Hunter Brophy på McDonalds i Aurora körde ut med egen bil för att lämna tillbaka min kvarglömda löparjacka. Jag erbjöd honom 25 dollar (1,5 timlön för en anställd) för bilresan men han skrattade och sa: vi ska hjälpa varandra.

Med hundra hotellnätter och en massa restaurangbesök är det lätt att glömma kvar diverse prylar. Och det verkar alltid vara på McDonalds detta händer.

Och idag hände det igen. Löparjackan blev kvar på McDonalds i Aurora och fadäsen upptäcktes efter en mil. Inne på en mack frågade jag folk om någon händelsevis hade något ärende till Auriora och kunde hämta jackan. Det hade ingen. Men ett telefonsamtal till McDonalds löste allt!

Bilden är från 2014. Då skrev jag: Bobbie kom ut med plånboken till mig. Jag ville ge henne hittelön men hon tyckte jag behövde pengarna bättre! Hon borde bli årets medarbetare på McDonalds i Hoopeston och få en namnskylt uppsatt på väggen.

Jackan var väl inte livsavgörande, en ny kunde ju köpas, men den var rätt dyr, vill jag minnas. Värre var det när jag 2014 glömde kvar min plånbok på McDonalds i Hoopeston, Illinos. Den gången var jag riktigt skärrad eftersom kreditkortet var borta. Men även den gången räddade en anställd mig.

Gammalt och nytt. Vattentornet fanns inte när jag för två år sedan var i Bradshaw (300 invånare). Krogen Bulldog Roadhouse skulle enligt hemsidan vara stängd men hade Happy Hour och blev räddningen för en törstig pensionär.

Keep on running!

Aurora är en liten vacker småstad med knappt 5 000 invånare. Här har jag varit under alla mina coast to coast och här har jag de ljusaste minnena. Stadskärnan syns inte från Hwy 34 så det är lätt att missa denna pärla.

Aurora, morgonrodnaden. Vilket vackert namn på en stad. Aurora förtjänar verkligen det namnet.

Vilken underbar dag, bara cirka 3 mil från Grand Island till Aurora. När det är så där kort går allt mycket lättare, man blir också mer öppen till sinnet och pratar med en mängd människor. Och det känns som man har oceaner av tid. Gud vad mycket jag hann med att fixa idag: tränade på gym, lagade en massa cykelslangar, stortvätt på laundromaten i Aurora, bokade motell, tog kontakt med diverse personer via mejl etc etc. Ja, det är mycket "administrativet" arbete kring ett löp av den här typen. Faktiskt mer än ett heltidsarbete och familj och barn.

Aurora är favoriten bland alla städer jag stannat till på under ett coast to coast. Att stan blev det beror till stor del på den unga servitrisen Karrah på Pizza Hut. När jag ätit där och skulle gå gav hon mig en liten handskriven papperslapp som jag först skulle få läsa när jag lämnat restaurangen: På lappen stod det:

"God has given you a great talent. I hope you have a good and safe run to Virginia! I hope everything goes well. God bless! Karrah"

Lappen har jag naturligtvis sparat och just dom där orden har betytt mycket. Jag har gjort örsök att träffa Karrrah men misslyckats, hon lär ha flyttat från Aurora. Just handskrivna lappar, små gåvor, ofta av religiös natur sparar jag.

Keep on running!

Reportern Dennis Walker på lokaltidningen The Shelton Clipper i Shelton (1 000 invånare). Han skriver en artikel om 4th July-firandet nu och då.

Tidningsdöden grasserar i USA. Värst är det för lokaltidningarna- en tredjedel har försvunnit under de senaste 20 åren och varje vecka läggs i snitt två ner.

Under dagens löpning stannade jag i det lilla samhället Shelton. På Larrys Market köpte jag en chokladbit för att orka med resten av dagen. Jag hajade till när jag upptäckte att vägg i vägg med butiken låg en liten lokaltidning, The Shelton Clipper. Där inne satt två personer, en kontorist och en journalist. Jag har själv arbetat på många lokalredaktioner, t ex i Emmaboda, Vimmerby, Kramfors men defintivt inte på en så här liten ort.

The Shelton Clipper ges ut både på nätet och papper men är ingen gratistidning.

Reportern Dennis Walker berättade att Clipper är ett resultat av en sammanslagning av tre mycket små lokaltidningar i området. Ändå brottas tidningen med minskad upplaga och annonser. Ett problem för demokratin, menade han. Folk har heller inte samma förtroende för medier som för 10-20 år sedan. Resonemanget känns igen, vi har samma problem i Sverige. 

Har ni någon agenda, propagerar ni politiskt? undrade jag.

-Nej, vi är strikt objektiva.

Ett tag trodde jag att han kanske skulle skriva om mig, en udda svensk långdistanslöpare som stannat till i Shelton. Men det gjorde han inte, och det gjorde han förbaskat rätt i. Jag har ju inte den minsta lokala anknytningen. Däremot höll vi journalister på 70-talet på att skriva om när t ex en tysk långfärdscyklist stannat till på Wästerlunds konditori vid Sandöbron i Kramfors. Var Kramforsborna intresserade av detta? Knappast!

Keep on running!

I det mest påkostade och vackra huset i Overton (600 invånare) inryms en bank. I uttagsautomaten hade någon glömt kvar kvittot och det visade ett uttag på 300 dollar och en behållning på 5 144 dollar. Alla banker i USA har uttagsavgifter och här kostade det 3 dollar.

Vad är karaktäristiskt för ett samhälle med 500-1 00 invånare på den amerikanska landsbygden? Jo där brukar finnas en bank, ofta en lokal sådan. Och banken finns alltid i det finaste huset.

De flesta turister ser aldrig de små samhällena jag passerar varje dag. Hur ser det ut här och vad finns det för service? Jag bestämde mig för att titta lite närmare på den saken när jag stannade till för lunch på macken i Overton. På ytan verkar det mesta förfallet, en massa igenbommade butiker och några silor vid infarten. Men det finns mer än man tror . . .

Samhällena har helt klart passerat bäst före datum men är ändå levande på något förunderligt sätt. Här brukar ofta finnas ett bibliotek, ett kommunalkontor, kyrka (två i Overton) och som alltid ett postkontor och en bensinstation, ofta med matservering. 

Stängt för dagen men säkert öppet på kvällen.

De äldsta byggnaderna är från 1880-talet och för tanken till Vilda Västern.

De få butiker som fanns i Oveerton hade bara öppet några enstaka dagar i veckan, bland annat en second handbutik med väldigt vackra dricksglas i skyltfönstret utmot Hwy 30. Här fanns också en auktionsfirma, en saloon med namnet Hole in the Wall, Mikes Sprinklers och bilverkstaden Shiveley Repair. Och som vanligt konstaterade jag att Tork med sina pappersservetter fanns inne på mackens herrtoalett. Det glädddjer en svensk i främmande land!

Keep on running!

Inte en golfspelare ute på banan. De flesta sitter inne i klubbhuset och festar.

Det är inte bara golfbollarna som är runda. Även spelarna är runda under fötterna...

Jag har många gånger stannat till för att ta en Coke vid denna golfklubb utanför Cozad i Nebraska. Då har allt gått städat till, inga konstigheter alls. Det enda lite udda, fast inte med amerikanskt mått mätt, är att ingen promenerar eller drar sin kärra, alla kör en golfbil.

Utanför klubbhuset stod många bilar parkerade. När jag steg in möttets jag av högljutt prat och skrik. Var någon nykter härinne? Jo, säkert men av de ca 20 personer som fanns i lokalen var minst hälften mer eller mindre kraftigt berusade. Jag togs emot som en hjälte och udda figur, ja nästan som en aliens från yttre rymden. Den ena efter den andra inistierade på att bjuda mig på mat, dryck och det viftades med kreditkort. Jag tog tacksamt emot Coke och sportdryck men tackade nej till maten och ölen. En av de mest berusade insisterade på att jag ändå skulle ha en öl, den släcker törsten, menade han. Fast någon sämre dryck än just öl finns inte.

Alla var dock mycket snälla och intresserade av vad jag höll på med. Men hur skulle golspelarna kunna köra hem sina bilar i nyktert tillstånd? Har aldrig sett något liknande hemma. Inte sups det väl på svenska golfklubbar?

Midsommar och jordgubbar hör ihop, fast inte för amerikanen.

Dagen var ännu varmare än igår, närmare 40 grader. Imorgon lite svalare men kraftig sidvind. Jag har tagit mig till Lexington och imorgon väntar en långkörare till Kearney. Puh! 

Keep on running!

Gothenburg ger ett litet slitet intryck och är staden som turisterna åker förbi. Här har man två ursprungliga Pony Express-stationer och vårdar också minnet genom en vacker väggmålning mitt i stan.

Var det sista gången jag besökte Gothenburg? Kanske, men hoppas i alla fall komma tillbaka och springa något lopp i omgivningarna.

Nu är jag halvvägs. Mittpunkten passerades strax utanför Gothenburg, ingen särskilt angenäm upplevelse eftersom det var fruktansvärt varmt. Heatindex låg på 110 vilket motsvarar 43 grader, fast det verkar ändå lite överdrivet. Men det var så varmt att det brände på armarna och jag tvingades ett tag att ta på mig löparjackan. Drack kopiösa mängder sportdryck, vatten och Coke. Problemet är att jag inte har någon cooler som kan hålla drycken kall, får inte plats med en sådan på vagnen. Prognosen för i morgon är 37 grader.

Motellfamiljen Diana Rahe Unterseher och Terry Jessen. Jag bor på deras fina Comfort Suites i Gothenburg.

Keep on running!

Den svartprickiga ponnyn har gjort sitt jobb för idag, brevväskorna från Californien med flera hundra brev lastas av och ryttaren i bakgrunden fortsätter färden mot Missouri. Den totala sträckan på 316 mil tar bara 10 dagar, ungefär sex gånger snabbare än jag hade behövt.

Du har väl hört talas om mytomspunna Pony Express? Denna blixtsnabba brevbärarservice med ponnyhästar startade 1860 men gick i konkurs efter 18 månader. Idag fick den nytt liv.

När jag idag kom till  Gothenburg i Nebraska hade jag turen att få se den återuppståndna Pony Express. Ett stort gäng entusiaster gör varje år sedan 18 år tillbaka på ett högst realistiskt sätt samma ritt som 400 hästar och 80 ryttare gjorde för 165 år sedan.

-Jag har inte en chans mot er, skrattade jag när jag intervjuade ryttarna strax utanför Gothenburg.

-Nä, men vilken 77-åring springer 5 mil om dagen under 100 dagar? smickrade dom.

Att skicka ett brev med riktiga Pony Express kostade i början 5 dollar, mycket pengar på den tiden. Portot på ritten i år var också 5 dollar, väldigt billigt. När det begav sig red varje ryttare cirka tolv mil och bytte hästar flera gånger innan han blev avlöst. Så långa distanser har man inte idag och inte heller några stationer utan använder följebilar. Nog så tufft ändå eftersom ritten också sker nattetid utan lampa. Jag ryser vid blotta tanken! 

Pony Express var ett djärvt och kostsamt äventyr. Telegrafen var den direkta orsaken till att bolaget gick i konkurs. Samma sak drabbar nu dagens postverk som konkurreras ut av den nya tekniken.

Vid ankomsten till Gothenburg gjordes det obligatoriska hoppet framför skylten. Det här är mitt nionde beök i staden under ett coast to coast och det tionde om man räknar in besöket då jag sprang en halvmara i Nebraska och yngsta dottern 5 km.

Robert från Pennsylvania är hemlös och cyklar planlöst genom stora delar av Amerika. Han bjöd på iskallt vatten och sportdryck och jag kontrade med en penninggåva. Idag var det 32 grader och i morgon ska det bli 37. Puh!

Keep on running!

Tre punkteringar under två dagar, lite väl mycket. Här var det en spik som trängt igenom däcket. Jag har massor av reservslangar men inga reservdäck. Sätter alltid i ny slang på plats och lagar på hotellet.

Vilken lyckad dag! Allt föll på plats: soligt men inte för varmt (+24), svagt nerför hela tiden, realtivt kort distans, träffade bekanta längs vägen, tvättade på laundromat, åt på KFC, bra Quality Inn i North Platte och avslutade med en Snickers på badkarskanten.

Ja, idag kände jag mig nöjd med det mesta. Det är ju så här ett coast to coast ska vara men sällan är. Enda förtretet var punkteringarna, en igår och två idag. Sista punkan orkade jag inte laga så jag fick pumpa mig fram, kunde springa 500 meter innan det var dags att börja pumpa igen.

Kelly Watermeier kände igen mig direkt. Hon har bara bott några år i Sutherland och berättade att det som nykomling är svårt att komma in i ett så litet samhälle med bara tusen invånare. Vi enades om att ingen av oss vill bo i Sutherlandr.

Kelly och jag 2023.

Det har sina fördelar med att springa samma rutt; jag känner igen mig och andra känner igen mig. Vid starten från Sutherland kom jag i samspråk med en kvinna som fotograferade mig 2023. Hon visade mig bilden i sin telefon och vi skrattade gott tillsammans.

Ett litet museum i Hershey (600 invånare), tyvärr stängt.

Nebraska med alla sina små städer längs hwy 30 är är paradiset för löparen. Eftersom Interstate löper en bit bort finns det ingen trafik. Flera av de små städerna och samhällena har viss service, ibland ett motell och också förvånansvärt nog ett litet lokalt museum.

Fyndigt namn på ett gym i North PLatte. Hann tyvärr inte att besöka det.

Imorgon bär det av till Gothenburg, staden jag alltid återvänt till under mina coast to coast.

Keep on running!