Träning med "Gubbskubbarna" i min klubb Vallentuna FK. Hade problem att hänga med och pulsen rusade till rekordnivåer.

Allt har kommit smygande. Det började för 5-6 år sedan med jag titt som tätt blev omsprungen på mina träningsrundor. Det hade nästan aldrig hänt tidigare, idag springer de flesta om mig.

När jag i 50-60-års åldern blev omsprungen brukade löparen krokna efter någon kilometer. ”Gammal är äldst”, tänkte jag förnumstigt, när jag var ifatt utan att ha ökat tempot.

Men med stigande ålder blev det allt fler som sprang om. Lite trist i början men nu har jag accepterat att jag är på det sluttande planet. Nu blir jag snarare glad när jag springer fortare än någon annan. Extra roligt är att se 80-åringar som knappt håller styrfart. Ett friskhetstecken, hoppas jag kan fortsätta som dom minst tio år till, tänker jag.

Märker att jag inte är ensam om att det snabbt går utför när man passerat 70. Jag sammanställer åldersindelad årsstatistik på maraton och ser att tiderna för en del äldre och tidigare mycket bra löpare snabbt försämrats, andra har försvunnit helt från listorna. Själv hänger jag hjälpligt med men att just nu vara 4:a i M75 på maraton är lite sämre än vanligt.

I veckan fick jag helt klart för mig att jag befinner mig på det där sluttande planet- joggade med klubbkompisarna i Vallentuna dryga timman och hade problem att hänga med i deras 6-minuterstempo. De första tio minuterna rusade pulsen upp till cirka 200 (!) och vi fick dra ner lite på tempot varför medelpulsen sjönk till 133, också det högt.

Trist om jag nu tvingas avstå från diverse jogginggrupper. ”Årets Sista Långpass” i Stockholm ska jag väl ändå mäkta med om jag väljer den långsammaste gruppen. Men när min andra klubb, Majornas IK, bjöd in till ett lugnt 2-timmarspass i 5.30-tempo i Skatås, fick jag tacka nej.

På måndagar och onsdagar springer jag intervaller med en löpargrupp i Kista. Tidigare var jag med i den snabba gruppen men är nu med i den långsammare, också det trevligt.

Under senare år har jag sprungit intervaller i Kista med Löparakademien och då varit med i den snabba

gruppen. I år valde jag den långsammare. Först lite bittert men ett riktigt val; nu kan jag springa i precis det tempo jag mäktar med.

Gett upp?. Nej, absolut inte. Det hoppfulla är att uthålligheten inte försämrats så mycket. Och fortfarande är det roligt att springa. Drömmen om ett nionde coast to coast lever (blir dock inget nästa år men troligen något annat längre äventyr). Och idag nådde jag 800 mil räknat sedan årsskiftet.

Keep on running!

Tillsammans med Springs chefredaktör BG Nilensjö, IS Göta, på Hedens IP i Helsingborg. Vi sprang båda entimmesloppet som han ordnat och som lockade nära 50 löpare. Själv hann jag 11,450 km och noterade mitt första officiella resultat på 10 000 meter; 52.53 (60-årige BG gjorde milen på låga 40 minuter och kom 14,4 km på 1 timma).  

Hur kul är det att bli ständigt varvad? Ja, är du 75 år och klart äldst i startfältet är det uthärdligt. Efteråt var jag till och med nöjd.

Entimmeslopp på bana var förr ganska vanliga men idag en rätt udda företeeelse. När jag fick höra att Helsingsborsgklubben IS Göta ordnade ett sådant tvekade jag inte. Har tidigare sprungit två sådana lopp- för fyra år sedan ca 12 km och för sju år sedan 13. Ingen katastrofal utveckling . . .

Jag sprang idag med karbonskor. De funkar bra på asfalt men på bana kändes de lite svampiga. Kanske skulle jag haft vanliga träningsskor? Frågade andra löpare men alla menade att karbon även här var bättre.

Möjligen var det här ett formbesked inför Florens Marathon, som jag springer den 26 november. Ambitionen är i alla fal att putsa min rätt dåliga tid i är från Leipzig (4.27).

A-heatet med de snabbare löparna har precis startat. Observera IS Göta-löparen (Micke Seger) till höger i bild som ramlar men fullföljde ändå loppet.

---

När jag nu uppdaterar min maratonstatistik efter att New York Marathon genomförts slås jag av hur generellt svaga resultat som där presterades. Bara 1 av de totalt 313 svenskar som genomförde loppet platsar på mina åldersindelade 10-bästalistor. Löparen heter Anders Szalkai, som gjorde 2.56.51, cirka 6 minuter långsammare än för en månad sedan i Chicago. I New York verkar det handla mycket om semesterresenärer.   

Keep on running!

44-årige Abraha Adhanom, Eskilstuna FI, är i år med sina 2.17.46 åldersomräknat Sveriges bäste maratonlöpare (snabbast är  den nio år yngre Samuel Tsegay, Hälle IF, med 2.08.41). Bilden från sommarens Å-loppet där Abraha ligger steget för David Nilsson, Högby IF, som vann.

Du springer ett maraton på 2.59 och blir besviken när det i resultatlistan står 3.01. Igen är det en bruttotid som spelat dig ett spratt.

Ska det stå brutto- eller nettotider i resultatlistorna? Gärna båda, men använd helst nettotiden, tycker jag. Men så tycker inte Friidrottsförbundet som anger bruttotider, dvs tiden från startskottet tills att du korsar mållinjen.

I stora lopp kan det skilja mycket. Jag tar mig själv som ett exempel. På friidrottsstatistik.se (förbundets listor) skiljer det bara 14 sekunder mellan mig och 3:an på maraton i M75, Nils H Persson. Kan det stämma?

Jag kontaktade Nils och fick då veta att hans tid från Köpenhamn Marathon var en bruttotid. Att passera startlinjen i ett så stort lopp kan ta sin tid, i detta fall drygt 8 minuter. Hans tid blir alltså helt missvisande.

Varför gör man då så här och kan man inte övergå till nettotider i statistiken?

-Vi följer bara regelboken, svarar Jonas Hedman, statistiker och resultatansvarig på friidrottsstatistik.se.

Det blir dock lite tokigt när man på tävlingarnas hemsidor ibland bara ser nettotiden medan förbundet går på bruttotiden. Annars inget ont om friidrottsstatistik.se som ryckt upp statistiken efter att Lennart Julin slutat. Man gör ett hästjobb och i databasen finns nu uppemot en miljon resultat. Allmänheten kan gratis se årsbästalistor, rekord med mera och för en billig penning kan man få ytterligare information.

Jag vet hur mycket jobb som ligger bakom- under flera år har jag gjort egna årsbästalistor uppdelade på ålderklasser i maraton och halvmaraton. I år blir det bara en lista på maraton, främsta skälet är tidsåtgången men också att det inte går att göra någon bra statistik på halvmaraton eftersom det vimlar av "nummerlappsfuskare" på Göteborgsvarvet (jag gjorde tidigare bildgranskningar men det går inte längre).

Förr eller senare tror jag förbundet går över till att redovisa nettotider på långloppen. Löparprofilen och chefredaktören för magasinet Spring, BG Nilensjö, har två gånger motionerat för en ändring men fick avslag.

Och vem är Sveriges bästa kvinnliga maratonlöpare? Åldersomräknat vinner 55-åriga Marie Dasler, IF Start, med sina 2.54.40 från Amsterdam Marathon. Snabbast är dock 26-åriga Linn Bengtsson med 2.36.37 från Sevilla Marathon.

Titta gärna på min maratonstatistik uppdelad på åldersklasser. Listan ligger under Maratonstatistik överst på sidan.

Keep on running!  

Professor Agnes Wold på sofflocket. Hennes profetia är att vi alla kommer att ligga på just på sofflocket efter "biverkningarna av det fruktansvärda motionssamhället". Foto GP

Hon är kunnig, klarsynt och kul. I radioprogrammet "Fråga Agnes Wold" krossar den 68-åriga läkaren och professorn i klinisk bakterologi många hälsomyter och nu ifrågasätter hon också nyttan av vardagsmotion.

Hörde jag rätt? Höll nästan på att ramla baklänges när jag idag var ute och plockade lingon i Kårsta. I dagens program (18 oktober), som görs tillsammans med journalisten Christer Lundberg, sa hon ordagrant:

- Jag tror att om 10-15 år kommer vi se biverkningarna av det här fruktansvärda motionssamhället när alla springer omkring och ska gå 10 000 steg.

Så din spådom är att i framtiden kommer vi alla att ligga på sofflocket? frågade Christer.

-Ja. Allt sånt där gå i 10-15 års perioder. Och de här hälsomänniskorna måste ju syssla med något. Nu har de ju hållit på att piska ut alla människor.

Så om tio år kommer de att säga: vila dig i form?

-Ja, absolut!

Hm, jag som trodde att det var nyttigt att promenera och motionera i största allmänhet. Att t ex löpning inte förlänger livet men har en massa andra positiva effekter har jag matats med ända sedan jag började motionera för över 40 år sedan. På 80-talet skrev löpartidningarna inte så mycket om de medicinska effekterna men idag går det inte att slå upp en tidning utan läsa hur nyttigt det är att motionera.

Så är professorn ute och cyklar (jo hon cyklar i verkliga livet men är inget större fan av motion även om hon en gång sprungit Göteborgsvarvet)? Nu ska det i sanningens namn sägas att programmet egentligen inte handlade om motion utan om värk och artros. Men det skulle vara intressant att höra henne utveckla ämnet lite närmare.

Keep on running!

Äntligen framme i Göteborg efter diverse tågbyten. Om jag följt konduktörens råd hade jag blivit tre timmar förseenad, nu blev det bara en timma.

Upptakten till lördagens halvmara i Göteborg blev inte den bästa. I Stockholm "råkade" jag stiga på Malmötåget och upptäckte inte fadäsen förrän tåget börjat rulla. Och i Göteborg väntade den värsta blåst jag varit med om i ett lopp.

-Välkomna ombord på detta X2000-tåg som ska ta oss till Malmö. Första stopp är i Linköping.

Jag hade precis satt mig och skriker ut:

-Malmö, jag ska ju till Göteborg!

Viss munterhet utbröt i kupén. Men snabbt ville folk hjälpa mig och kom med diverse förslag. Konduktören föreslog att jag skulle följa med ända till Alvesta och där byta till ett direkttåg till Göteborg. Tre timmars försening väntade. Lätt panikslagen började jag söka andra lösningar. Med någon minuts marginal skulle jag kunna hoppa av i Norrköping och där ta Mälartåg till Katrineholm och byta till snabbtåget mot Göteborg. Jag hann! Och tågbolagen struntade i att jag hade fel biljett och jag fick min frukost i 1:a klass.

Vad lär man sig av detta? Möjligen att man ska titta på skyltar. Jag kom i god tid till avgången i Stockholm, tåget stod redan inne på rätt plattform men vad jag inte förstod var att Göteborgståget gick en kvart senare från samma perrong.

Nästa överraskning väntade i Göteborg. Det skulle blåsa kuling under loppet och i byarna nå stormstyrka. Och så blev det. Men nu gjorde jag allt rätt; rätt klädsel (inte för varmt), rätt tempo och andra löpare fick ta vinden.

Loppet går på gamla Säröbanans banvall i nästan rakt nord-sydlig riktning med vändpunkt vid Lilla Amundön och vinden kom från väst, sidvind med andra ord. Men så blev det inte riktigt, på utvägen en del motvind och när vi mötte det stormpiskade havet var det svårt att hålla rak kurs. Men på hemvägen blev det en hel del medvind och långa sträckor var det nästan vindstilla eftersom banvallen omges av mycket buskar och träd och är lite nergrävd. 

Ja vinden var nästan en fördel. Och jag kände mig stark idag även om tiden inte blev märkvärdig; 1.58. Preliminärt räcker den kanske ändå till en fjärdeplats på årsbästalistan i M75 på halvmaraton. Tilläggas kan att jag var den näst äldste i loppet. Av totalt ca 400 löpare hade jag 100 bakom mig.

Keep on running!  

Parkrunbanan i Stadsträdgården längs Fyrisån är en av de vackraste och snabbaste i Sverige. I lördagens lopp, mitt tolfte i Uppsala, slog jag åldersrekordet i M75.

Kombinationen löpning och bärplockning är den bästa jag vet. Däför åkte jag i helgen till Uppsala parkrun och tog sedan Mälartåg till Skyttorp för att plocka lingon.

I bagaget på kärran fanns mackor, kokta ägg, kaffe, myggspray, extratröjor samt stövlar (ville inte få några fästingar den här gången). I stövlarna smög jag ner karbonskorna för nu skulle det springas "snabbt" efter flera veckor då löpningen gått tungt. Hustrun himlade med ögonen och påminde att det inte var någon tävling.

Uppsala har efter Hagaparken blivit favoritbanan. Tyvärr har man på grund av ett pågående brobygge i Uppsala fått ändra banan något och nu är den inte riktigt lika snabb som tidigare. Men nog borde man kunna ta bort 180-graderskurvan på andra sidan Fyrisån, en sväng som dessutom måste passeras två gånger?

När jag knäppte av klockan blev jag förvånad; kändes inte speciellt bra och gissade på 27 minuter. Det var också blåsigt och kallt. Nu blev det 25.26. Det var jag nöjd med och nu finns det hopp om att gå under 25 minuter.

Härlig höstdag i Skyttorp men ont om lingon.

Tävlingsåret är inte slut, i helgen springer jag en halvmara i Göteborg. Däremot är bäråret förmodligen slut. Så lite lingon som i år har jag aldrig varit med om. I Skyttorp fick jag på några timmar ihop ynka två kilo och totalt i år kan jag summera till 27 kilo lingon. Annat var det 2020 då jag plockade 77 kg.

---

I söndagens Chicago Marathon sprang amerikanen Gene Dykes på 3.17.01. Vi är jämngamla och bilden är från 2019 då jag träffade honom i Philadelphia. Senast jag var under 3.17 var för tolv år sedan . . .

Keep on running!

Kristinebergs IP är stängd och rustas nu upp för att stå klar nästa höst.

"Mina" löparbanor på Kristinebergs idrottsplats är uppgrävda. Först hösten 2024 kan jag börja springa intervaller här igen efter att anläggningen varit stängd under två år.

Underhållet av "Krillan" har länge varit eftersatt. Banorna har lappats och lagats och det har funnits snubbelrisk. Till sist gick det inte längre och i våras startade äntligen upprustningen. Zinkendamms idrottsplats har varit i ännu sämre skick men där blev banorna klara häromåret. Men Zinken är för oss löpare en sämre idrottsplats eftersom varvet inte mäter 400 meter.

Redan 2014 då denna bild togs fanns risk för att man skulle snubbla.

Det är en total upprustning som är på gång- konstgräs (tyvärr?), ny belysning runt spelplanen och en anpassning av arenan så att den uppfyller kraven för damallsvenskan. Kristinebergs IP är från 30-talet och har ett kulturhistoriskt värde varför renoveringen av läktaren med mera kommer att ske varsamt.

Kunde inte löparbanorna öppnats tidigare?

-Nej, vi kan inte släppa in besökare innan allt är besiktigat och klart. Dessutom måste stadsbyggnadskontoret ge ett slutbesked innan man får ta idrottsplatsen eller delar därav i bruk. Vår tidplan är därför att detta kan ske ”hösten 24”, svarar projektledaren Sven-Olof Henriksson.

Keep on running!

Svenska Dagbladet 25 september.

Plötsligt händer det. Idag ett uppslag i Svenska Dagbladet och samma dag är jag med i direktsändning i radion.

Roligt att min förre arbetsgivare SvD tyckte det var värt att uppmärksamma mitt åttonde löp över Amerika. Bra intervju och fina bilder! 

Överraskande att också P4 Extra hängde på. På kort varsel ringde radion när jag var ute och tränade med en löpargrupp i Kista. Jag fick kasta mig på tunnelbanan och svettig springa de sista kilometrarna till radiohuset på Gärdet. HÄR kan du höra Tiiti Schultz intervju. Scrolla ner till "Alla avsnitt med Titti Schultz", intervjun börjar efter 1 timma och 16 minuter.

Keep on running!