En silo till vänster och ett vattentorn till höger. Man ser dem på väldigt långt håll, blir lättare att springa med dessa riktmärken. Dessutom kan det innebära att här finns ett samhälle med restaurang och kanske en Dollar General. Bilden från Dixie, NE, där det just fanns en mack och en restaurang.

Platta Nebraska utmärker sig av alla sina vattentorn och silor. Dessa vita skapelser ser man kanske på över 5 kilometers avstånd och då går hjärnan igång: finns det mat här?

Ja, det känns som om att jag är ständigt törstig och hungrig. Hur mycket energi jag behöver vet jag inte, gissar att det kan röra sig om 1,5 gånger mer än normalt, alltså runt 4 000 kilokalorier per dag. Jag har aldrig brytt mig om att räkna, tror att det är dumt, bäst att äta så att man blir mätt.

Jag vet hur det känns att gå på tom tank när det gäller mat och vätska. Idag drabbades jag av matbrist och då försvann krafterna direkt, tempot sänktes och jag kände mig tom på något egendomligt sätt. På den relativt korta sträckan mellan Siddney och Chappell, drygt 4 mil, finns det ett matställe som jag besökt flera gånger. Eftersom det var söndag kollade jag öppettiderna- jodå, det skulle enligt hemsidan var öppet. Men det var stängt! Hade dåligt med extraproviant och det är hemskt att gå på tom mage så långt. På restaurangen i Chappell beställde jag därför extra av allt och notan blev därefter: 41 dollar exklusive dricks.

Keep on running!

Bilden är från det lilla samhället Potter i Nebraska och tagen 2016. Jag fick då söka skydd i en tegelbyggnad och idag var det nära att samma sak skulle hända igen.

Om jag kommit en dag tidigare till Potter, ja då hade jag råkat ut för en tornado. Nu slapp jag undan med blixtar, regn och vindar i stormstyrka.

Potter med 300 invånare ligger i ett tornaddostråk. Här brukar varje år 5-10 tornador dra förbi, oftast utan att vålla några skador. 2016 råkade jag vara i Potter då fyra tornador härjade. Och igår var det dags igen, men jag kom allltså dagen efter.

Nästan som nyårsfyrverkerier, det blixtrade under flera timmar. Blixtarna var långt borta så det var ingen fara.

Ändå blev denna långa löpdag på 64 km till staden Sidney (7 00 invånare) lite av en skräckupplevelse. Två tredjedelar gick i solsken, 29 grader, behaglig medvind och fåglar som kvittrade. Sedan bröt helvetet löst- blixtar överallt på den blygrå himlen, regn och stormbyar. Mot slutet sprang jag i mörker och brevid tutade godstågen olycksbådande. 

Trött stapplade jag in klockan 22.30 på ett ruffigt Rodeway Inn. Inräknat två matstopp på vardera dryga timman hade jag varit ute i 14 timmar, på tok för länge. Ändå kände jag mig fräsch men det måste ha gått väldigt långsamt.

Jag ser alltid fram emot ett varmt bad. Badkar fanns men ingen badkarsplopp (så är det på nära hälften av motellen, uppenbarligen duschar folk) och det var  dåligt med varmvatten. Avslutningen alltså i moll.

Keep on running!

Det uppstår enorma avfallsmängder efter en frukost på hotellet. Plast, plast, plast och papper, inget återvinns. Egna våfflor tycker många om att göra men de är helt smaklösa.

En amerikansk hotellfrukost är ingen smaksensation men inte direkt dålig. Frukostar på motsvarande kedjor i Sverige är klart bättre. Och avfallsmängderna ska vi inte tala om.

Hur kul är det att äta med plastbestick? I frukostrummen står ofta tv:n på men ingen tittar. Personal går ständigt runt och trycker ner avfallet i sopkärlen så att det inte ska svämma övere. Kaffet är svagt och sällan riktigt varmt. Ingen verkar vilja sitta någon längre tid i frukostrummen. Förståeligt.

Även på vissa restauranger serverar man med plastbestick, bl a på Pizza Hut. Ska man ha i metall får man säga till och då blir det oftast en gaffel, ingen kniv. Gnällig? Ja, men jag står ut. De allra finaste hotellen håller kanske högre standard men dom besöker jag inte.

Äntligen Nebraska- the good life.

Så fort jag kommit in i Nebraska dyker lövträden upp. Dessförinnan har det mest varit barrträd, om än några träd alls. 

Den här lastbilen är till salu. Men vad är det för märke och årsmodell?

Dagens löpning till Kimball (2 500 invånare) gick tungt, trots bara drygt fyra mil. Temperaturen, 29 grader, hög luftfuktighet och brist på vätska försvårade. Morgondagen till Sidney, 62 km, kan bli besvärlig men två matställen finns längs vägen.

Nebraska har varit unikt i så motto att jag aldrig blivit stoppad av polisen. Men denne deputy var genuint intresserad av vad jag håller på med, dessutom hjälpte han mig med att fixa min mobil som slutat att fungera.

-Stäng av den och starta om, var hans råd.

Det funkade! Samma råd brukade vi få från Svenska Dagbladets suportavdelning när datorerna strulade. 

Keep on running!

Sista dagen på motorväg. Kanske har jag sprungit över 100 mil på Interstate 86 och 80. Skönt att slippa och när jag imorgon springer in i Nebraska är motorvägarna förbjudna för mig och i alla andra stater österut. Idag hade jag ena halvan av I80 för mig själv eftersom det pågick vägarbeten.

Bland coast to coast-löparna är jag ensam om att springa på motorvägarna. De flesta amerikaner och till och med en del poliser vet inte ens om att det är tillåtet.

Det här var nog den hittills bästa dagen av alla. Jag sprang i stort sett hela vägen, totalt 53 km, mellan Cheyenne och Pine Bluffs. Gick nästan inget och kände mig förvånansvärt stark, ungefär som i fornstora dagar. Bidrog gjorde medvinden och att det lutade svagt nerför. Dessutom hann jag med två (!) resstaurangbesök med rejäla portioner med kyckling och spagetti samt kyckling-curry och ris efter 12 respektive 24 km. Antagligen bidrog det stora mat- och vätskeintaget till att krafterna bibehölls. 

Livet på en pinne- ett varmt bad och en Snickers.

Framkomsten till Pine Bluffs förgylldes av ett mycket fint hotell, Cobblestone. Det gamla ruffiga hotellet som låg här tidigare är borta. Lite förvånande att man har ett närmast lyxhotell i en så här liten "stad" med drygt tusen invånare. På Dollar General köptes en Snickers och därefter dags för dagens höjdpunkt: ett varmt bad och en Snickers på badkarskanten.

Keep on running!

Luffarmat? Jag tackade för maten men lät påsen stå kvar på bordet.

Är jag en luffare? Nej, men i många amerikaners ögon ses jag nog som en sådan.

Jag brukar ibland här på bloggen framställla mig just som en luffare. Min fru gillar inte uttrycket, överdrivet och skryt, tycker hon. Hon har rätt, jag är nog så långt ifrån en luffare man kan komma. Det enda gemensamma skulle väl vara att vägarna är vår värld.

Luffarens värld framställs ibland som friheten och sorglösheten. Det kan kanske till viss del stämma in på mig. Jag är fri, jag kan göra i stort sett vad jag vill. Men den riktige luffaren runt sekelskiftet i Sverige var inte fri, han kunde gripas för lösdriveri, saknade arbete, fick tigga eller försörja sig på tillfälliga arbeten på gårdarna, ständigt jagad och påpassad. Alltså ungefär som dagens hemlösa.

Jag lyssnade nyligen på Harry Martinssons Vägen till Klockrike. Luffaren Bolles liv framställs verkligen inte i någon ljus dager. När han för sin yngre och förväntansfulle kollega ska förklara varför man går på luffen säger han:

-Det vet man fan så lite. Ett förbannat besvär, det är inte bekvämt, det är svårt och motigt och nästan alltid motvals.Det är något annat som gör att man går på luffen men det kan jag inte förklara.

Idag när jag besökte en laundromat i Cheyenne fick jag en obehaglig känsla av att jag ses som just en luffare. En medelålders man pekade på vilken maskin jag skulle välja.

-Ta den, den kostar bara 2 dollar.

När han gick gav han mig en påse med torkat kött. Då kände jag mig just som en luffare. Och liksom Bolle har jag svårt att förklara varför vägarna är mitt hem. Friheten brukar jag säga, mötena med alla vänliga amerikaner. Fast det vet man fan så lite.

Löpet går som på räls, jag följer tidtabellen exakt. Lokomotivet på bilden är världens största ånglok, Big Boy, och gick mellan åren 1941-1958 mellan Cheyenne, WY och Ogden, UT.

Keep on running!

Det skymmer och regnmolnen bakom mig hotar att komma ikapp mig på motorvägen. Den kampen vann jag dock och jag kom fram torrskodd.

Jag känner mig liten och ömklig. Känns som faror lurar överallt. Wyoming upplever jag som vilt, hotfullt, skrämmande och jag vill bara bort härifrån.

Det var mörkt, strax efter klockan 21, då jag anlände till mitt arbnb-boende mitt ute i ödemarken mellan Laramie och Cheyenne. Hade jag inte varit här för två år sedan hade jag aldrig hittat. Det lyste i ett hus i fjärran, en eländig grusväg ledde upp till huset och en massa hundar skällde i en rastbur. Värdinnan hälsade kort och avmätt i morgonrock, sedan var jag ensam i det stora huset. I det jättelika köket tinade jag min mat och åt ensam medan jag hörde andra hundar skälla innanför värdinnans dörr. Vad håller jag egentligen på med, är det här roligt? undrade jag.

Jo, det är väl mödan värt. Snart är jag klar med Wyoming och roligare stater väntar. Då handlar det inte om 10-15 mil mellan städerna. Om tre dagar är jag i Nebraska. Återstår bara trista Cheyenne och Pine Bluffs.

Fick idag ett mejl från en vän i Gothenburg och det piggade upp. Till det positiva skall också sägas att löpningen går bra, dessutom är det nu svagt nerför. Dessutom är jag stolt över att jag lyckats hålla mitt körschema.

Och då sa jag till  Lincoln . . .  En jättelik stenstaty av president Abraham Lincoln står på rastplatsen Lincoln Monument, tourens absolut högsta punkt. 

Keep on running

Min gps visar på 2 214 meter utanför hotellet i Laramie, WY. Imorgon ska jag upp på 2 633 meter vid Lincoln Monument utanför Laramie. Det blir den absoluta högsta höjden på detta coast to coast.

Blir lätt andfådd, kissar ofta och behöver mycket vätska. Det är typiska symptom för en löpare på hög höjd. Det där med vätska och det myckna kissandet var nyheter för mig.

Jag är i Laramie, en charmig universitetsstad med drygt 30 000 invånare. Staden är den tredje största i Wyoming och ligger på 2 200 meters höjd. Det här är mitt sjätte besök och varje gång förvånas jag över hur välordnat allt är, långt ifrån vilda västerna.

Helt klart påverkar den höga höjden mig. Det där med att man efter ca en vecka vänjer sig vid den tror jag inte riktigt på. Jag har nu varit uppe så länge på höga höjder att jag borde ha acklimatiserat mig. Pratade idag med en gymägare om detta men han kunde inte ge några entydiga svar på hur löparna i Laramie påverkades. Att när de kom ner havsnivå presterade de bättre, fast det visste jag redan. Men prestarar en löpare som ständigt är på hög höjd sämre än motsvaraande som lever på låg höjd? Tror det, gissar på många minuter långsammare på ett maraton.

På 1177 läser jag att man vid vistelse på hög höjd behöver dricka 1-1,5 mer än normalt på grund av den torra luften. Man kissar också oftare eftersom syrebristen leder till att kroppen utsöndrar mer bikarbonat från njurarna för att reglera pH-värdet i blodet, vilket i sin tur skulle öka urinproduktionen. Nyheter för mig. 

Lika som bär. Vem tror du jag träffade på det gamla fängelset i Laramie, som numera är museum?

Punkteruingar kan vara jobbiga. Idag fick jag en och äör nu uppe i två totalt, ovanligt lite. Jag är väl garderad och har massor av reservslangar.

Jag badar sällan i hotellens bassänger och det blev heller inget bad på Quality Inn i Laramie. Däremot utnyttjar jag hotellens fittness center men ofta är dom väldigt spartanska.

Keep on running!

Björn har gått i ide, behöver sova. Återkommer i morgon efter förhoppningsvis vederkvickande sömn.

Keep on running!