Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 7136 km. Denna vecka: 79 km. Idag: 6 km

2019-05-09 - Dag 83: Hon vågade lämna Amish

Laura Byler, 42, undervisar sina yngsta barn Stephan, 15 och Jonathan, 11 i sitt eget hem. Skolorna Amish har är undermåliga, barnen lär sig inget och alla barn, oavsett ålder går i samma klass, hävdar hon.

Drog- och alkoholproblem bland unga Amish, dåliga skolor och en bokstavstrogenhet fick henne att lämna sekten. Laura Byler och hennes man levde 40 år bland Amishfolket men vågade bryta sig loss.

Utanför Salineville (1 200 invånare) i Ohio stannar en bil till. En medelålderskvinna är nyfiken på vad jag håller på med och när hon får veta det vill hon bjuda mig på lunch. Att hon är fd Amish förstår jag först när jag frågar om inte hennes barn borde vara i skolan nu.

- Jag undervisar dem numera hemma, tidigare gick de i en Amishskola men nu får de mycket bättre  undervisning, säger hon.

Så du har lämnat Amish, var inte det svårt?

-Jo, jättesvårt. Mina föräldrar var Amish, jag och min man har levt som Amish i 40 år men för två år sedan lämnade vi sekten. Vi ville att våra barn (hon har sex barn men bara två hemma) skulle få bättre undervisning och slippa alla problem med droger och sprit som är vanligt bland unga Amish.

Drogproblem, men Amish är ju så religiösa och lever som man levde på 1800-talet?

-Ja, det tror de flesta men så är det inte riktigt.

Hon har ingen utbildning som lärarare, i Ohio krävs inte det vid hemundervisning. Hon får också själv välja skolböcker men en viss koll att barnen lär sig något sker ändå  från statens sida. Några pengar från staten får hon däremot inte.

Jag kollar på skoj om Jonathan kan sin mulitplikationstabell. Matte är inte hans bästa ämne, berättar mamma, och han har vissa svårigheter med 7x8 och 9x7, det verkar som han räknar ut svaren.

Laura  och barnen är klädda i moderna kläder, har mobiltelefoner och ser ut som vilka amerikaner om helst. Stephan berättar att han vill bli pilot, en fullständig omöjlighet för en Amish. Att bryta sig loss har dock varit mycket svårt, sekten försökte länge hålla dem kvar men har nu gett upp. Barnen har mist kompisar men umgås ändå med en del Amish.

När vi skiljs frågar Laura om hon får be för mig. Jag blir rörd och visst får hon det!

Dagens löpning hörde till de tuffare, Backarna har blivit brantare, ibland så branta att det knappt gick att knuffa kärran. Småvägarna var bitvis grusvägar men mycket vackra. Möjligen blir det ännu värre när jag imorgon kommer in i Pennsylvania.

En jacuzzi på hotellrummet. Den fick stå oanvänd, skulle bara känna mig fånig i den. Tur att det också fanns dusch och badkar.

Dagens distans till East Liverpool; 57 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:17:58

Läs / skriv kommentar (3)


2019-05-08 - Fag 82: Min kortaste dag

Det finns några delstater (de rödmarkerade + Alaska och Hawaii) jag ännu inte sprungit i  under mina olika löpnigar i Amerika. Kanske blir det ett uppsamlingsheat så jag kan bocka av kontinnenten.

Idag hade jag min kortaste dag av av alla, 39 km. Vad skönt, då kunde jag riktigt njuta.

I Amerika gillar man glass. Det gör jag med och idag frossade jag riktigt i glass. Äntligen har värmen också kommit så glass var perfekt. Och vilken glass sedan- hemjord och serverad i frostigt glas.

Isac Miller Inn i Magnolia (1 000 invånare), Ohio. I mitt frostiga glas av storlek medium fanns chokladglass med pekannötter. Bara 2 dollar för glassen. Mannen i rött i bakgrunden borde nog inte ha beställt  in en large portion glass!

Väldigt amerikanskt, en banana split. Bilden från DQ i Corrallton (3 000 invånare), Ohio. Drygt 4 dollar för glassen men jag fick pensionärsrabatt med 10  procent.  Senare på kvällen blev det 30 procents rabatt på Wendys.

Backigt, jobbigt men vackert.

HÄR en artikel från lokaltidningen i Delphos, Ohio.

Dagens distans: 39 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 02:56:34

Läs / skriv kommentar (7)


2019-05-07 - Dag 81: Är jag den amerikanska drömmen?

Jag får många kommentarer kring min vigselring. Att vara gift uppfattas som positivt i Amerika. Och har du många barn är det toppen.

Att springa över Amerika är en omöjlighet för de flesta männsikor. Så det jag gör är kanske lite av the American Dream?

Ibland undrar jag varför amerikanen i gemen är så vänlig mot mig. Jag har knappt stött på en enda otrevlig person, ja det ska väl då vara en och annan polis. Nej, folk är faktiskt extremt vänliga. Men jag börjar ana varför. I deras ögon måste jag representera the American Dream. Dom gillar vinnare och personer som satsar 100 procent på något, oavsett vad. Vem som helst kan nå toppen, ja till och med bli president, om man bara vill och satsar hårt. En ganska skön inställning som vi inte har så mycket av i Sverige.

Men det är inte bara min löpning som går hem här. Dom sväljer mig som person med hull och hår. Här något jag får positiva kommentarer kring:

  • Vigselringen. I Sverige har aldrig någon sagt ett ord om att jag är gift. Att vara gift är varken positivt eller negativt hemma men här uppfattas det som något bra. Och att dessutom ha fem barn med samma kvinna, ja det är super.
  • Åldern. Här tituleras jag sir. Man visar mer respekt för äldre och det är fler äldre som jobbar eftere pensionen, inte bara för pengarna utan för att deras erfarenhet anses värdefull. När amerikanen hör att jag är 71 år blir det alltid förvånade miner och glada tillrop.
  • Vit europé. Att komma från Europa och inte minst från Sverige, tror jag är en fördel. Är övertygad om att en svart person inte hade fått samma stöd och kanske inte heller en vit amerikan.
  • Den välbeställde luffaren. Först tror folk att jag är en luffare som sover ute. När de snart inser att jag springer från motell till motell verkar de bli lättade. De vill verkligen att jag ska ha det bra.
  • Mitt USA-intresse. Nu är det inte så att jag babblar vitt och brett om min löpning, ligger faktiskt väldigt lågt. Nej, jag är intresserad av människorna jag möter, vill höra deras historia och att de berättar lite om sin egen stad. När de märker att jag verkligen är intresserad blir det ofta väldigt bra samtal. Och när de förstår att detta är mitt sjunde löp över USA förstår de att jag nog är rätt intresserad av deras land.
  • En Amishgård utanför staden Bolivar i Ohio. Observera den gula varningsskylten.

Ohio är långt ifrån platt, de två senaste dagarna har det varit rätt tufft med många, långa och branta backar, värre blir det när jag snart når Pennsylvania och Appalacherna. Löpningen går hyggligt men borta är storformen.

Ohio är också lummigt, vackert, ja lite av ett paradis. Det är så fridfullt, trots mycket trafik och dåliga vägar. Det är vår, träden är utslagna och syrenerna blommar. Amishfolket bidrar till fridfullheten.

Jag möter det ena hästdragna ekipaget efter det andra, går åt sidan eftersom hästarna är rädda för min joggingvagn. Deras små gårdar är så vackra, mycket hästar som går och betar. Idag pratade jag med två 16-åringar från en sådan gård. De var lite nyfikna och frågade var jag startade min löpning. När jag sa Los Angeles frågade den ene pojken om det var i USA. Amish har egna skolor och kunskapen om det egna landet verkar inte så god. Pojkarna rökte pipa, dolde piporna för mig. När jag ser Amish på stan är de alltid prydligt klädda i sina 1800-tals kläder, dessa grabbar såg ovårdadde ut och hade dåliga tänder.

Dagens distans från Wooster till Bolivar: 49 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:01:20

Läs / skriv kommentar (8)


2019-05-06 - Dag 80: Drive in för hela slanten

Kayla Carpenter jobbar i drive-in butiken Fast&Friendly Service i Wooster, Ohio. Själv får hon motion men inte de bilburna kunderna.

Det är drive in till allt; banken, apoteket, McDonalds, glassbaren, bion, ja även till spritbutiken. Men idag såg jag något helt nytt i drive-in-svängen.

Vid infarten till Wooster (27 000 invånare) längs Old Lincoln Highway körde bilar in och ut genom ett litet hus som påminde om en tvätthall. Vad pågick därinne?

Jag kikade in och såg att längs väggarna fanns allt en amerikan längtar efter; chips och öl av alla de sorter, cigaretter, snus, sprit, Snickers, Coke med mera, alltså ungefär vad du finner på vilken bensimack som helst. Men här behövde inte kunden stiga ur bilen. Bara att grabba tag i varorna genom vindrutan, trodde jag.

Fast så gick inte riktigt kommersen till. Det var en expedit som sprang och plockade varorna från hyllorna.

-Kul jobb det här, jag får gratis motion, tyckte Kayla Carpenter som jobbade i drive in butiken.

Drive-in är säkert en av många, många orsaker till att drygt var tredje vuxen amerikan officiellt klassas som överviktig. Siffran förvånar mig lite, ute på landsbygden och i de små städerna där jag rör mig, uppfattar jag att minst hälften av befolkningen är överviktig. Och dom som är klart överviktiga är ofta groteskt feta. I Sverige ser man aldrig så tjocka personer.

Myndigheterna beskriver problemen som en epedemi. Vad är det egentligen som hänt? Allt kan knappast skyllas på bilarna, dom fanns redan i stor skala på 50-, 60-, 70- och 80-talet och då var folk inte så feta. Stillasittandet vid datorer och mobiltelefoner kan knappast heller vara huvudförklaringen. I Europa har vi också bilar och datorer men är generellt friskare och slankare.

Sverker, bloggens flitigaste kommentator, nämnde joggingvågen i USA på 70-talet då befolkningen levde mycket sundare. Tyvärr har den vågen ebbat ut.  Jag ser knappt några joggare på gatorna, det kan gå dagar utan att jag ser en enda. "Make Amercia great again", säger Donald Trump. Jag säger:

Keep on running!

Dagens distans 53 km

Postad av Björn kl 06:47:40

Läs / skriv kommentar (9)


2019-05-05 - Dag 79: Första tävlingen under ett coast to coast

Kevin Horrigan har åldersrekordet i M65 i Mansfield, OH. Han kunde prata lite svenska och förstod svenska hyggligt efter två år som utbytesstudent i Norrköping 1968. Till höger Karen Crane, som var med att starta parkrun i Mansfield.

I Amerika anordnas bara ett 30 tal parkrun-lopp mot hundratals i England. Idag hade jag turen att befinna mig i en stad som hade ett lopp och självfallet deltog jag.

Jag älskar parkrun, har sprungit ett 30-tal i Sverige och ett i England. Det är gratistävlingar på 5 km, tävlingar som du kan ta på blodigt allvar eller på ren lek. Jag tror konceptet har alla förutsättningar att lyckas också i USA.

Vi var cirka 40 personer som idag klockan 8 på morgonen samlats i en park någon kilometer utanför stadskärnan i Mansfield för att springa eller gå 5 km på en banvall i ett lummigt skogsområde. Mitt uppdykande väckte viss uppmärksamhet och det blev många visitkort utdelade. Stämningnen var uppslupen, som den alltid är på tävlingar i Amerika. Här hemma tar vi lite mer allvarligt på saken även om stämningen också är god på parkruns i Sverige.

Jag hade kollat innan vad åldersrekordet i Mansfield var i M70. Trodde nog att jag skulle kunna slå det även om man blir långsam under ett coast to coast.  Jodå, det gick vägen, putsade rekordet med 3=4 minuter. Jag blev totalt fyra och hade den högsta åldersomräknade procentsatsen. Tiden dock inte märkvärdig: 23.47.

Stämningen fortsatte att vara god- efteråt gick vi och fikade på ett café inne i stan. Snacka om sann löparglädje!

Mindre lustigt var det dock när jag senare skulle ta mig till mitt motell. Det regnade, gps:en gav mig felaktiga besked och jag irrade runt i området över en timma. Jag frös som en hund och var helt slut. Nä, att springa över Amerika är inte alltid roligt. Och var är värmen och solen?

HÄR en länk till de återstående etapperna i Ohio.

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:56:52

Läs / skriv kommentar (7)


2019-05-04 - Dag 78: Här kommer jag att springa i mål

Avon By the Sea är en liten turistort vid Atlantkusten i New Jersey. Det är här jag kommer att kasta mig i havet efter att ha fullföljt mitt sjunde coast to coast.

Nej, det blir inte New York utan en charmig liten badort i New Jersey jag går i mål. Enklare och mycket bättre.

Det var Jan som kom på detta geniala drag. Jag är en Country Boy och tämligen ointresserad av New York. Det är småstäderna jag gillar, det är där jag känner mig trygg.

Det fiffiga med att avsluta i New Jersey är också att rutten kortas med en dag. Målgången är nu spikad till förmiddag den 23 maj. Samma dag sätter jag mig på pendeltåget mot flygplatsen JFK. Jag har idag bokat biljett , direktflyg och en avgång strax före midnatt. När jag skriver detta känner jag för första gången lite hemlängtan.

Jag har följt mitt körschema nästan till punkt och pricka. Jag har dock tvingats lägga in en extra dag och jag har dessutom glömt två dagar, en "försening" på tre dagar där nu en dag hämtas in.

Imorgon lördag kommer jag att göra någt väldigt speciellt när jag är i Mansfield. Vad tror ni det kan vara?

Dagens distans: 46 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 03:14:12

Läs / skriv kommentar (11)


2019-05-03 - Dag 77: Petnoga med allt

Klädseln på joggingvagnen sprayas så att den blir vattenavstötande. Att skydda packningen från regn är jätteviktigt, en gång förstörde ett åskoväder min dator så det var nära jag tvingades bryta.

Minsta lilla misstag kan äventyra löpet. Försiktighet, noggrannhet och vård av såväl kropp som utrustning är helt avgörande.

Låter tråkigt? Inte alls! Jag gillar rutiner, det är rutinerna som ger mig en viss säkerhet. Du ska veta att man känner sig ganska liten ute på vägarna. Och har du inte följebil är du väldigt sårbar.

Varje dag är det något som måste fixas. All trasig och sliten utrustning byts ut omedelbart. Under löpningen tänker jag ständigt på vad som kan förbättras. Och jag försöker ta itu med problemen direkt. Och även om jag inte alltid löser dem är jag ändå nöjd; jag gjorde ju så gott jag kunde och det är gott nog.

Igår hörde jag ett gnisslande ljud från höger bakhjul. Ett kullager som håller på att gå sönder? Direkt svängde jag in på Walmart och köpte en liten sprayburk för cykelkedjor.

Dubbel utrustning av diverse prylar är också bra. Mitt lager av reservslangar är nu betryggande. Jag har ett antal olika gps. I mitt "civila liv" är jag ingen kontrollfreak men under ett coast to coast är jag det.

Jag försöker att inte ta några risker i trafiken men det är lättare sagt än gjort. Trafiken och vädret är de största farorna. Varje morgon kollas väderrapporten och det är norska yr.no jag använder. Vill inte riskera att hamna i en tornado igen.

Kroppen behöver även sin omvårdnad. Mycket vaselin på fötterna varje morgon, solkräm på även mulna dagar och insmörjning två gånger om dan. Inte mer än ett hamburgermål eller liknande om dagen. Äter sallad och frukt i stort sett varje dag och försöker, men det är svårt, att äta ris och pasta. Ser jag en kinesrestaurang dyker jag ofta in där. Försöker gymma då och då men motellens gym är i regel dåliga. Mina artrosknän får tyvärr inte den omvårdnad de behöver.

Slarvar jag med sömnen? Jag sover ofta bara fem timmar (två tre timmar mindre än hemma). Märkligt nog känner jag mig utvilad varje morgon. Kanske är det mina power naps som är räddningen?

Allt det här låter ju förbaskat präktigt- och det är det! Men hemma är jag nog mer normal.

===

Just nu håller Jan och jag på med att planera om rutten. Vi har en spännande lösning på gång och det är inte alls säkert att det blir målgång i New York City. I samband med detta har vi dessbättre denna gång i tid upptäckt någon överhoppad dag. Det kunde annars ha slutat med en smärre katastrof. Återkommer med detaljerna om någon dag.

Lokaltidningen The Delphos Herald har getts ut sedan 1869 och ingår i en privatägd tidningskoncern med ett antal tidningar och med huvudkontor i Delphos, Ohio (7 000 invånare). Tidningen är opolitisk, ges ut två gånger i veckan och har 2 000 prenumeranter. Ray Geary är Chief Operating Officer och han tror på lokaltidningarnas framtid men de måste vara superlokala för att överleva,

Dagens distans till Kenton; 50 km

Keep on running!

 

 

 

 

Postad av Björn kl 04:47:42

Läs / skriv kommentar (8)


2019-05-02 - Dag 76: Planering pågår

Dagens bloggtext utgår. Kvällen får ägnas att se över min rutt och göra diverse justeringar.

Dagens distans till Lima: 52 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:36:31

Läs / skriv kommentar (11)