Pernilla Otto i mål efter 37 mil och bara några timmars orolig sömn under tre nätter. Foto: Fredrik Forsström.

Spännade läsning om en ultralöpares vedermödor- och glädjeämnen.

Nej, det räcker inte bara med vilja. Men med järnvilja kommer man långt. Pernilla Otto kom 37 mil på 3 dagar, Scott Jurek kom tio gånger längre men på 46 dagar. Och båda slog rekord.

Går det att jämföra en av världens bästa ultralöpare med en glad svensk motionär inom samma gebit? Ja, det tycker jag. Likheterna mellan Scott Jurek och Pernilla Otto finns där även om Pernilla aldrig skulle drömma om att bli jämförd med denne ikon inom ultralöpning.

Samtidigt som Pernilla sprang Mälaren runt och ville slå sitt personliga mängdrekord på 100 miles läste jag boken om Scott Jureks försök att slå hastighetsrekordet på Appalacherleden.  Boken gavs ut ifjol och är väldigt spännande. Man får veta det mesta om vad som driver en ultralöpare till att nära ta kål på sig själv, något som  för de flesta (även mig) är obegripligt.

Jag följde Pernillas rekordförsök på Facebook där hon och coachen/följebilschauffören Fredrik Forsström la ut videosnuttar och rapporterade hur det gick. I mina ögon har Pernilla utfört en bragd. Hon gav sig sjutton på att springa minst 200 miles (32 mil). Hon klarade det på 61 timmar och 37 minuter. När hon vid midnatt i söndags knäppte av klockan på Gullmarsplan hade den stannat på 66 timmar och 31 minuter. Hennes tur runt Mälaren inklusive några felspringningar blev ca 37 mil. Hennes distansrekord på 20 mil och 30 timmar var slaget.

En golgatavandring? Nej, men inte problemfritt. Pernilla har rapporterat om magproblem, lite sömn, svettningar under natten, en felspringning men annars varit vid gott mod. Mycket vad hon beskriver känns igen från Scott Jureks resa som dock var i en annan division, Han hade t ex inga asfaltvägar utan fick ta sig fram i eländig terräng, upp och ner i det ena bergsmassivet efter det andra. Denne magre löpare, tillika vegan tappade hela åtta kilo. Måste vara mer än 10 procent av kroppsvikten, låter farligt.

Jag tror Pernilla fått en och annan långlöpare att fundera; skulle inte jag kunna göra något liknande? Själv har jag blivit sugen på att springa Mälaren runt (jag gjorde det 2013 på sex dagar och utan suport). Skulle jag också kunna göra det på tre dagar? Tveksamt, har aldrig sprungit längre än drygt åtta mil på en dag. Men så är det det där med viljan . . . 

HÄR kan du läsa hennes racerapport.

Keep on running!    

Pernilla Otto började i fredags sin 345 km långa ensamlöpning runt Mälaren. Här är hon på väg mot Årstafältet och när dagen är över ska hon ha nått Eskilstuna tolv mil bort.

Under mina coast to coast brukar det bli 35-40 mil per vecka. För en ultralöpare är det småpotatis- 50-åriga Pernilla Otto gör samma distans på tre dagar.

Folk brukar kategorisera mig som en ultralöpare. Men det är jag inte, däremot maratonlöpare, ja kanske en äventyrslöpare. Jag har aldrig sprungit längre än drygt åtta mil och skulle defintivt inte klara vad Pernilla Otto nu gör.

Hon ägnar sig åt ultralöpning som defintionsmässigt är distanser längre än ett maraton, det vill säga längre än 42 km. Ultralöpare brukar säga att de vill testa sina "mentala barriärer". Och hörde jag inte det det uttrycket nämnas imorse när Pernilla klockan 07.00 satte av från Gullmarsplan mot Eskilstuna?

Jag hängd på någon km.

-Så här långsamt går det. Men mot slutet av dagen kommer jag tycka att det är ett snabbt tempo, skrattade hon.

Pernilla tillhör inte dom mest garvade ultralöparna. Det längsta hon sprungit är 20 mil på 30 timmar. Så hennes 345 km Mälaren runt som avslutas på söndag kväll blir det klart längsta. Skulle hon lyckas, ja då är det en makalös prestation. Vädret är dessutom inte det bästa; blåsigt och ganska kallt.

Skälet till att hon valde just att springa runt Mälaren är att distansen är cirka 200 miles, samma som hon egentligen skulle ha sprungit under ett ultralopp nu till helgen men loppet ställdes in. Pernilla har en följebil (Fredrik Forsström), planerar att sova hos bekanta några timmar och väntas tillbaka till Gullmarsplan sent på söndag kväll. HÄR kan du följa henne.

Keep on running!

PS

2013 sprang jag Mälaren runt men behövde sex dagar på mig

 Säcken med 40 liter planteringsjord vägde 7 kg, samma vikt som en 4-åring.

Julgranar, stegar, matkassar, lingon, ved . . . Det mesta kan transporteras i en baby jogger.

Idag fick jag ett perfekt transportuppdrag; trädgårdgruppen i min bostadsrättsförening behövde planetringsjord till gården och AB Björntransport ryckte.ut. På starka ramar och hårt pumpade däck rullades en stor säck jord hem från Plantagen i Ålkistan. Det trehjuliga ekipaget formligen flög hem i den starka medvinden.

Keep on running!

Protesterna mot att bebygga "Fågelskogen" i Nockebyhov har bantat projektet något men de närboende har inte gett upp trots att detaljplanen nyligen fastställts.

Så här är det tänkt att de 17 tämligen exklusiva bostadsrättshusen längs Tyska Bottens Väg ska se ut.

Bromma växer, men inte utan protester. Det naggas i kanterna på det ena lilla skogsområdet efter det andra..

Brommaprojektet gick idag in på sin åttonde dag och nu var det Nockeby och Nockebyhov som "intogs", vackra och exklusiva områden där ingen höjer på ögonbrynen när en Lamborghini eller Tesla kommer susande. Jag sprang gata upp och gata ner i detta backiga och vackra område med utsikt över Mälaren. Jag såg flera små skogsdungar med tallar och kunde konstatera att det byggs en hel del i området.

Vem vill inte bo här? Det som byggs är företrädesvis exklusiva bostadsrätter, man bygger i den lilla skalan, i regel i tegel eller puts. Som utomstående tycker jag det ser fint ut och upprörs inte, annorlunda för dom som bor här.

I skogen på Ferievägen, inte långt från Ängbybadet byggs 49 bostadsrätter.

Nybyggt seniorboende för 55+, bostadsrätter naturligtvis. De vackra husen ligger vid Nockebybanans ändhållplats och granne med Sankta Birgitta kyrka. Även här fick ett litet skogsparti stryka på foten.

Alla bor inte lika flott. Bilden från Ängbybadets camping där man kan bo året runt.

Mobila basketkorgar är en vanlig syn på villagatorna i Bromma. Bilden från Kvarnstugevägen.

Min tur blev lång, totalt 38 km. När jag närmade mig Brommaplan föll jag för frstelsen: i strid mot SL och Folkhälsomyndigheten tog jag tunnelbanan hem. Jag kände mig som en syndare bland en handfull passagerare. Dessbättre fick jag inte höra från föraren:

-Du pensionär med rollator i mittenvagnen ombeds stiga av!

Keep on running!

Ålstensgatan 40 i Ålsten där statsminister Per Albin Hansson flyttade in som första boende. Huset är på 127 kvm med inredd källare. Längs gatan ligger tio funkisradhus med sammanlagt 80 lägenheter, alla byggda i början på 30-talet och numera K-märkta. Just Per Albin-huset är bland de finaste och observera den vackra rundningen som gör huset extra unikt. Märkligt nog är det tio olika bostadsrättsföreningar.

Det enda positiva man kan säga om pandemin är att den satt fart på mitt löpande. Sällan har jag sprungit så mycket på hemmaplan och sällan har jag sett så mycket.

Ja, de senaste fyra veckorna har varit helt galna. Även om vi pensionärer har mycket tid för löpning har det känts som om att det nu fiunnits oceaner av tid. Man kan ju inte sitta hemma och uggla, gymmen bör jag inte besöka, handla bör jag heller inte göra så det är löpning nästan för hela slanten.

Bättre och bättre dag för dag, höll jag på att säga. Det där med att "inta" olka stadsdelar passar perfekt. Jag får se så enormt mycket och jag gissar att det nog inte är så många Stockholmare som varit på varenda gata inom t ex Bromma stadsdelsområde där jag just nu springer.  Jag har kanske betat av drygt en tredjedel av detta stora område under fem dagar och sprungit på 200-300 gator. Håller inte räkningen på antalet gator, däremot antalet kilometrar. Det blir mycket dubbelsspring och ibland missar jag några gator.

Tidigare har jag tagit Kungsholmen och Södermalm. Om det blir något nytt område efter Bromma, låter jag vara osagt. Det får vara någon måtta på galenskaperna. De senaste fyra veckorna har jag sprungit 155, 141,196 respektive 172 km.

Kristofferskolan är rena idyllen och ligger på kullen i Åkeslund invid Brommaplan. Här har jag aldrig varit. Skolan bygger på Waldorfpedagogiken och här kan man gå från 1:a till 12:e klass.

Dagens expedition i Ålsten, Höglandet, Olovslund och Abrahamsberg mätte 34 km t/r hemifrån.

Keep on running!

Banorna på Kristinebergs IP har varit lappade och lagade länge men nu är en upprustning på gång.

Även dess banor rustas. Rälsen på Nockebybanan byts ut. Bilden korsningen Ålstensgatan/Bergsviksvägen.

En glad nyhet till löparna i Stockholm: Kristinebergs IP och Zinkens IP ska få nya löparbanor.

De här två idrottsplatserna har länge varit i dåligt skick. Jag kontakade ansvariga på Stockholm Stad och fick positiva besked.

- På Kristineberg är arbetena planderade till 2020-2021, svarar teknikförvaltare
Harry Rautio.

Men det kanske mest glädjande är att banorna på Zinkens IP som idag mäter 376 meter ska bli 400 meter. Och dessa arbeten startar inom kort.

Tvåfamiljs bostadsrätter i tre våningar på Siggedalsvägen invid Ulvsunda slott. Husen byggdes för tre år sedan och lägenheterna är på ca 125 kvm.

"Brommaprojektet" gick idag in på fjärde dagen då Traneberg, Alvik och Riksby "erövrades", totalt 33 km t/r hemifrån. Det bestående minnet blev en mängd skulpturer längs Alviks Strand, vackra nya och gamla byggnader i närheten av Lillsjön och en grupp nybyggda bostadsrätter nära Ulvsunda Slott. 

Keep on running!

Kommer jag att kunna utnyttja den här ombokade USA-biljetten? Min ursprungliga biljett hade avresedatum 29 maj men den flygningen ställdes in. Nu är det 6 juli som gäller.

Det sista som överger människan är hoppet. Jag hoppas fortfarande att mitt planerade USA-löp blir av i år. Chansen är dock liten och tvingas jag ställa in är det ingen katastrof.

Nyligen fick jag det väntade beskedet från Norwegian att min flight till Seattle ställts in. Snabbt bokade jag om till ett senare avresedatum. Locktonerna om att biljetten kunde bytas ut mot "CashPoints +20 % extra" föll jag inte för. Dessa låtsaspengar är förmodligen värdelösa vid en eventuell konkurs, samma antagligen med biljetten men den känns säkrare.

Skulle USA:s gränser även vara stängda i juli är planen att boka om till augusti. Längre kan jag inte skjuta på löpet eftersom det blir för kallt. Jag är inte det minsta ledsen om jag tvingas ställa in. Då kommer jag tillbaka våren 2021.

Vackra gamla bostadsrättsradhus högst upp på Svartviksslingan i Minneberg men. . .

...på andra sidan Ulvsundasjön i riktning mot Huvudstabron sprang jag i trista bostadsområden. Bilden från Masmästargatan.

Löparprojektet Bromma stadsdelsområde gick idag in på tredje dagen då ett mindre landområde "erövrades", bl a Minneberg och området närmast Huvudstabron. Efter varje dag blir det allt svårare eftersom jag inte åker kommunalt och och jag är långt hemifrån. Så det här kommer att ta tid.

Keep on running!

Vacker husfasad längs Alviksvägen, Smedslätten.

Från innerstad till ytterstad. Ett nytt löparprojekt har startat: att springa på samtliga gator inom Bromma stadsdelsområde. Det här är ett gigantiskt område med 24 stadsdelar och till ytan fem gånger större än Södermalm.

Majvägen, Terassvägen, Ryggåsgatan, Askungegränd, Mårdvägen, Lokattsvägen, Ekorrstigen, Mullvadsvägen, Koltrastvägen, Sagostigen, Alladinsvägen, Lunkentusvägen . . . Namnen klingar så vackert och gatorna är nya för mig. Jag springer gata upp och gata ner i villakvarteren i Alvik, Äppelviken och Smedslätten. Jag är inne på dag 2 och det blir en lång och härlig dag i solen, totalt 42 km.

Smedslättstorget badar i sol men inte människa i sikte.

Trots att områdena inte är helt nya för mig är det mesta ändå nytt. Att det finns så många gator på ett så begränsat område överraskar. För att inte bli snurrig antecknar jag namnen på gatorna, listan blir lång och jag får ihop ett 70-tal. Jag har en gps med mig för att inte missa några gator men efteråt upptäcker jag att jag inte sprungit på exakt varenda en.

Svedjevägen. Ingen lyx men ändå så fint.

Radhusallén en pärla. Här skulle jag kunna tänka mig att bo.

Det är välmående områden jag springer i. Husen, trädgårdarna, bilarna, ja allt är i toppklass. Husen är ofta från 20- och 30-talet, inga skrytbyggen utan ganska enkla villor på små tomter. Men här finns det pengar, kan man ana. Gatunätet är slingrigt och terrängen rätt kuperad, det gör att området blir pittoreskt.

Spring i benen på Stora Mossens IP.

Jag ser många i trädgårdarna, ofta män inbegripna i ett mindre byggprojekt. Förstår att de i dessa coronatider ”jobbar hemifrån”. Jag möter den ena sopmaskinen efter den andra, ett säkert vårtecken. Men jag möter knappt några människor på gatorna fast på Stora Mossens IP är det full rulle på löparbanorna, massor av skolbarn. Det är varmt och jag årsdebuterar i kortbyxor. På McDonalds vid Brommaplan är det glest med kunder trots att det är lunchtid. På golvet är det markerat var man ska stå. Jag får min lunchpåse och springer vidare till F&S i Abrahamsberg där jag slinker in och tvättar händerna för att sedan sätta mig på altanen utanför och inta lunchen. Det här är livet på en pinne skulle kanske Edvard Blom sjunga (fast han är ju ingen löpartyp precis).

Vad jag däremot inte ser är andra löpare. Lite konstigt, vädret är ju perfekt och många har nu tid. De få som ändå passerar mig springer ganska fort (vill inte inse att det är jag som är långsam). Jag gör många korta stopp, kollar gps:en, noterar gatunamnen och stannar till när något intressant dyker upp. Två flickor, kanske i sjuårsåldern, kommer gående nerför Flädermorsbacken. Blir så förvånad, båda hejar glatt på mig. Det värmer.

Bilden till vänster markerar Bromma stadsdelsområde och bilden till höger var jag sprang idag den 8 april. Om du klickar på bilden kan du läsa gatunamnen.

Detta var alltså dag Nr 2 i Brommaprojektet, den första ble kort då jag intog området längs Mälaren mellan Alviksbron och Ålsten. Jag har ingen aning om hur länge jag behöver hålla på för att ha ”intagit” hela Bromma stadsdelsområde. En sak är i alla fall säker: många gator är det!

Keep on running!