålig. Sverige, ja även Europa är okända begrepp för de flesta.

Hur kan jag vara så tvärsäker? Jo, ofta när jag träffar amerikaner, välutbildade som outbildade, brukar jag säga:

-I am from Stockholm, Sweden. Do yo know where Sweden is?

Ofta förväxlas vid med Schweiz. Att Sverige är ett av de Skandinanaviiska länderna är också obekant. Däremot vet kanske hälften att Sverige ligger i Europa.

Men barnen i skolan måste väl ha bättre koll? Testade idag på två barn, en pojke på 12 år respektive en flicka på 16 år, som nu under sommarlovet arbetade extra på sina föräldrars KInarestaurang här i staden Chariton i Iowa. Barnen verkade brådmogna men ingen visste att Sverige ligger i Europa. Och ingen kunde nämna ett enda europeiskt land.

Än mer konfunderad blev jag häromdagen då en medelålders kvinna med ett enkelt jobb frågade: Bor det fler i Sverige än i USA?

Är kunskapsnivån om omvärlden lika dålig hos oss? Tror knappast det. Lite skrämmande är att om amerikanen i gemen vet så lite om vad som pågår utanför USA kan t ex stödet för USA:s hållning gentemot Europa och även Ukraina snabbt skifta. Varför stötta något som är så obekant och diffust när USA ändå är "medelpunkten i världen"? Fyra av tio amerikaner har under sitt liv aldrig varit utomlands och en av tio har aldrig varit utanför den egna delstaten. Alltså totalt skilda världar mellan Europa och USA.

--

Denna regniga och kalla dag fick jag sällskap av en hund. Blandras?

En bild från gårdagen, oändliga backar, varmt och kvavt.

Ett flygplan besprutar majsåkrarna.

Dagens distans till Chariton, IA: 46 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:48:24

Läs / skriv kommentar (10)


2023-07-07 - Dag 64: Gud och zucchini

Sheryl Parham är djupt troende och ville sprida sitt budskap. Och så tog hon hand om min smutstvätt!

En bil med med dekalaer om Jesus hejdar mig på hwy 34 utanför det lilla samhället Afton i Iowa. Kvinnan vill berätta om Jesus och säger att helvetet väntar den som inte bekänner sig till honom. Men för mig skulle det visa sig att himmelriket öppnade sig . . .

Ja, det var ett märkligt möte. Vi stod länge och pratade om gud och också lite om löpning. Jag berättade för henne att jag tänkte äta lunch i Afton och så undrade jag:

-Finns det någon laundromat i Afton? Skulle kunna tvätta mina smutsiga kläder under tiden.

Kvinnan, som hette Sheryl Parham och som hade en svensk mamma bosatt i Minnesota, fattade uppenbarligen tycke för den svenske luffaren.

-Ja det finns en laundromat men jag kan tvätta dina kläder hemma hos mig. Och så kan vi äta lunch tillsammans med några av mina vänner, föreslog hon.

Det var ett erbjudande luffaren inte kunde tacka nej till. Till den mexikanska restaurangen mötte den 79-årige före detta köttbonden Don Wilson upp. Han berättade att han hade uppåt 600 biffkor och att gården nu sköttes av sonen. Den nyligen pensionerade Sue Wilson (ej gift med Don) kom också. Hon hade arbetat på ett vårddhem med bl a autistiska personer och andra med stora vårdbehov. Det visade sig att omhändertagandet var ungefär som i Sverige, bidragen från staten knappa och köerna långa.

Innan vi började äta frågade Don om han fick be för oss. Sådana erbjudanden tackar jag aldrig nej till. Och så kom nästa utspel från Sheryl:

-Vill du se mina odlingar utanför mitt hus?

Sheryl och jag i hönsgården. Eller var det "Edens lustgård".

Självklart även ja på den punkten. Vi åkte dit och det var inte precis någon kolonilott. Allt i grönsaks-och fruktväg odlades där; tomater, dill, zucchini, blomkål, björnbär, jordgubbar, hallon, potatis med mera och så hade hon några tuppar och höns.

-Vill du ha ett nyvärpt ägg? skrattade hon och tog ut ett från redet.  Men där blev det nej, lite svårt att ta hand om.

Innan vi skildes ville Don ge mig en liten bibel. Han berättade att han omvänt flera fångar. Och Sheryl gav mig ett litet handskrivet brev med avslutningen ”Happy to have met you! Love, Sheryl”. Och från Sue fick jag en zucchini.

 Om jag hamnar i helvetet vet ingen. Men jag tror inte det, det vore förskräckligt om alla icke troende skulle dit. Men den lilla bibeln tar jag hem till Sverige.

Gåvorna var inte slut där. När jag springer tillbaka till hvy 34 vinkar några glada pensionärer från glasskiosken vid torget. De bjuder på en jättelik mjukglass. Och zucchinin kommer senare på dagen väl till pass. Jag hade med mig för lite vatten i kärran och grönsaken blev nu min räddning!

 

Dagens distans: 56 km

Keep on running!    

 

 

 

 

Postad av Björn kl 05:54:49

Läs / skriv kommentar (8)


2023-07-06 - Dag 63: Lång härlig dag

Gubbe bland kärringar, Förlåt, käringtand.

Sällan har en 7-milsetapp gått så enkelt. Utsövd, tidig start och ett matstopp i mitten på sträckan är förklaringen.

Sömn, mycket mat och vätska, det brukar räcka för att löpningen ska gå bra. Inte ens alla backar, dålig vägren och enformigt landskap kunde knäcka mig idag. Underlättade gjorde också att temperaturen sjunkit från tidigare drygt 30 grader till mer behagliga 23.

Kort fråga om dricks på resstaurang i USA. Ger ni alltid dricks även när ni är missbelåtna? Jag ger alltid minst 10 % men idag ingen dricks. Maten var dålig, bemötandet var dåligt och jag fick vänta orimligt länge. Personalen viftade med pennan och skrek  att jag skulle fylla i dricksen men det blev som sagt ingen. Förstår att deras inkomst till stor del baseras på dricks men någon motprestation kan man väl kräva?

Dagens distans till Creston:71 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:48:32

Läs / skriv kommentar (15)


2023-07-05 - Dag 62: ***Bildextra svenskbygd***

Gary Shelberg, 70, har bott i Stanton i hela sitt liv och utgör tredje generationen och har bland annat danskt påbrå. Han berättar att när han gick i skolan kunde man höra svenska pratas i samhället. Jag bor på motellet i bakgrunden. Observera att man glömt (?) de två prickarna i ordet Välkommen.

Tyvärr hann jag inte fika här.

Skyltar med dalahästar, ett Cafe som bjuder på svensk fika, en präktig svensk stenkyrka och så The Swedish Vikings och Viqueens. Jag har kommit till Stanton, en ”swedish community” i Iowa.

Hade ingen aning om detta lilla ”svenska" samhälle grundat 1870 av svenska utvandrare. Här verkar man hålla hårt på traditionerna. Idag talar ingen längre svenskai Stanton men för 50-60 år sedan var det annorlunda.

Skolan ligger mitt i samhället och rymmer vikingar av alla åldrar och kön.

Skylt vid infarten till Stanton.

Några ortsbor i "Halland".

En av flera skyltar med dalahästar.

Kyrkan ligger högst upp på kullen och ser inte ut som en vanlig amerikansk kyrka.

Museet var tyvärr stängt.

Fortsatt varmt och också väldigt backigt och generellt dåliga vägar med smal vägren. Idag bokförde jag hur mycket vätska jag drack- totalt 8,5 liter!

Dagens distans; 42 km

Keep on running!
 

Postad av Björn kl 05:59:50

Läs / skriv kommentar (4)


2023-07-04 - Dag 61: Skäms fina golfklubben!

Fina golfklubben som vägrade att  ta emot en hungrig och törstig löpare. "Vi har våra regler".

Mitt på dagens annars så ödsliga löpsträcka låg en golfklubb med restaurang. Perfekt att där stanna till för lunch men var det öppet? Ringde därför och fick ett överraskande och oförskämt svar.

Golfklubben var privat och sådana kan i Amerika vara mycket exklusiva. Minns mitt första riktigt långa löp i Amerika (Chicago-New Orleans) då jag i Mississippi med svår vätskebrist stannat till vi vid en golfklubb för att få något att dricka. Det fick jag men så nedlåtande kommentarer och blickar har jag aldig fått, betraktades som en luffare som snabbt skulle försvinna.

När jag nu ringde den här privata klubben tog jag dock för givet att jag skulle vara välkommen. Jodå, dom hade öppet den 3 juli, dagen för USA:s nationaldag.

-Är du medlem?

Jag förklarade vem jag var, att jag sprang tvärsöver amerika, att det skulle vara stor hjälp om jag kunde äta där men medlem, nej det var jag ju inte.

-Det här är en privat klubb, den är bara för medlemmar.

-Men kan ni inte göra eett undantag för mig? försökte jag.

-Nej, vi har våra regler.

-Då vill jag att du frågar din chef, sa jag.

Efter att ha väntat några minuter försvann samtalet. Jag ringde upp igen och fick beskedet:

-Nej, vi gör inga undantag. Ledsen.

Lea Dickerson, chef för golfklubben, hade en rätt kryptisk förklaring till varför man först vägrade att släppa in mig. Men väl på plats var hon hur vänlig som helst.

Jag blev alldeles paff. Det här skulle nog bara kunna hända i Amerika, knappast i Europa där den privata äganderrätten inte hävdas lika starkt. Nåväl, jag sprang vidare och väl framme vid  golfklubben verkade ryktet redan ha nått medlemmarna. En var beredd att på stående fot ge mig 50 dollar men jag tackade nej. Jag har plenty av både det ena och andra, förklarade luffaren.

Sedan kom klubbens chef ut.

-Jag är oerhört ledsen. Det var så mycket folk när du ringde och vi var stressade, förklarade hon. Du är välkommen in och äta och fylla på dina flaskor.

Helomvändning alltså. Men ”ursäkten” verkade inte riktigt trovärdig. Inne i klubbhuset satt flera golfare och drack öl, andra åt en hamburgare. Själv försvann jag rätt snabbt, kände ingen större gemenskap i detta sällskap där bara en av tio golfare går mellan de 18 hålen, alla andra tar golfbilen. Och så hörde jag det vanliga skämtet:

-Jag klarar inte ens springa till bilen. . .

Paret Jayne och Joe åkte iväg och köpte kall Cooke till mig.

Lite senare mötte jag paret Jayne och Joe, raka motsatsen till golfarna. Nyfikna, sportiga och vänliga och dom undrade om jag behövde något. Skojade om att en kall Cooke skulle sitta fint. Just den drycken hade dom inte i bilen men återkom snart med en stor Cola.

-Vad skulle du ha gjort i mitt ställe? frågade jag Jayne.

-Jag skulle ha bett en medlem ta in mig som gäst, skrattade hon.

Korsar mäktiga Missouri River, Amerikas längsta flod. Egentligen är det en biflod till Mississippifloden.

Ett gläddjehopp vid delstatsskylten till Iowa. HÄR min rutt genom Iowa.

Dagens distans till Glenwood, IA: 49 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:29:37

Läs / skriv kommentar (7)


2023-07-03 - Dag 60: Imorgon Iowa!

När jag nu är nära gränsen till Iowa har landskapet ändrat karaktär; det är backigare, fler träd och inte så mycket majs- och sojabönsfält. I bakgrunden syns vattentornet i staden Gretna med 5 000 invånare, en förstad till Omahah.

Oregon, Idaho, Utah, Wyoming, Nebraska och imorgon Iowa. Nu känns det som om jag kommit en bra bit på vägen.

När folk frågar vart jag är på väg och får höra New York City, tycker alla att det är väldigt långt bort. Själv har jag inte riktigt den känslan. För mig är det nog svårare att bedömma avståndet, jag blickar inte längre fram än någon dag. Varje gränspassage är dock alltid en stor händelse och imorgon korsar jag Missouri River vid staden La Platte.

Under det här löpet har jag legat lågt med all publicitet. Men när jag sprang på dessa vägar för fyra år sedan kontaktade jag tv-kanalen ABC8 som gjorde det HÄR reportaget om mig. Tycker den unga reportern, som var alldeles ny i yrket gjorde ett strålande jobb. Vore kul om dom gjorde en uppföljning . . .     Tyvärr tipsade jag dom nog försent.

Glass och Cooke är bra när det är varmt. Bilden från DQ i Ashland, NE.

Det är fortsatt varmt och hög luftfuktighet. Tekniska problemen fortsätter också. Idag slutade min bärbara gps att fungera (se bilden). Samma med min hörapparat som jag använder för att lyssna på radio och musik. Dessbättre visade det sig att jag som vanligt "råkat komma vid en knapp" men nu fungerar grejerna igen. Puh!

Dagens distans till Gretna, NE: 52 km

Veckans distans: 404 (rekord)

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:43:44

Läs / skriv kommentar (7)


2023-07-02 - Dag 59: Alexander Lukas för en dag

Noah Rasmussen i Lincoln Running Company kände igen mig från mitt senaste besök 2019. Butiken skänkte mig löparskorna till vänster (Brooks Adrenaline) och övrig utrustning fick jag rabatt på.

Idag stämde precis allt- lyckades undvika värsta ösregnet och kunde också byta ut sliten och borttappad utrustning när jag nådde Nebraskas huvudstad, Lincoln.

Kände mig lite som Alexander Lukas, turgubben i Kalle Anka. Insåg allvaret från gårdagens missar med bortappad löparjacka, löparkeps och löpning till fel motell. Nu gällde det att skärpa sig. Det blev därför tidigt sänggående, tidig uppstigning och noga planering.

Starten blev perfekt, kände mig ovanligt stark och de första tre milen till matstoppet på Diary Queen gick hur enkelt som helst trots en luftfuktighet på 85 %. Jag vet inte vad som flög i mig men sa omedelbart till personalen:

-Kan ni sänka volymen på musiken? Det är väldigt störande!

Och dom sänkte direkt. Fick många gillande blickar från övriga matgäster. Senormakt?

Då satte det plötsligt igång att ösregna. Allt i Amerika är stort, våra skyfall är oftast mindre. Men turen höll i sig, avnjöt en vanilla iceream cone och hoppades på att regnet skulle upphöra. Det gjorde det. 2,5 dollar, skulle glassen kosta, alltså över 25 kronor.

-För dyrt, tyckte snål pensionär och avbeställde. Då ryckte en av matgästerna in och betalade min glass . . .

Andra paret skor som nu byts ut.

Löparbutiken Running Company i Lincoln har jag besökt under alla mina coast to coast. Även denna gång bjöd dom mig på ett par löparskor, Brooks Adrenaline, min favoritmodell. Dessutom fick jag rabatt på annan utrustning- ny löparjacka, löparkeps och ytterligare ett par skor. Nu klarar jag mig fram till New York.

Turen höll i sig. I cykelbutiken köpte jag några reservslangar till kärran. Att få tag i dessa slangar är annars mycket svårt.

Väl framme vid hotellet verkade turen fortsätta; där låg en KFC, min favoritrestaurang efter McDonalds. Men lyckan stod mig inte längre bi, restaurangen var stängd för renovering och bara drive in gällde. Att ställa sig i bilkön med kärra kändes fånigt så det blev Runza istället, en lokal hamburgerkedja i Nebraska. Runza för runners?

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:22:41

Läs / skriv kommentar (11)