Minnenas trappa ute vid Hasselbacken. Vad som hände här har påverkat hela mitt liv.

Förlovningsmiddagen var avslutad och på trappan ner från Hasselbacken tog jag mitt sista bloss i livet. Det var en varm, underbar sommarkväll, jag höll min blivande hustru i handen, vi gick ner till Djurgårdsfärjan och i Gamla stan växlade vi förlovningsringar.

40 år senare inser jag att den där dagen, den 5 juli 1980, var vändpunkten i mit liv. Det var också dagen då Björn Borg vann sin femte Wimbeldonfinal. Vi hade lyssnat på matchen, promenerat från mitt hyresrum på Döbelnsgatan ut till Hasselbacken och nu stod vi där på trappan och blickade ut över Saltsjön.

I helgen under min ”erövring” av Östermalm återvände jag till denna trappa, nu som löpare. För 40 år sedan hade jag inte en tanke på att löpning kunde vara något för mig. Jag både snusade och rökte. Men på Hasselbackens trappa hände något helt oplanerat. Jag tog min sista cigarett efter att ha rökt i över tio år.

Tänk vad lätt det var att sluta röka! Inga högtidliga deklarationer, bara tvärslut (fast jag fortsatte med snusandet några månader till). Så nog var det en vändpunkt i livet. Vanorna blev allt sundare, lite senare såldes bilen, bostad köptes och två år efter sista blosset sprang jag mitt första maraton.

1980 var också året jag började som ekonomireporter på Tidningarnas Telegrambyrå, TT. Jag hade inte mer än rest mig från trappan och börjat springa förrän någon ropar:

-Hallå där, Björn.

Det är en gammal kollega från TT-tiden som känt igen mig. Vi blir stående en lång stund och pratar, hela 80-talet rullas upp på nytt och nostalgin flödar. Nog hade den där förlovningen en viss betydelse ändå?

Nu är också Östermalm avklarat.. Det krävdes cirka 20 mils löpning för att inta detta stadsdelsområde, som består av stadsdelarna Djurgården, Gärdet, Hjorthagen, Norra Djurgården och Östermalm. I stadsdelsområdet ligger också stadsutvecklingsområdet Norra Djurgårdsstaden.

Denna vecka 170 km.

Keep on running!

På pappret billigt  men i praktiken dyrt transportmedel. Den här cykeln vid Albano var ovanligt lättrampad. Problemet var bara att tramporna gick runt utan att bakhjulet rörde sig. Eftersom jag glömde avbryta hyrperioden kostade den cykelturen på 0 minuter över 300 kronor!

Apostlahästarna kan jag oftast lita på. De ställer upp i ur och skur och har tagit mig en sträcka motsvarande cirka fem varv runt klotet. Annat är det med en "EU-bike". . .

EU-bike? Ja, dom där pistagefärgade hyrcyklarna i risigt skick som står och skräpar lite här och var. Har du sett någon cykla på en sådan, knappast i alla fall någon under 50? Jag som är 72, tillika i riskgruppen och som ska undvika kollektivtrafiken har dock kastat lystna blickar på hojarna. Elsparkcyklar har jag ännu inte vågat mig på men snart är det nog dags.

En EU-bike är liktydigt med problem. Visst, när allt funkar kan de vara ok om du bara ska ge dig ut på en kortare tur. Som idag när jag skulle träffa ett gäng löpare för att springa en tur på 35 km i Stockholms skärgård. Allt gick så bra till en början...

Cykeln stod parkerad på gatan utanför min port. Jag låste upp med min scanner i mobilen och cyklade glatt iväg, parkerade hojen vid framkomsten, låste den och anslöt mig till löpargruppen, Vad jag då inte visste var att man också måste göra ett knapptryck för att avsluta hyrperioden, annars fortsätter minuterna att ticka på. Det blev en dyrköpt läxa.

Vi var ett gäng på åtta löpare som sprang från Gullmarsplan till Vaxholm via Lidingö och Bogesundslandet. Vi åkte med SL och två skärgårdsbåtar och här har just båten släppt av oss vid vår sista brygga. Till vänster i blå tröja dagens ledare, Mats Dänsel och i förgrunden Cecilia Petersson.

På de två färjorna hade man i coronans tid dragit in de handhållna kortläsarna (några fasta fanns inte) och på bussen hem från Vaxholm kunde jag heller inte betala med mitt SL-kort. Totalt missade SL 75 kronor och jag inbillade mig att mina resor inklusive hyrcykeln gått med "vinst".

-Du har smitåkt, du skulle ha betalat med en app i telefonen, konstaterade hustrun bistert efter hemkomsten.

Inser att jag inte riktigt hänger med min tid; cyklar EU-bike och så det här med den missade SL-appen. Nä, jag får nog rycka upp mig och pröva en elsparcykel ändå. Fast då kommer jag utmärka mig med att ha en hjälm på huvudet, det har ju knappt någon.

Löpargruppen hängde jag i alla fall med. Riktigt skönt att springa med ett gäng ultralöpare, då går det inte alltid så fort. Och så har dom sina "ultrabackar", backar man går uppför.

Att ramla är jag riktigt bra på. Därför springer jag numera sällan i terräng, brukar stupa på stenar och rötter. Så även idag ute på Lidingö där jag slog i axeln. Tänk, under mina sju coast to coast, nästan ett jordevarv, har jag aldrig ramlat omkull. Fast då har jag ju min rollator, joggingvagnen, att hålla mig i. Så når gruppen idag valde att springa "trail" sista sträckan valde jag den asfalterade landsvägen. Jag hade innan snappat upp att det skulle bli en hel del "teknisk terräng". Det är liktydigt med mycket stenar, rötter och andra besvärligheter.

Bogesunds slott är en imponerande byggnad som uppfördes under mitten av 1600-talet på initiativ av Per Brahe den yngre.

I Vaxholm kryllade det av människor. På bussen hem var det rätt trångt varför jag borde ha valt annat färdmedel. EU-bike var dock inte att tänka på och inte heller skärgårdsbåt. När bussen närmade sig Stockholm hoppade jag av för att ändå gränsla en cykel. I appen kunde jag se att två fanns parkerade vid Kräftriket i Albano. Naturligtvis fungerade ingen så det blev apostlahästarna igen.

Andra tar bilen till sopåtervinningen, jag tar babyjoggern.

Bra mängdvecka; 171 km.

Keep on running!

PS

Dagen efter får jag en smärre chock. Notan för mina två cyklar, varav den ena inte fungerade, slutade på ca 400 kronor eftersom jag glömde att avbryta hyrperioden.

Det här är den första bilden som publicerats på min blogg. Den tog jag i juni 2005 i Illinois när jag som 57-åring med en ryggsäck sprang mellan Chicago och New Orleans. Sett i bakspegeln är detta fortfarande mitt tuffaste löp.

Vad hände den 23 maj 2005? Jo, då postade jag mitt första blogginlägg. Bloggen kan alltså fira 15-årsjubileum!

Av en ren tillfällighet upptäckte jag att www.suneson.se funnits 15 år på nätet. I bloggosfären är det nästan en mansålder. Suneson.se kan vara den äldsta existerande löparbloggen i Sverige men säker kan man aldrig vara.

Jag är varken en ”early adopter” eller teknikfreak så det är lite förvånande att jag var så tidigt ur startblocken. Men det hade två orsaker:

1. Bloggen drogs igång eftersom jag våren 2005 planerade för mitt första riktigt långa ensamlöp;  Chicago-New Orleans, ca 160 mil eller ett tredjedels coast to coast.  Jag ville som 57-åring berätta för alla att åldern kanske inte spelar så stor roll?
2. Min son Nisse, som är i databranschen, hade några veckor innan hjälpt mig med att registrera domännamnet och bygga upp en hemsida.

Fin marknadsföring i Svenska Dagbladet. Observera att arikeln är på sportsidorna!

Bloggen fick en raketstart. Jag fick draghjälp av min tidning Svenska Dagbladet, som skrev några artiklar om ”superlöparen” och la ut webbadressen i tidningen. Lite kul var det att artiklarna hamnade på sportsidorna, jag var ju ändå en glad motionär.

Redan från start bestämde jag att bloggandet i princip bara skulle handla om löpning.  Bloggen skulle också drivas enligt journalistiska principer. Tanken var att läsarna skulle kunna lita på vad jag skrev. Jag skulle t ex stå fri från kommersiella krafter (rätt vanligt att kända löparbloggare tar emot diverse prylar som klockor, skor, kläder mm och skriver positiva ”recensioner”).

Jag tror att min ståndaktighet gynnat mig. Läsarna har blivit fler för varje år. Under coast to coast-år har jag haft som mest 2 000 unika besökare per dag, i år ligger siffrorna på knappt 1 000 per dag. Jämfört med kändisbloggare är det inte mycket men för en enkel löparblogg som knappt marknadsförs är jag nöjd. Dessutom skriver jag inte så ofta.

Bloggande i största allmänhet är en relativt ny företeelse. Ordet blogg kom in i svenska Akademins ordlista 2006.  Den äldsta svenska bloggen startade 1997, Sven tycker http://www.swl.nu/tycker/ som handlar om allt mellan himmel och jord.

Vad skrev jag då i mitt första blogginkägg? Jo det här:

"Den 7 juni 2005 tar jag det första löpsteget på min löptur mellan Chicago och New Orleans. Jag springer i rakt nordd-sydlig riktning, på småvägar genom delstaterna Illinois, Kentucky, Tennessee, Mississippi och Louisianna. Förhoppningsvis når jag slutmålet efter drygt en månad. Då ska jag ha avverkat cirka 5 mil om dagen och tillryggalagt 160 mil. Det här löparäventyret skall di i ord och bild kunna följa på denna sida. När jag når ett bibliotek eller internetcafé ska jag skicka hem dagboksrapporter. Jag springer ensam med lätt packning (ryggsäck på 2,5-3 kilo) och tar dagarna som de kommer. Väldigt lite är planerat men jag är ändå väl förberedd- är oerhört laddad och har många, många mil i beenen. Därmed inte sagt att jag kommer fram till New Orleans. Värmen, inte distansen, ser jag som den största svårigheten. Varför gör man det här? För att få uppleva den totala friheten och se och lära känne USA."

Det gick vägen, jag nådde New Orleans. Bara någon dag senare träffades staden av orkanen Katrina och nära 2 000 människor dödades i området.

Keep on running!

Roslagstulls sjukhus, tidigare Stockholms epidemisjukhus, var Sveriges största. Många av byggnaderna är bevarade och är från sent 1800-tal och används idag av bl a av KTH och Stockholms universitet. Området på höjden vid Ruddammen är rena idyllen men lite otillgängligt. 1992 stängdes sjukhuset.

Huka er grevar av baroner! Nu rullar jag in på ert fina Östermalm.

Det är dags att "inta" ett nytt stadsdelsområde; Östermalm med stadsdelarna Djurgården, Gärdet, Hjorthagen, Norra Djurgården och Östermalm. Som vanligt springer jag på varenda gata och då menar jag verkligen varenda gata. Det roliga med detta är att jag då får se så mycket nytt, även i områden jag trodde jag kände till.

Ruddammen är ett sådant område. Jag har aldrig satt min fot här trots att det bara ligger två kilometer från min bostad. Och jag tror att de flesta Stockholmare aldrig har varit här. Att t ex springa uppför Ruddammsbacken eller Roslagstullsbacken tar på krafterna. Men det är verkligen mödan värt; ett otroligt vacker område med en massa gamla fina byggnader från en mer än 100-årig sjukhusepok.

Det här var epidemisjukhusets mest specialiserade byggnad; observationspaviljongen.Till varje sjukrum fanns en egen ingång från utsidan. Läkare och sköterskor nådde den sjuke inifrån huset men endast via en särskild sluss, läser jag på en av skyltarna.

Med tanke på rådande pandemi blir jag helt facinerad av området. Här har tusentals patienter med kolera, smittkoppor, tyfus och scharlakansfeber vårdats och mot slutet även aids. Coronaläget i Sverige framstår nästan som en västanfläkt. Jag blir knäsvag när jag läser att barn dog som flugor i diferi och scharlanksfeber, Dödligheten i dessa två sjukdomar motsvarade åren 1875-1879 nio procent av det totala antalet dödsfall i Sverige.

Rena bonnvischan, Drottnings Kristinas väg, bara ett stenkast från Östra station. Här gick maratonloppet under Solskensolympiaden 1912 och 100 år senare sprang jag på samma väg Jubileumsmarathon. Det var tredje gången jag slog Kjell-Erik Ståhl i en löpartävling . . .

Kungens får? På en äng vid Lilla Skuggans väg/Husarviksvägen på Norra Djurgården massvis med får som vaktas av en bordercollie i reflexväst.

Madängsgatan Norra Djurgårdsstaden, glaserat rött tegel.

Utsikterna att jag ska kunna genomföra ett längre Sverigelöp i sommar har plötsligt förbättrats. Enligt DN kommer reserestriktionerna i Sverige att hävas helgen den 13- 14 juni. Men att jag sitter på ett plan till Amerika i början av juli är knappast troligt.

Keep on running!

Åtta löpare från Vallentuna sprang en träningsrunda på 42 km och serveras här vätska, jordnötter och chokladbollar från bakluckan på en bil. Vi tog det riktigt lugnt och majoriteten sprang  i mål på ca 4.45.

Idag skulle egentligen Stockholm Marathon ha gått. Jag var visserligen inte anmäld men sprang distansen ändå. Fast egentligen skulle jag idag ha sprungit 54 km och då i USA.

Ja, den 30 augusti skulle starten ha skett för mitt åttonde coast to coast. I ruttplaneringens excelark hade jag skrivit: "Comfort Suites, Ocean Shores till  Guest House, 100 Brumfield Ave, Montesano, WA 98563, US, 54 km, lunch McDonalds i Aberdeen efter 32 km". Men coronan kom emellan och hela USA- löpet fick ställas in.

Så det fick bli långskubb i glada vänners lag med löpare från Vallentuna, inte fy skam det heller.  Eftersom det tidigt stått klart att löpet skulle ställas in var besvikelsen inte så stor. Den stora frågan är nu vad som kommer istället. Med nuvarande reserestriktioner på 2-timmar (som jag visserligen inte är tvingad att följa) är det också osäkert om jag kan genomföra ett Sverigelöp (hade tänkt i sommar att springa ett par hundra mil i Mellan- och Sydsverige). 

Dagens mara var den andra denna vecka. Jag är bra mängdtränad men inte tävlingstränad så det var tur att jag inte behövde springa fort. Ändå hade jag problem att hänga med i gruppen.

Nu är även Hässelby-Vällingby stadsdelsområde avklarat. Stadsdelen Hässelby villastad tyckte jag var den trevligaste av stadsdelarna i området, Råcksta och Vinsta  de kanske tristaste.

Kälvesta hade en särskilt lockelse- det var ju där ett plan från Linjeflyg den 15 januari 1977 störtade på en parkeringsplats mitt i ett radhusområde. Alla ombord, 22 personer, omkom. Själv skrev jag om händelsen när jag arbetade på Västernorrlands Allehanda i Härnösand. Nu var det dock första gången jag besökte olycksplatsen. Jag pratade med boende i området och alla kände till vad som hänt här, tyvärr fann jag ingen som bott kvar sedan 1977, Nog borde väl denna plats ha ett minnesmärke?

På denna parkeringsplats där min joggingvagn står (Ängullsvägen/Trädgårsmästarvägen) störtade planet. Inga spår efter kraschen syns idag. Trädet till höger om vagnen var nyplanterat när olyckan inträffade.

Nedisning av vingklaffarna var orsaken till olyckan. Mirakulöst omkom ingen av de boende i radhusområdet men samtliga 22 ombord på planet. Då trodde man att olyckan skulle innebära slutet för Bromma flyfält. Foto Kent Östlund.

Kanske en tredjedel av Stockholms gator är "erövrade". I de rödmarkerade områdena har jag sprungit på i stort sett alla gator.

Keep on running!

Drömboende? Ja, kanske för de 50 familjer som snart kan flytta in i dessa "modulbostäder" under skorstenarna till Hässelby värmekraftverk. Bostäderna är tillfälliga och avsedda för nyanlända, dvs personer som fått uppehållstillstånd och blivit anvisad bostad i Stockholm.

Vad hjälper det att löparklockan påstår att min fitnessålder är 39 år när Folkhälsomyndigheten sorterar in mig i riskgruppen? Vi friska 70 plussare hade annars hoppats på lättnader i restriktionerna men några sådana blev det inte.

Alla över 70 dras över en kam.

-Vi ligger ganska rätt. Det finns ingen grund idag att ändra 70-årsgränsen, ansåg generaldirektören Jonas Carlström, själv 66 år.

Jag hörde budskapet i radion när jag idag var ute på långpass i Hässelby. Undrar vad löparklockan skulle ge honom för fitnesålder? Ganska snabbt fick han kritik för just det här med att bunta ihop alla 70-åringar och äldre. Någon förklaring till beräkningarna gavs inte. Hade annars varit intressant att höra med tanke på att antalet pigga pensionärer förmodligen är rekordhögt. Utomhus får vi i alla fall vara och boulespel var ok.

70-åringar ska inte åka i kollektivtrafiken. Jag hyrde därför en EU-bike och cyklade t/r Tomtebogtaan-Hässelby , dryga tre mil totalt. Gud vad jobbigt, hade nästan varit enklare att springa. Jämnåriga kvinnor cyklade om mig med lätthet.

Hässelby-Vällingby stadsdelsområde,som jag just nu håller på att "inta" genom att springa på varenda gata, består av nio stadsdelar: Grimsta, Hässelby Gård, Hässelby Strand, Hässelby Villastad, Kälvesta, Nälsta, Råcksta, Vinsta och Vällingby. Tre av dessa är nu avklarade; Hässelby Strand, Hässelby Villastad och Hässelby Gård.

Keep on running!

Midsommarkransen och området kring Svandammsparken är bland de finaste bostadsområdena inom Hägersten Liljeholmens stadsdelsområde. Drygt en vecka och 25 mils löpning krävdes för att inta hela området. Bilderna från Aprilgatan och Brf Tellusborg till höger vid röda planket.

Pandemin får mig att springa mycket längre distanser än vanligt. Det har sina randiga skäl.

Den 11 mars inträffade det första coronadödsfallet i Sverige, Samma dag klassade WHO virusutbrottet som en pandemi och veckan därpå införde Sverige restriktioner i resandet.  Från att mina normalveckor legat på 10-11 mil steg de brant upp till 15-20 mil. Varför?

Det var inget medvetet val att börja springa längre, mera en spirande oro i kroppen. När vi över 70, alltså vi i ”riskgruppen” skulle skyddas slutade jag med mina nära dagliga besök på gymmet och jag slutade också att åka i kollektivtrafiken. Samtidigt fick jag höra att det var ok att vara ute och promenera, ja uteaktiviteter rent av uppmuntrades av myndigheterna.

Löpningen blev då ett andningshål. När allt stod stilla skulle i alla fall inte jag stå stilla. Och kanske blev löpningen extra betydelsefull när dödstalen började stiga brant. När en fd arbetskamrat på Svenska Dagbladet, nyss fyllda 62 år, dog i covid-19, insåg jag allvaret. Det här kan också drabba mig.

Joggingvagnen får i år rulla på Stockholms gator istället för på landsvägarna i USA. Under mina erövringar av stadsdelar har jag kaffe, mackor, lingondricka och kläder i vagnen. Under löpturerna lyssnar jag mycket på radio. Bilden från Teaterparken i Hägersten.

Avfärden för mitt åttonde USA-löp skulle ske den 29 maj. Jag insåg rätt tidigt att det var kört men flyttade ändå fram resan drygt en månad. Men var det möjligt att över huvud taget ”få” springa riktigt långt i år? Det var då planer på ett Sverigelöp började dyka upp i huvudet, kanske ett löp längre än ett coast to coast. I avvaktan på detta började jag ”inta” diverse stadsdelar, stadsdelsområden och närkommuner genom att springa på varenda gata i områdena. Inte undra på att det blev en massa mil.

Lyckad förtätning. Nya vackra hus i rostig plåt på Främlingsvägen i Hägersten.

Kungsholmen, Södermalm, Bromma, Solna Stad och nu senast Hägersten Liljeholmens stadsdelsområden är intagna. Jag har sprungit på över tusen gator och sett enormt mycket. Det brukar sägas att löpare, cyklister och gångare får se mycket mera av omgivningarna än en bilist. Men jag vågar påstå att jag sett mycket mera av Stockholm än kanske någon joggare gjort. För även om du försöker variera dina löprundor blir det ändå så att du springer i stort sett i samma spår år ut och år in.

Sovjetunionen eller Kina? Nej,hus som byggs längs spåren nära Årstabergs pendelstågsstation.

Lyckad nybebyggelse, Nybodaringen.

"Vi har i alla fall ingen insyn från grannar". Hur kan man få bygga så här? Huset från Sjöviksvägen 92, Liljeholmskajen.

Min ”löpmetod” har förutom att springa på varenda gata och i regel också ta hela gatan gått ut på att stanna upp och se mig omkring, snacka med villaägare och vara frågvis. Kul men också en rätt jobbig form av löpning. Det tar sin tid, det blir mycket fram och tillbaka på samma gator och ”dölöpning” ut till de nya områdena. I telefonen skriver jag upp namnen på gatorna eftersom det är lätt att glömma var man varit.

Bedräglig idyll och en miljöskandal. Dumpning av giftigt avfall och lantrintömning i stor skala har pågått under cirka 100 år såväl på land som i Mälaren  vid Lövsta i Hässelby villastad. Här vid Riddersviks gårdsväg planerar staden för 700 nya bostäder. Det hemska kraftvärmeverket i Hässelby strand ska rivas och ersättas av ett nytt i Lövsta. Då försvinner bland annat Lövstabadet och en småbåtshamn. Vad skulle Herbert Tingsten eller Gunnar Sträng som bodde här ute ha sagt om det?  

Idag syndade jag och tog tunnelbanan ut till Hässelby Strand när jag startade nästa krigarprojekt: att springa på varenda gata inom Hässelby-Vällingby stadsdelsområde med nio stadsdelar (Grimsta, Hässelby gård, Hässelby strand, Hässelby villastad, Kälvesta, Nälsta, Råcksta, Vinsta och Vällingby). Bara att ta mig ut till ändstationen skulle kräva 15 km löpning och lika mycket hem, hade inte blivit många gator då. Området kommer att kräva många löpdagar.

Efter Hässelby-Vällingby fortsätter jag kanske med ytterligare områden. Men att springa på varenda gata i hela Stockholm är kanske att ta vatten över huvudet?

Veckans distans: 182 km

Keep on running!     

Barbent, snöblandat regn och jag fryser som en hund. Ett utstickande tak på Hövdingagatan i Örnsberg gav lite skydd medan jag försökte få i mig värmande kaffe. Här bestämde jag mig för att avbryta löpningen och springa hem.

En halvtimma senare vid Västerbroplan sken solen igen och plötsligt var jag rätt klädd, Motivationen tröt dock för att springa tillbaka och fortsätta att erövra gator..

I Amerika kollar jag numera alltid väderrapporten innan jag sticker ut. Det borde jag också göra i Stockholm. Idag tvingades jag avbryta en löptur just på grund av dåligt väder.

Den pågående erövringen av Hägersten-Liljeholmens stadsdelsområde kommer att ta tid. Området är mycket större än jag räknat med. Här finns inte mindre än sju stadsdelar: Aspudden, Fruängen, Gröndal, Hägersten, Hägerstensåsen, Liljeholmen, Midsommarkransen, Mälarhöjden, Västberga, och Västertorp. Idag hann jag bara svepa över delar av Gröndal (Ekensberg) och Aspudden (Örnsberg).

Ekensberg på en udde i Mälaren är ett riktigt fint bostadsområde som jag känner till ganska väl. Här ligger vackra punkthus i gult tegel, tämligen låga och inget hus är riktigt likt det andra. Husen är från 80-talet och här ute bodde en arbetskamrat som tidigt fick in mig på löparspåret. När vi skulle ha långpass tillsammans brukade jag springa ut till honom och var bra uppvärmd efter min tur över Essingeöarna på dryga halvmilen.

I Ekenensberg har hänt en hel del de senaste åren. Jag fick se en mycket lyckad förtätning längs Bryggvägen och Ekensbergskajen ett stenkast från brusande Essingeleden och tvärbanan.

Vackra hus vid Ekensbergskajen, de flesta med stora balkonger och några med träpaneler på fasaden. Observera Essingeleden högt uppe i luften bakom löparna. Från Gröndals båtklubb och i princip ända ner till Fittja kan man springa längs Mälaren. 

Örnsberg var däremot ett tämligen okänd område för mig. Bebyggelsen är från slutet av 40-talet och Familjebostäder har många hus här. Området ligger lite i skymundan. är lugnt och saknar i stort affärer.

Nednaför berget ligger Vinterviken där Alfred Nobels dynamitfabrik låg. Marken och vattenområdet strax utanför är starkt förorenat men snart är saneringsarbetena avslutade. I den gamla svavelsyrafabriken finns café, konferens- och utställningslokaler.

Vintervikens Trädgård med café är ett nytillskott i området. Verksamheten bedrivs på ideel basis.

             Enkla kedjehus på Bandyvägen i Västertorp. Husen ligger mindre än 100 meter från brusande Södertäljevägen, en av Sveriges mest trafikerade vägar.

Veckans distans 171 km

Keep on running!