Backar, backar, backar. Det är inte platt någonstans i Pennsylvania.

Helt klart en planeringsmiss. Jag skulle ha gjort dagsdistanserna betydligt kortare i Pennsylvania. Nu håller backarna på att knäcka mig. Men jag har mina hjälpare- vänliga amerikaner.

Jag visste att PA skulle bli besvärligt. Men att det var så besvärligt blev ändå en överraskning. Backarna är långa, ofta branta och om det är uppför eller nerför spelar knappt någon roll eftersom nerförlöpning också är krävande. Och så har vi alla dessa slakmotor, backar som inte syns, men känns. Nu har jag haft tre 6-milare på raken.

Det blir mycket gång och dagarna blir då extra långa. Ändå går löpningen bra, återhämtar mig också bra och slutkörd är jag defintivt inte. Nu handlar det mycket om pliktlöpning, inte så roligt. Att korta distanserna är tyvärr omöjligt, jag har en bokad flygresa hem och måste följa schemat.

Det har också varit strul med de senaste hotellbokningarna, hotellen har varit fullbokade alternativt har priserna varit galet höga på grund av någon lokal aktivitet på orten. Imorgon får jag hjälp av en man jag träffat häromdagen och som betalar nästan hela notan på ett lyxhotell i staden State Collage (rummet skulle kosta över 300 dollar!). Mera om detta i morgon.

En hägring? Nej, någon hade ställt ut en kylväska full med iskall Coke.  Jag tog  två burkar och tackade den anonyma givaren.

Utan dessa räddare i nöden skulle löpet inte gå att genomföra. De flesta coast to coast löpare har följebil och som ensamlöpare är jag extra sårbar.

Dagens 63 km

Keep on running

Överst: Begravningsbyrån i Clintonville, ett fattigt samhälle med cirka 400 invånare.

Underst: Ett vanligt hus i Clintonville

Om det finaste huset är en begravningsbyrå är det ofta ett fattigt samhälle. Landsbygden i Pennsylvania har hittills gett ett fattigt intryck men jag har också sett välmående städer.

Samhället Clintonville som jag i onsdags passerade kan tjäna som exempel. Folkmängden var för några år sedan drygt 500 men är nu ca 400. 16 procent av befolkningen klassas som fattig (poverty rate) mot 12 för hela USA och 11 för hela Pennsylvania.

Det märks väldigt tydligt om samhället är fattigt eller rikt. När jag nått toppen av backen i Clintonville ser jag en 30-årig man med bar överkropp och nästan helt tandlös. Han sitter vid ett bord och säljer begagnade prylar. Utanför livsmedelsaffären står ett gäng pensionärer och pratar. Många av husen har eternitplattor från 50-talet och är illa underhållna.

Inga trafikljus men en man med stoppspade.

Gatuarbeten pågår i backen och som så ofta i Amerika har man inte satt upp några trafikljus utan har folk med stoppspade och walki talki i var sin ända av gatan. För mig verkar det här ineffektivt och även trafikfarligt. Det måste dessutom vara ett väldigt tråkigt jobb.

-Tjänar du mindre här än om du skulle jobba på en snabbmatskedja? frågar jag.

-Mera. Och det går att leva på lönen, säger tjejen som står högst upp i backen och inte alls verkar ha tråkigt.

Den här sågen har tio anställda. Kan den vara lönsam?

Vid infarten till Clintonville stannar jag till vid ett litet sågverk. En gaffeltruck av märket Volvo kommer körande mot mig och i den sitter en man med Amish-utseende.

-Kan den här sågen vara lönsam? frågar jag och berättar att att de flesta småsågar i Sverige är borta och att vi  är en av världens största exportörer av trävaror,

-Jodå, den är lönsam och vi exporterar också lite granna, svarar mannen och ett leeende syns i det stora skägget.

På den fortsatta färden ser jag flera andra sågverk så uppenbarligen går det att få lönsamhet i så små anläggningar,

Josh Blakeslee gav mig en Steve när jag idag råkade springa fel i en vägkorsning. Han körde mig 8 km, exakt lika långt som felspringningen. Tack vare detta hann jag fram till mitt motell i DuBois strax innan det blev mörkt.

Dagens distans: 63 km

Keep on running!

Så här såg det ut under större delen av dagens mördaretapp. Tids- och sömnbrist gör att dagens text uteblir. Allt annars väl- nådde etappmålet Clarion efter 62 km, mot slutet i mörker. Vilar nu ut i jazussin på rummet för att klara morgondagen lika långa etapp.

Keep on running!

Patrick Bailey kallade sig "apostel" och gav mig en keps med texten Jesus på. Han sa många uppskattande ord om min löpning.

Ju längre öster ut jag kommer desto religiösare verkar det bli. Nu går det inte en dag utan att någon ska be för mig. Trevligt, men att bära en Jesusmössa, där går gränsen.

Ännu så länge har jag inte stött på en enda människa som velat mig illa eller sagt något elakt. Jo kanske, någon enstaka bilist som velat preja mig av vägeen. Annars är det häpnadsväckande hur vänlig man är. Får ibland känslan av att jag som löpare dövar deras dåliga samvete över att de själva inte motionerar.

Jag tror det är med bönerna som med gåvorna, att tacka nej vore oartigt. Så därför får folk be hur mycket som helst för mig. Det kanske mest extrema i den vägen upplevde jag 2005 under mitt första långa löp i Amerika (Chicago-New Orleans). I Kentucky fick jag av en vägpredikant för lastbilschaufför hela kollekten.

Att restaurangbesökare bjuder på mat händer titt som tätt. Däremot är det ovanligt att ägaren bjuder men det skedde idag på en mexikansk restaurang i staden Mercer ( 2 000 invånare). Vatten, egenodlad gurka och ett erbjudande om logi gavs också denna dag. Har vi inte något att lära av amerikanens genorositet mot främlingar?

Köpte rekordbillig zucchini från ett bord utanför en villaträdgård.

---

Samtidgt som jag springer ett coast to coast har jag varit med i den svenska löparutmaningen "Spring tills du stupar", STDS. Den går ut på att du under juli månad sammanlagt ska springa minst det antal kilometrar som summan av månadens dagar. Hade nog räknat med att vinna den "tävlingen". Men att mina 166 mil nästan skulle vara dubbelt så långt som tvåan sprang, det överraskade lite.

Dagens distans: 48 km

Keep on running!

Här min rutt i grova drag genom Pennsylvania:

https://goo.gl/maps/1UgZ9yjHgdfUscWm8

Pennsylvania blev min tionde delstat. Nu återstår bara New York innaan detta coast to coast är över. Men PA kan bli en mycket tuff match- denna delstat är väldigt backig.

Dagen varken började eller slutade bra. Nöjd ändå att jag lyckades ta mig till mitt bokade motell i Pennsylvania. För så snurrig har jag aldrig varit.

Det enda som funkade i dag var löpningen, tack och lov. Huvudet var helt väck. Möjligen pressar jag mig för hårt och tappar koncentrationen. Får se upp med det där, har inte råd med några misstag.

En felspringning på ca 5 km höll på at knäcka mig. Hade inte en aning om hur det gick till, än mindre var jag befann mig. Till råga på allt började gps:en krångla.

-Nu tar du det lugnt Björn, nu tar du det lugnt, hörde jag mig själv säga.

Och det gjorde jag. Gps:en gick plötsligt igång, en Dr Pepper fick igång humöret och kroppen gjorde en omstart. Jäklar vad det flöt på! Har tidigare märkt denna undergörande effekt av en Dr Pepper.

Humöret åter på topp. Promenerad några varv med James på en löparbana i samhället Hubbard, OH. Han berättade att han för tio dagar sedan besökt Stockholm när en bekant gifte sig.

Visst springs det på löparbanor i Amerika. Men det är betydligt vanligare att folk promenerar. När jag rusig av min Dr Pepper passerade Hubbard såg jag flera gångare och fick ett infall att hänga på. Först ett varv löpning, sedan snack med gångarna. Det är så det ska vara, inte bara löpninng från motell till motell. I Hubbard blev jag också stoppad av en kvinna som gav mig 20 dollar. Hon berättade att hennes man sprang en hel del, passade då på att tipsa om min blogg.

Dagens distans: 53 km

Keep on running!

Mike Jarvell, 32,  från Akron, OH  gjorde mig sällskap under dagens löpning. Samtalsämnen saknades inte. Mike tränar inför Columbus Marathon i oktober och har sprungit några halvmaror och maror. Han siktar på en tid strax under 4 timmar.

För första gången under detta coast to coast fick jag löpsällskap. Stötte på amerikanen Mike Jarvell som slog följe med mig knappt mil.

Det är inte ofta det händer att någon vill springa med mig. Inte så konstigt för jag ser inga löpare. Jag skulle gissa att jag sett högst 20 joggare. Sorgligt, de blir allt färre med åren. Men idag stötte jag på några när jag och Mike sprang på en underbart vacker och asfalterad bike trail längs en liten flod.

Ensam på banvallen. Grönskan skänkte svalka. En halvtimma senare öste regnet ner.

Har jag snygga ben? Frågan kan tyckas lite märklig. Under mina dryga 40 år som löpare har ingen i Sverige kommenterat hur jag ser ut. Men här får jag kommentarer om vilka vackra och muskulösa ben jag har. Mestadel är det kvinnor som säger det men idag hörde jag det också från en man. Det är absolut inga "inviter", bara spontant sagt i all vänlighet. Smickrande!

Imorgon händer något speciellt. Vad tror ni det kan vara?

Dagens distans till Newtoin Falls, OH: 55 km

Veckans distans: 367 km

Keep on running!

Upptäckte precis att räkneverket på bloggen inte stämmer riktigt. Milantalet har angetts cirka 25 mil för högt vilket innebär att jag jag klarat av 85 % av beräknad totalsträcka, inte 92 % som tidigare angetts. Kvar att springa är ungefär 75 mil. Korrigeringen är nu genomförd.

Ytterligare justering behöver säkert göras senare. 15 löpdagar återstår fram till målgång den 13 augusti.