Inte en golfspelare ute på banan. De flesta sitter inne i klubbhuset och festar.

Det är inte bara golfbollarna som är runda. Även spelarna är runda under fötterna...

Jag har många gånger stannat till för att ta en Coke vid denna golfklubb utanför Cozad i Nebraska. Då har allt gått städat till, inga konstigheter alls. Det enda lite udda, fast inte med amerikanskt mått mätt, är att ingen promenerar eller drar sin kärra, alla kör en golfbil.

Utanför klubbhuset stod många bilar parkerade. När jag steg in möttets jag av högljutt prat och skrik. Var någon nykter härinne? Jo, säkert men av de ca 20 personer som fanns i lokalen var minst hälften mer eller mindre kraftigt berusade. Jag togs emot som en hjälte och udda figur, ja nästan som en aliens från yttre rymden. Den ena efter den andra inistierade på att bjuda mig på mat, dryck och det viftades med kreditkort. Jag tog tacksamt emot Coke och sportdryck men tackade nej till maten och ölen. En av de mest berusade insisterade på att jag ändå skulle ha en öl, den släcker törsten, menade han. Fast någon sämre dryck än just öl finns inte.

Alla var dock mycket snälla och intresserade av vad jag höll på med. Men hur skulle golspelarna kunna köra hem sina bilar i nyktert tillstånd? Har aldrig sett något liknande hemma. Inte sups det väl på svenska golfklubbar?

Midsommar och jordgubbar hör ihop, fast inte för amerikanen.

Dagen var ännu varmare än igår, närmare 40 grader. Imorgon lite svalare men kraftig sidvind. Jag har tagit mig till Lexington och imorgon väntar en långkörare till Kearney. Puh! 

Keep on running!

Gothenburg ger ett litet slitet intryck och är staden som turisterna åker förbi. Här har man två ursprungliga Pony Express-stationer och vårdar också minnet genom en vacker väggmålning mitt i stan.

Var det sista gången jag besökte Gothenburg? Kanske, men hoppas i alla fall komma tillbaka och springa något lopp i omgivningarna.

Nu är jag halvvägs. Mittpunkten passerades strax utanför Gothenburg, ingen särskilt angenäm upplevelse eftersom det var fruktansvärt varmt. Heatindex låg på 110 vilket motsvarar 43 grader, fast det verkar ändå lite överdrivet. Men det var så varmt att det brände på armarna och jag tvingades ett tag att ta på mig löparjackan. Drack kopiösa mängder sportdryck, vatten och Coke. Problemet är att jag inte har någon cooler som kan hålla drycken kall, får inte plats med en sådan på vagnen. Prognosen för i morgon är 37 grader.

Motellfamiljen Diana Rahe Unterseher och Terry Jessen. Jag bor på deras fina Comfort Suites i Gothenburg.

Keep on running!

Den svartprickiga ponnyn har gjort sitt jobb för idag, brevväskorna från Californien med flera hundra brev lastas av och ryttaren i bakgrunden fortsätter färden mot Missouri. Den totala sträckan på 316 mil tar bara 10 dagar, ungefär sex gånger snabbare än jag hade behövt.

Du har väl hört talas om mytomspunna Pony Express? Denna blixtsnabba brevbärarservice med ponnyhästar startade 1860 men gick i konkurs efter 18 månader. Idag fick den nytt liv.

När jag idag kom till  Gothenburg i Nebraska hade jag turen att få se den återuppståndna Pony Express. Ett stort gäng entusiaster gör varje år sedan 18 år tillbaka på ett högst realistiskt sätt samma ritt som 400 hästar och 80 ryttare gjorde för 165 år sedan.

-Jag har inte en chans mot er, skrattade jag när jag intervjuade ryttarna strax utanför Gothenburg.

-Nä, men vilken 77-åring springer 5 mil om dagen under 100 dagar? smickrade dom.

Att skicka ett brev med riktiga Pony Express kostade i början 5 dollar, mycket pengar på den tiden. Portot på ritten i år var också 5 dollar, väldigt billigt. När det begav sig red varje ryttare cirka tolv mil och bytte hästar flera gånger innan han blev avlöst. Så långa distanser har man inte idag och inte heller några stationer utan använder följebilar. Nog så tufft ändå eftersom ritten också sker nattetid utan lampa. Jag ryser vid blotta tanken! 

Pony Express var ett djärvt och kostsamt äventyr. Telegrafen var den direkta orsaken till att bolaget gick i konkurs. Samma sak drabbar nu dagens postverk som konkurreras ut av den nya tekniken.

Vid ankomsten till Gothenburg gjordes det obligatoriska hoppet framför skylten. Det här är mitt nionde beök i staden under ett coast to coast och det tionde om man räknar in besöket då jag sprang en halvmara i Nebraska och yngsta dottern 5 km.

Robert från Pennsylvania är hemlös och cyklar planlöst genom stora delar av Amerika. Han bjöd på iskallt vatten och sportdryck och jag kontrade med en penninggåva. Idag var det 32 grader och i morgon ska det bli 37. Puh!

Keep on running!

Tre punkteringar under två dagar, lite väl mycket. Här var det en spik som trängt igenom däcket. Jag har massor av reservslangar men inga reservdäck. Sätter alltid i ny slang på plats och lagar på hotellet.

Vilken lyckad dag! Allt föll på plats: soligt men inte för varmt (+24), svagt nerför hela tiden, realtivt kort distans, träffade bekanta längs vägen, tvättade på laundromat, åt på KFC, bra Quality Inn i North Platte och avslutade med en Snickers på badkarskanten.

Ja, idag kände jag mig nöjd med det mesta. Det är ju så här ett coast to coast ska vara men sällan är. Enda förtretet var punkteringarna, en igår och två idag. Sista punkan orkade jag inte laga så jag fick pumpa mig fram, kunde springa 500 meter innan det var dags att börja pumpa igen.

Kelly Watermeier kände igen mig direkt. Hon har bara bott några år i Sutherland och berättade att det som nykomling är svårt att komma in i ett så litet samhälle med bara tusen invånare. Vi enades om att ingen av oss vill bo i Sutherlandr.

Kelly och jag 2023.

Det har sina fördelar med att springa samma rutt; jag känner igen mig och andra känner igen mig. Vid starten från Sutherland kom jag i samspråk med en kvinna som fotograferade mig 2023. Hon visade mig bilden i sin telefon och vi skrattade gott tillsammans.

Ett litet museum i Hershey (600 invånare), tyvärr stängt.

Nebraska med alla sina små städer längs hwy 30 är är paradiset för löparen. Eftersom Interstate löper en bit bort finns det ingen trafik. Flera av de små städerna och samhällena har viss service, ibland ett motell och också förvånansvärt nog ett litet lokalt museum.

Fyndigt namn på ett gym i North PLatte. Hann tyvärr inte att besöka det.

Imorgon bär det av till Gothenburg, staden jag alltid återvänt till under mina coast to coast.

Keep on running!

Tågvisslan sitter på taket nära förarhytten och orsakar hörselskador hos lokföraren och medhjälparen (train conductor). Båda sköter manuellt visslan och tutar i varje järnvägsövergång. Ljudnivån är extremt hög, 110 decibel. 

Godstågen i Amerika för ett väldigt oväsen. Folk är vana och jag hör egentligen ingen klaga. Men boende längs linjerna och tågpersonalen far illa.

Jag pratade häromdagen med en kvinna vars man jobbar som train conductor.

-Han är hörselskadad. Och det är dom flesta mer eller mindre, säger hon.

Har dom inte hörselskydd?

-Jo, men många vill inte använda dem.

För mig låter det som rena 1800-talet då arbetarskydd inte exissterade. Men det är ett bra jobb, menar kvinnan.

Varför tutar då tågen så mycket? Det beror på att dom flesta järnvägsövergångar inte har några bommar (men man tutar även där bommar finns). Så har det varit sen starten och de privata järnvägsbolagen vill inte invstera i bommar eller planskilda korsningar.  Skillnaden mot Sverige är enorm även om om det också hos oss finns tusentals farliga järnvägskorsningar. Antalet olyckor i förhållande till befolkningen är också mycket högre i USA.

Många av tågen här i Nebraska är koltåg. Där jag springer längs hwy 30 är det Union Pacific som opererar. Imorgon springer jag till North Platte, som har världens största rangerbangård 

22-årige Seth från Brul i Nebraska planerar att om några år gå tvärsöver Amerika. Han hade en del frågor och hade svårt att ta in att detta är mitt nionde coast to coast.

Gårdagens tekniska problem är lösta. Mäkta stolt att jag lyckades få tangentbordet med bluetooth att fungera igen (webmaster Nisse gav mig instruktioner, många knapptryckningar var det).

Passerade idag en ny tidszon och nu är det Central Time som gäller. Skillnaden mot Sverige är 7 timmar.

Keep on running!

Wifi fungerar knappt, tangentbordet har lagt och timmen är sen. Dagens text uteblir därför. Har dock tagit mig som planerat till Ogallala, totalt 52 km. Mycket stark idag i 32 gradig värme.

Keep on running!

En silo till vänster och ett vattentorn till höger. Man ser dem på väldigt långt håll, blir lättare att springa med dessa riktmärken. Dessutom kan det innebära att här finns ett samhälle med restaurang och kanske en Dollar General. Bilden från Dixie, NE, där det just fanns en mack och en restaurang.

Platta Nebraska utmärker sig av alla sina vattentorn och silor. Dessa vita skapelser ser man kanske på över 5 kilometers avstånd och då går hjärnan igång: finns det mat här?

Ja, det känns som om att jag är ständigt törstig och hungrig. Hur mycket energi jag behöver vet jag inte, gissar att det kan röra sig om 1,5 gånger mer än normalt, alltså runt 4 000 kilokalorier per dag. Jag har aldrig brytt mig om att räkna, tror att det är dumt, bäst att äta så att man blir mätt.

Jag vet hur det känns att gå på tom tank när det gäller mat och vätska. Idag drabbades jag av matbrist och då försvann krafterna direkt, tempot sänktes och jag kände mig tom på något egendomligt sätt. På den relativt korta sträckan mellan Siddney och Chappell, drygt 4 mil, finns det ett matställe som jag besökt flera gånger. Eftersom det var söndag kollade jag öppettiderna- jodå, det skulle enligt hemsidan var öppet. Men det var stängt! Hade dåligt med extraproviant och det är hemskt att gå på tom mage så långt. På restaurangen i Chappell beställde jag därför extra av allt och notan blev därefter: 41 dollar exklusive dricks.

Keep on running!

Bilden är från det lilla samhället Potter i Nebraska och tagen 2016. Jag fick då söka skydd i en tegelbyggnad och idag var det nära att samma sak skulle hända igen.

Om jag kommit en dag tidigare till Potter, ja då hade jag råkat ut för en tornado. Nu slapp jag undan med blixtar, regn och vindar i stormstyrka.

Potter med 300 invånare ligger i ett tornaddostråk. Här brukar varje år 5-10 tornador dra förbi, oftast utan att vålla några skador. 2016 råkade jag vara i Potter då fyra tornador härjade. Och igår var det dags igen, men jag kom allltså dagen efter.

Nästan som nyårsfyrverkerier, det blixtrade under flera timmar. Blixtarna var långt borta så det var ingen fara.

Ändå blev denna långa löpdag på 64 km till staden Sidney (7 00 invånare) lite av en skräckupplevelse. Två tredjedelar gick i solsken, 29 grader, behaglig medvind och fåglar som kvittrade. Sedan bröt helvetet löst- blixtar överallt på den blygrå himlen, regn och stormbyar. Mot slutet sprang jag i mörker och brevid tutade godstågen olycksbådande. 

Trött stapplade jag in klockan 22.30 på ett ruffigt Rodeway Inn. Inräknat två matstopp på vardera dryga timman hade jag varit ute i 14 timmar, på tok för länge. Ändå kände jag mig fräsch men det måste ha gått väldigt långsamt.

Jag ser alltid fram emot ett varmt bad. Badkar fanns men ingen badkarsplopp (så är det på nära hälften av motellen, uppenbarligen duschar folk) och det var  dåligt med varmvatten. Avslutningen alltså i moll.

Keep on running!