Bilderna är från min tid som journalist 1972 på Smålands-Tidningen i Eksjö. Sportbilen är sedan länge såld och det var också länge sedan det stod ett askfat på mitt skrivbord.
Då var det engelsk sportbil, cigarretter och livet på lokaltidningen som gällde. Nu, 52 år senare, är jag tillbaka i Eksjö utan bil men med löparskor på fötterna.
Det som fick mig och sonen Erik att resa till Eksjö var Stadsloppet på 10 km. Att springa i "Trästan" med sina 1600-tals hus var en lockelse, annars är så korta lopp inte riktigt min grej.
Klart till start! Som 76-åring var jag den äldste deltagaren i loppet där snittåldern bland männen låg på 37 år. Chanslös från början, eller . . .?
Att jag skulle få storstryk av de flesta var uppenbart.
-Du slår pappa med minst fem minuter, sa jag till Erik (det blev nära 10 minuter).
Det var ända två rätt nöjda löpare som på fredagskvällen i 24-gradig värme stånkade i mål på torget i Eksjö. Erik kom strax över mitten, jag bland dom sista. Hejarroppen var fullt i klass med Stockholm Marathon. Eksjöborna hade gått man ur huse och villaägarna kopplat på sina trädgårdsslangar för att svalka oss löpare. Ett välarrangerat, vackert och lättsprunget lopp, konstaterade vi efteråt.
Bästa stunden är när loppet är över. Men min tid på 55.35 var inte mycket att glädja sig över, hade hoppats på ett par minuter bättre.
Före loppet hade jag bestämt en sak; när det är 1 km kvar ska jag ge järnet (jag är alltid en dålig spurtare). Men gav jag järnet? Ja, för ovanlighetens skull sprang jag om en del löpare mot slutet. Efteråt kunde jag läsa i löparklockan: "Grattis till ditt nya personbästa!". Loppet kändes också bra.
Så tiden 55.35 var ingen katastrof? Det beror på vem man jämför sig med. Åldersomräknat hade jag hamnat ganska högt i resultatlistan från Eksjö. Men jag är chanslös på 10 km mot de bästa i Sverige i M75. Ifjol gjorde jämnåriga löpare som Bo Persson från Örebro och Hans Eriksson i Alvesta 41.56 respektive 50:29.
-Tider spelar väl ingen roll? Gläd dig årt att du kan springa över huvud taget, tyckte en bekant.
Jo, men tider är fortfarande viktiga . . .
Keep on running!
Idag fick jag beskedet att mitt ensamlöp runt Mälaren officiellt klassats som ett FKT. Roligt, men detta "Fastest Known Time" är inget märkvärdigt, lätt att slå.
Mitt första FKT var den 215 mil långa löpningen 2022 genom hela Sverige; Smygehuk-Treriksröset på 40 dagar. Båda löpen är klassade som "self supported", det vill säga ingen följebil och att jag själv fixat proviant, boende med mera längs vägen. Annars har andra löpare avverkat dessa sträckor betydligt snabbare men då med följebil. Pernilla Otto sprang Mälaren runt på fantastiska 66,5 timmar, ungefär dubbelt så snabbt som jag.
HÄR kan du läsa och se kartan om mitt FKT.
Keep on running
Broöppning vid Skanstull och nu återstår bara 5 km innan jag nått målet Sankt Eriksplan. Klockan visade vid målgången 369 km, medelpuls 96, medeltempo 10:20, nettotid 63.46:25 och bruttotid 5 dagar 12 timmar och 57 minuter. Jag snittade alltså på lite drygt 6 mil per dag. (Den bruna randen runt läpparna är intorkad Coca Cola).
Löpet är över och jag är åter i Stockholm. Allt gick bra men hur roligt var det egentligen?
Många skönmålar sina löparbravader, allt är så fantastiskt. Men i ärlighetens namn måste jag säga att det var måttligt kul att springa Mälaren runt. Går inte att jämföra med ett coast to coast, som är mycket roligare, mer spännade och mer lärorikt.
Visst, man är blasé på hemmaplan. Jag led inte men sex dagar var fullt tillräckligt. Kallt och blåsiigt och rätt trista vägavsnitt höjde inte löplusten. Speciellt sträckan Eskilstuna- Södertälje kändes som ren öken, få samhällen att stanna till för att fika eller övernatta. Märsta-Uppsala var heller ingen höjdare. Och att springa en "rundbana" och inte från A till B, är mentalt mer krävande, känns som att man inte kommer någon vart. Helt annorlunda jämfört med ett USA-löp där du startar vid en kust och slutar vid en annan eller ett Sverigelöp typ Smygehuk-Treriksröset.
Glädjeämnen då? Ja, ett är naturligtvis att kroppen fortfarande pallar att springa 6 mil om dagen (snittet på alla USA-löpen har legat på 52 km). Det bådar gott inför ett eventuellt nytt coast to coast nästa år. Nu var nog distanserna lite för långa.
Keep on running!
På vissa vägsträckor kan luffaren plocka mängder av burkar och petflaskor, på andra har konkurrenterna varit före. Det blir lite av intervallöpning med alla stopp för burkplockandet.
Allt som i vägdikena blänker
stor lycka åt luffaren skänker
Allt som glimmar är dock inte guld
men det kan vara en Red Bull. . .
Värden för miljontals kronor ligger kastade längs våra landsvägar. Jag tänker på alla burkar och petflaskor som kastas ut från bilfönstren. Jo, förr eller senare plockas dom upp men många kan ha legat väldigt länge ute i naturen.
Under mina långlöp i Sverige har jag plockat stora mängder burkar och panten har gjort mig självförsörjande på dryck och annat. Ofta pantar jag två fulla kassar, mer vill jag inte ha på vagnen. Rent teoretiskt skulle det vara ganska lätt att dra in minst 200 kr/dag. Men så mycket blir det inte, jobbet är rätt skitigt, tidskrävande och får mig att känna mig som en luffare. Rätt kul ändå.
Jag ser nog också ut som en luffare. När jag idag checkat ut från hotellet i Strängnäs insisterade en äldre kvinna på att jag skulle ha hennes pengar. Hon viftade med två 200-kronorssedlar.
-Du behöver dom bättre, sa luffaren.
-Nu gör du mig ledsen, svarade hon.
-Men jag har gott om pengar . . .
-Jag har också gott om pengar, sa hon och såg faktisk ledsen ut när jag nobbade gåvan.
Under mina första USA-löp tackade jag alltid nej till penninggåvor. Men senare förstod jag att det var oartigt och började därför ta emot pengar, ofta räckte de till en lunch. Strängnäskvinnan däremot tror jag var förvirrad.
När luffaren på kvällen rullade in med joggingvagnen på finhotellet i Södertälje tittade man lite konstigt på honom
-Jag springer runt Mälaren. . .
Plötsligt betraktades luffaren inte som en luffare. Hotellpersonalen gjorde vågen och när dom hörde att gästen var 76 år brast alla fördämningar- jag blev uppgraderad och bor nu i ett stort och fin rum med egen balkong på översta etaget.
Imorgon är sista dagen och luffaren återgår till sitt vanliga pensionärsliv i Stockholm. Får nog lägga band på mig ändå så att jag inte plockar burkar och petflaskor i hemmakvarteren.
Dagens distans: 62 km
Keep on running!
Nej, jag älskar inte varje mil. Vägsträckorna runt Mälaren är rätt monotona och jag ser nästan aldrig vattnet. Hittills har jag sprungit 25 mil och 10 mil återstår.
Liknelsen med en gammal ardenner stämmer rätt bra- det går inte fort men hästen känner sig stark. Och idag var dagen då allt ordnade upp sig.
Min borttappade kamera är upphittad på pizzerian i Kolbäck! Och idag hämtades den av en bekants bekkant i trakten. Det lite pinsamma i historien är att nästa samma sak hände ifjol- då var det en löparmössa som glömts kvar i Hallstahammar och även då räddades jag.
Idag var jag under viss tidspress och det var mest en fördel. Normalt brukar jag göra en massa småstopp och det tar mer tid än man kan ana. Nu sprang jag mer eller mindre oavbrutet- tidseffektivt. Fast fort gick det inte, löphastigheten ligger på 7-8 km/tim.
Plötsligt stannade en bil till mitt ute på bonnvischan mellan Kungsör och Eskilstuna.
-Hej Björn, säger föraren som jag först inte kände igen.
Det visade sig vara en FB-vän som hade sommarstuga i trakten. Alla känner apan men apan känner ingen. Annars är det väldigt få personer som stannar till och pratar, totalt olikt ett coast to coast.
Först i närheten av Strängnäs såg jag Mälarens vatten. I sommar springer jag Vänern runt och inte heller då lär jag se mycket av själva Vänern.
Byn Torpa, en idyll under min färd mellan Köping och Strängnäs.
Dagens distans: 62 km
Keep on running!
Årsdebut med kortbyxor.
Jag har lätt för att frysa och först idag vågade jag sätta på mig kortbyxor. Plötsligt kändes allt mycket lättare.
Ja, det har varit ganska kallt de två första dagarna men Dag 3 kom äntligen värmen. Jag har inte frusit under själva löpningen men däremot vid varje stopp och bättre blev det inte när jag lyckades slarva bort vantarna.
En olycka kommer sällan ensam och idag tappade jag bort kameran utanför pizzerian i Kolbäck. Får kontakta ägaren och höra om någon kan skicka hem den till Stockholm. Det här har väl också med åldern att göra, verkar bli slarvigare för varje år.
Bor på andra våningen i stationshuset i Köping. Billigt och bra hotellboende. Att golvet skakar lite när tågen passerar lär nog inte störa nattsömnen- jag har varit med om värre i USA.
För att fortsätta på olyckstemat; ytterst nära att jag idag inte kom in på hotellet i Köping. Man hade skickat en länk där all info fanns men naturligtvis hade jag inte sett detta. Först sura miner men när ägaren förstod att han hade att göra med en gaggig långdistanslöpare löste sig allt- han var också löpare och snart fann vi varandra.
Hotellproblemen är dock inte över. Var jag ska bo 1 maj är lite oklart eftersom det tänkta hotellet efter Eskilstuna inte öppnat för säsongen. Men som med det mesta- det brukar lösa sig.
En misslyckad dag? Nej, men jag grämer mig över kameran. I den fanns alla bilder från fjolårets coast to coast.
Dagens distans till Köping: 60 km
Keep on running!
Vacker runsten i Görlinge, två mil nordost om Enköping. Texten lyder: Gisl och Ingemund, goda unga män lät göra minnesmärket efter Halvdan, sin fader och efter Ödis, sin moder. Gud hjälpe nu väl hennes själ.
Det är flera likheter med ett äventyrslöp i Sverige och i Amerika. Men en sak skiljer stort- i Amerika finns inga runstenar att beskåda längs vägarna.
Jag är ju med i löparklubben i Vallentuna, en kommunn där det finns gott om runstenar. Klubben hade tidigare en halvmara som hette Runrundan. Inte konstigt att jag därför är faschinerad av runor, men runskrift kan jag inte läsa.
Runsten söder om Märsta utan förklarande skylt.
Sigtuna ska vara den kommun som har flest runstenar (ca 170 stycken). En av dessa sprang jag förbi första dagen och den står undanskymd och utan skylt strax söder om Märsta. För flera år sedan uppmärksammade jag kommunen på att skylt saknades och jag fick ett vänligt svar om att man skulle fundera på saken. Men fortfarande ingen skylt...
Annars har det varit väldigt glest med runstenar längs min färd. I Amerika, där det alltså inte finns runstenar (fast man har tydligen hittat en i Minnesota som skulle kunna belägga att vikingarna var före Columbus) finns det däremot gott om andra minnesmärken. Det kan handla om tågrån, indianöverfall och annat spännande. Jag läser varenda skylt.
Dagens tur gick till Västerås och var annars händelsefattig. Stark motvind och stundtals regn gjorde färden mindre angenämn. I morgon Köping.
Dagens distans 63 km
Keep on running!
En kort paus bland tussilago längs väg 255. Maratondistansen är passerad och cirka två mil åtestår till Uppsala.
Halva distansen kan vara lika jobbig som hela. Mycket sitter i huvudet.
Vid förra försöket att springa Mälaren runt förvånads jag över att det gick att springa nästan 13 mil första dagen. Då borde väl mina 68 km idag till Uppsala vara en lätt match? Nej, det var det inte.
Det är som om kroppen signalerar att nu får det vara nog när det återstår någon mil till målet. Så var det förra gången och så var det även nu. Ultralöpare, vilket jag inte räknar mig till, brukar tala om "gåbackar"- man går alltså i uppförsbackar. Det gjorde jag även denna gång men också titt som tätt på planmark.
Nåväl, jag kom fram till dagens etappmål, Uppsala, där jag checkat in på ett bra hotell och förhoppningsvis kan återhämta mig till morgondagens etapp till Västerås. Jag springer alltså den här gången motsols och efter Västerås blir det Köping.
Underbar morgon, springer in i Hagaparken efter 2 km löpning.
Dagens distans: 68 km
Keep on running!