Kort rapport halvvägs in i löpet från Burger King i Bath, NY:

Sex plusgrader är väl inget för en viking. Men springer du i motvind och det regnar och snöar allt emellanåt och distansen dessutom är tre mil, ja då är det en utmaning. Det var därför skönt att komma in i värmen här på Burger King i staden Bath med 12 000 invånare.

När jag lämnade hotellet i morse snöaade det. Fick därför sätta på mig mina varma "boxhandskar", tjock mössa och dra upp luvan på löparjackan men jag frös ändå. Här krävs förstärkning. Eftermiddagens tremilapass som går i bergig terräng får löpas med överdragsbyxor utanpå tajtsen. Kyla i kombination med regn är bland det värsta en coast to coast-löpare kan råka ut för.

Det ska nog gå bra ändå. Just nu tittade solen fram och personalen på Burger King titulerar mig sir. Äpplepajen smakar fantastiskt gott, ska nog ta en till . . .

Keep on running!

Korsar Susquehanna River vid staden Corners, NY.

Igår följde jag Susquehanna River medströms. Löpningen gick som en dans i det svaga nerförslutet. Idag fortsatte jag att följa floden men nu var det plötsligt uppförsbacke. Hur kan det hänga ihop?

Jag trodde det skulle bli en behaglig resa men lördagens etapp blev den hittills svåraste . Ständig uppförsbacke och knäckande motvind. Förstod inget- floden hade plötsligt ändrat riktning. När jag utpumpad anlände till hotellet och tittade på kartan begrep jag: det var inte samma flod som dagen innan utan en förgrening. Jag slarvar med kartstudierna och litar för mycket på gps:en. Idag råkade jag dessutom göra ett dumt vägval och fick ytterligare några kilometrar.

Jag vet inte om jag tidigare var blind men jag ser nu väldigt många vackra hus, snickarglädje så det skriker om det. Eller vad sägs om den här pärlan i staden Corners, NY? Huset  var en begravningsfirma och låg passande nog på Church Street.

Stora gamla amerikanska vrålåk är jag också intresserad av. Många ställer ut sina bilar på trädgårdstomten och sätter en lapp på vindruta.

Vad tror du detta kan vara för bil? Märke, modell och årtal?

Morgondagen kan också bli besvärlig. Jag har tvingats boka om ett boende vilket gör etappen mycket lång. Tidigt sänggående.

Keep on running!

Det fanns ingen skylt med texten "Welcome to Pennsylvania" så jag fick istället hoppa utanför mitt hotell som låg precis på gränsen.

Nytt längdrekord idag: 67 km. Och ny delstatsgräns passerad: Pennsylvania.

Ja, idag flöt löpningen på mycket bra. På pappret svåra dagar blir sällan så besvärliga som man tror. Å andra sida brukar dom lätta dagarna bli extra jobbiga. Undermedvetet verkar kroppen ställa in sig på vad som väntar.

Appalacherna visade sig idag från sin bästa sida. Backarna var inte så branta, jag hade faktiskt svagt nerför de sista 2-3 milen. Vägen följde den mäktiga och vackra Susquehanna River, USA:s 16:e största flod och totalt 747 km lång.  Imorgon kommer jag att korsa floden fyra gånger. Detta har fått min bror Jan att göra en kort slide show om broarna som du kan se HÄR. Det verkar klia i hans fotofingrar- Jan ska ju vara följechaufför de två sista veckorna och då blir det nog lite proffsigare med rörliga bilder.

Vackra gamla trähus längs Main Street i Owego, NY.

Ris och Kinamat. Det var vad som upptog mina tankar idag. Jag kan ju inte bara äta pizza och mat från snabbmatskedjorna. Så jag svängde in på ett tämligen öde köpcentrum utanför staden Owego och beställde in favoriten; biff med broccoli. Servitören fick bära in extra risskålar- jag äter som en häst! Maten var rena raketbränslet. Dessbättre har jag aldrig problem med att springa när jag är proppmätt.

Den andra tanken idag- ja man tänker inte så mycket ute på vägarna- var att försöka hinna fram till hotellet innan det blev mörkt (lyckades nästan) samt att hitta delstatsskylten som markerar gränsen mellan New York och Pennsylvania. Det fanns ingen skylt så jag fick ta den obligatoriska hoppbilden utanför mitt hotell som låg i Pennsylvania, precis på gränsen. Jag är inte färdig med New York utan kommer de närmaste dagarna att springa i såväl NY som PA.

Tyvärr missade jag att ta bilden på min största beundrare. När jag nästan var framme stannade jag till vid en hus och frågade en man var jag kunde finna en delstatsskylt. Han var som alla amerikaner hjälpsam. När det slank ur mig ”you are talking with a world record holder in coast to coast running” fick mannen formligen fnatt. Han tryckte min hand hårt, gjorde glädjetjut, bad mig att stanna kvar och rusade in i huset. Jag trodde han skulle hämta sin kamera men istället kom han ut med sin favoritkeps som jag fick signera med en tuschpenna.

Keep on running!

Svensk och amerikansk glesbygd har sina olikheter. Servicen i de små samhällena i USA kan ofta vara bättre än i Sverige.

Som storstadsbo är det lätt att göra sig lustig över alla små hålor jag passerar. Samhällena har inte så mycket att erbjuda turisten, de ger ofta ett förfallet intryck, husen är slitna och affärerna har bommat igen. Men skrapar man lite på ytan är det nog inte så illa ställt ändå.

Ta t ex Nineveh (NY) som jag passerade idag. Samhället har 50 hushåll men har ändå ett visst serviceutbud. Här finns bibliotek, livsmedelsaffär med en bensinpump, restaurang, handelsträdgård och en kyrka.

Linda Ferranti, Library Clerk på Nineveh Public Library.

Utanför biblioteket fladdrar en flagga som talar om att man har öppet. Öppettiderna här är nästan lika bra som på t ex stadsbiblioteket i Stockholm. Motvinden har varit besvärlig under hela dagen, jag är tröttkörd och går in på biblioteket för att koppla upp mig mot nätet. Jag möts av Linda Ferranti som sätter på kaffe och tar fram en vattenflaska till luffaren och pumpar honom med frågor om svensk sjukvård, svensk skola, svenska bibliotek och naturligtvis om min löpning.

Hur kan ett så här litet samhälle ha ett eget bibliotek och så generösa öppettider? frågar jag.

-Det beror nog mycket på mig själv, jag tycker det är roligt att vara här och så är ersättningen låg.

Nineveh är inte unikt, det finns bibliotek i de flesta små samhällen men i regel är de bara är öppna någon dag i veckan. Mycket skolungdomar håller till på biblioteken och det är datorerna och spelen som drar. Också vuxna använder datorerna, internet ute på landsbygden är inte lika utbrett här.

Dagens löpning på 55 km gick ovanligt tungt, motvinden och alla backar gjorde det inte lättare. Jag missade dessutom ett lunchstopp och fick köra på tom tank länge. Det ska bli skönt när Appalacherna är besegrade men än återstår det flera dagar.

Imorgon kommer något speciellt att inträffa. Vad tror du det kan vara?

Keep on running!

Peg har arbetat i glassbaren sedan 1970 och hennes mamma började på 60-talet. Byggnaden är dock från 50-talet.

Det är lite av en nostalgitripp jag gör. Mina första bilder av Amerika fick jag från barndomens Kalle Anka-tidnngar. Och det är dom bilderna som nu spelas upp när jag springer längs highway 7 här i delstaten New York.

Många vackra gamla byggnader står och förfaller, ägarna pressas inte av myndighterna att riva eller städa upp. Därför ser det ofta fattigare ut än vad det kanske är. Men det finns också en ambition hos de unga att bevara det gamla. På ett kaffé i småstaden Unadilla träffar jag 26-årige Kurt som vigt sitt liv åt att renovera ett gammalt värdshus byggt 1787 (Historic Andrew Mann Inn). Han har studerat bygnasvård och jobbar extra på kaféet för att få ihop pengar till husprojektet.

-Ja, det är ett livsprojekt. Det är ett fantastiskt hus, unikt eftersom det knappt ändrats sedan det byggdes, säger han och visar bilder på det från en bilaga lokaltidningen tryckt upp.

Alla gamla bensinstationer, motell, glassbarer med mera gör mig nostalgisk. Många av dessa 50- och 60-talsskaplser finns kvar i nära ursprungsskick. Som t ex glassbaren Tastee Treat längs hwy 7 i Sydney. Där träffar jag Peg som säkert har uppemot 50 olika mjukglassar att erbjuda, jag tar ett litet rån  med jordgubb för dryga dollarn. Underbar!

-Inte många kunder idag eftersom det regnat hela dagen.

Jag kommer i samspråk med henne och hon berättar att hon arbtetat i glassbaren sedan 1970 men nu funderar på pensionen. Jag frågar om den ingår i någon kedja eftersom jag sett liknade byggnader men glaasbaren är familjeägd. "If you can dream it up, we can make it!", lyder sloganen.

Tuff kille i tufft väder. Det regnade hela tiden jag sprang och den ena bilen efter den andra stannade och erbjöd mig skjuts.

-Care for a drive? frågar föraren i en röd pickup som stannat till men jag viftar avvärjande. Lite senare händer samma sak. Nu nästan föser föraren in mig i sin lilla bil och han har inte den minsta förståelse för att varenda meter över denna kontinent ska ske till fots. Av hans ansiktsuttryck kan jag läsa hans tankar; idiot.

Det märktes att jag idag var omskriven i lokaltidningen, ovanligt många tutningar och tummen upp.

-Are you Björn from Sweden? frågar en kvinna och trycker en femdollarssedel i handen på mig.

Och när jag checkar in på hotellet och inte har jämna pengar (kortmaskinen fungerade inte, annars betalar jag alltid med kort) rundar motellkvinnan av beloppet till min fördel.

-Resspekt för sådana som du, säger hon.

Inte undra på att luffaren kommer tillbaka till Amerika år efter år.

Keep on running!

Stort och vräkigt på Clarion i Oneonta, New York.

Luffaren var nöjd med sitt hotellrum. Guldkranar, en gigantisk jacuzzi som nästan krävde stege för att komma i, soffa, fåtöljer, eldstad och en King Bed.

Ja, det svänger snabbt i hotellstandarden- igår charmigt 1800-talshotell till idag vräkigt och fult 2000-tals hotell i staden Oneonta (14 000 invånare). Visst, lyxigt i överkant  men samtidigt något sorgligt över hela skapelsen. Skrapade man lite på den fina ytan var det lätt att inse att här behövde flera slitna detaljer bytas ut.

Det här blev den kortaste dagen av alla, kanske den kortaste på hela touren, bara 33 km. Lätta dagar är annars inte alltid så lätta, man slöar till. Dagens ”stora händelse” var att dagstidningen The Daily Star ryckte ut med reporter och fotograf och intervjuade mig. Det måste ha varit Jim på Worcester Inn Hotel som tipsat tidningen. Reportern, Whitney Bashaw, tyckte jag gjorde ett proffsigt intryck, HÄR kan du läsa hennes artikel,

Jag är lite kluven till det hör med publicitet. Under de första löpen tog jag en del kontakter med tidningar men har slutat med det. Jag vet att jag kan få hur mycket press som helst (ja, nästan i alla fall om vi talar om lokalmedia). En rolig effekt är att jag plötsligt blir väldigt uppmärksammad ute på vägarna när tidningen kommit ut, bilar tutar och folk vinkar.

Jag skriver mycket om hur uppmuntrande och gästfria amerikanerna är mot mig. Ett exempel på detta var när jag idag reste mig från lunchbordet och skulle betala.

-Behövs inte, kvinnan därborta har redan betalat, sa serveringspersonalen. Uppenbarligen måste hon på något sätt ha snappat upp vad jag höll på med eller annars tyckte hon bara synd om mig. Jag hade inte talat med henne.

Oneonta var en charmig stad med ett levande centrum och många affärer längs  Main Street.

Nu väntar några regniga dagar. Tror ändå att jag ska vara rätt bra rustad. Skönt också att jag idag hunnit få en hel del uträttat förutom löpningen, bl a hotellbokningar och en stortvätt. Imorgon blir det troligen ett riktigt ”loppehotell”. Det svänger som sagt snabbt.

Keep on running!

Anrika Worcester Inn Hotel. Utmärkt wifi, god mat och billiga rum.

Vad många gamla fantastiska hotell det finns i de små landsortsstäderna i Amerika! Idag tog jag in på anrika Worcester Inn Hotel.

Hotellet är från 1850 och är ett av de äldsta i regionen. Fasaden är riktigt pampig och bevarad i ursprungsskick medan det mesta av inredningen försvann vid en renovering för tio år sedan. Det är ändå så att man känner historiens vingslag.

Jag fick en lång pratstund med hotellets ägare, Jim. Han sitter och äter kycklingvingar inne på restaurangen där det finns två andra gäster när jag anländer på kvällen. Jag vill veta ”allt” om detta hotell och Jim är pratsam. Han ser ganska skröplig ut, intill står en permobil och på disken hänger hans käpp.

Jim tillsammans med traktens veteraner som varje morgon äter frukost runt den utformade bardisken i hotellets restaurang. Jag fick sitta med och höra alla historier- bland annat en där 44 brandmän 1974 skadades då  en järvägsvagn lastad med brandarlig vätska exploderade. Två av brandmäbnen fanns med vid bordet, den ene med benprotes.

-Hotellet är äldre än jag, skrattar Jim  Jag är 70 och tog över över för tio år sedan.

Hur går affärerna? frågar jag.

-Ingen vinst ännu. Fick en stroke för några år sedan men jobbar 10-12 timmar om dagen. Jag är också i mejeribranschen.

Vad är det för gäster som kommer till en så här liten stad?

-Många yngre som hälsar på sina föräldrar som sålt bostaden i New York och nu vill njuta av lugnet på en liten ort. Jag skulle gissa att hälften av befolkningen här i Worcester inte är född i stan eller har någon annan anknytning hit. Att pendla till New York tar bara 2,5 timmar och hotellpriserna här ute är inte i New York-klass.

Jim är gift och har fem barn. Frun, som bor i deras hemstad Amsterdam, också i delstaten New York, kommer på besök två dagar i veckan. Jim har haft ett bra jobb som resande i mejeribranschen men berättar att han aldrig varit utomlands. Och han är inte ensam om det.

-Många är fattiga i USA. Och många tycker att det räcker med att se vad som finns här. Men visst är det inskränkt, jag känner folk som inte sett något annat än den här stan.

Jag beställer också in kycklingvingar med B&Q-sås. Jim har roligt åt mig när jag försöker äta dem med kniv och gaffel.

-Du måste äta med fingrarna, skrattar han.

Lättare sagt än gjort, jag kan inte förmå mig att äta med fingrarna så det blir några Snickers senare på hotellrummet.

Jim berättar att han har planer på att sälja hotellet. Jag frågar vad han vill ha.

-Du kan få det nästan gratis, bara 400 000 dollar, viskar han.

Idag kom värmen till New York. Första varma dagen i år, upplyste ett äldre par som höll på att rensa i sin trädgård. Skräpet la dom på en kärra dragen av  en Husqvarna trädgårdsmaskin. Åsynen gjorde mig glad, jag pekade på svenska flaggan.

-Det är en bra maskin, sa mannen som verkade känna till att Husqvarna är ett svenskt märke.

Dagens distans blev kort, bara 46 km. Å andra sidan var backarna ingen barnlek.

Keep on running!

Idag behövdes solglasögon och jag hade turen att hitta ett par längs vägkanten. Hörlurarna fick jag dock köpa i en sportbutik och det var dom bästa lurar jag någonsin haft. Hittills har jag bara lyssnat på musik men senare ska jag pröva med ljudböcker.

Stjärnklart, grodorna kväker i ett kärr och ifjärran hörs bilarna från motorvägen. Jag är nästan framme vid mitt motell och stannar till vid Dunkin´ Donuts för att köpa den mest kalorika bageln samt några andra kaloriibomber. Jag har sprungit långt och är hungrig som en varg.

Väl framme vid Quality Inn i Schoarie (3 000 invånare) knäpper jag av klockan. Den visar på drygt 62 km. Nytt rekord, står det på urtavlan. Klockan meddelar också att jag ska ta tre vilodagar. Och när luffaren lite senare suttit stilla i soffan på det fina motellrummet surrar det till i uret, som nu meddelar att jag ska röra på mig. Lustig löparkompis den där Garmin!

Idag tre till fyra mil svagt uppför och några hiskeliga stup nerför. Appalacherna är värre än Klippiga Bergen. Mina lårmuskler har blivit ganska möra under denna första vecka. Misstänker att det är framför allt Boston Marathon jag fortfarande känner av, inte primärt den höga mildosen.

Men idag var jag stark, nästan stark som en Björn. Nu kunde jag för första gången springa i alla backar (nåja tempot var inte så mycket högre än gånghastighet). Det är fantatiskt vad kroppen kan anpassa sig men det lär säkert dröja en vecka till innan allt känns normalt och att man tycker att allt under 50 km är kort.

För sen ankomst (20.35) till hotellet, annars var dagen perfekt. Soligt, lite varmare och inte så mycket motvind. Motvinden kan annars vara lika besvärlig som backarna eftersom kärran tar mycket vind. Med en perfekt löpardag menar jag en dag där matställena kan prickas in på de rätta distanserna; lunch efter 20-25 km och eftermiddagsfika efter 35-40 km. Allt det där fick jag och jag hann också slinka in på förmiddagen på McDonalds och läsa mina mejl och dagstidningarna (McDonalds har alltid bra wifi). Allt det där avnjutes lämpligen med en kopp kaffe och kedjans utmärkta mjukglass.

Det är bland annat vid matstoppen man får kontakt med amerikanerna. Ingen missar skylten på kärran och idag var det flera som ville fotografera sig tillsamman med mig. Sådant beteende belönar jag med att skänka bort ett visitkort och ber mottagarna att följa min blogg.

Dagens distans drygt 62 km och veckans distans 357 km.

Albany är huvudstad i delstaten New York. Staden har 90 000 invånare och ligger vid Hudsonfloden. För mig var det mycket besvärligt att korsa floden.

Keep on running!