Kände mig  nöjd med mina 1.38.17 (netto) i San Sebstian halvmaraton.

De svenska löparna i söndagens San Sebastian Marathon gjorde bra ifrån sig. Seger på halvmaran män och seger också på 10 km damer.

Jag åkte ner till San Sebastian i norra Spanien bara för en sak: att putsa min halvmaratontid från Göteborg (1.42.24). Det gick vägen- drygt fyra minuter snabbare. Bör nu ligga hyggligt till i den åldersindelade halvmaratonstatistiken, som jag hoppas kunna presentera här på bloggen om någon vecka.

Jag räknade med att det vädermäsigt skulle bli ganska tuffa förhållanden; kyligt, regnigt och blåsigt. Nu blev det inte så farligt- runt 9-10 grader, knappt någon vind eller regn. Banan i San Sebastian är mycket platt, vacker och går mest i centrum. Det var alltså upplagt för bra tider överlag. Lite förvånande dock att maratontiden inte "blev bättre" än 2.11.10 (David Kiprono Metto, Kenya).

Däremot visade svenskarna framfötterna. Daniel Lundgren vann halvmaran på fina 1.04.56 och Mikaela Larsson 10 km på 34.22. Inte illa i löparlandet Spanien.

Själv är jag nyfiken på hur jag placerade mig i min ålderegrupp. Tyvärr ger resultatlistan inget svar eftersom man klumpat ihop alla löpare över 40 år. I den gruppen kom jag på plats nummer 312 av 912 manliga löpare.

Tävlingsåret 2018 är inte över men det blir inga fler maror eller halvmaror. Däremot springer jag i december Bore Cup och ett park run i Malmö. Imorgon måndag reser jag hem och innan blir det en joggingtur i Bilbao.

Keep on running!

I två veckor har jag inte kunna skriva på bloggen på grund av tekniska problem. Men nu är de äntligen lösta av webbmaster, min son Nils.

För en gammal journalist kan det vara frustrerande att inte få skriva, nästan som att ta pennan ifrån mig. Jag har haft den här löparbloggen nu i 14 år och den är en av de äldsta och mest lästa i Sverige. Snart kommer allt att vara som vanligt igen och på måndag kan jag dessutom utlova en "stor nyhet". Du som i veckan var och lyssnade på miit föredrag  i Vallentuna vet vad det handlar om. Men alla ni andra- vad kommer jag att meddela?

Ett tag fruktade jag att bloggen utatts för sabotage. Men så var det inte alls.

-Nä, det var ditt webbhotell som uppgraderat till php 7,2 och tagit bort stödet för version 5.6 som sidan var programmerad i. Jag fick göra om massor av saker och jobba kanske 3-4 timmar, säger Nisse.

Sonen är programmerare och datautvecklare. Men hur ska vanligt folk klara problem av den här sorten? Förstår att allt färre har privata bloggar och istället gått över till Facebook och andra plattformar, som inte kräver så mycket teknisk kunskap.

Keep on running!

Helt slut och jag kände mig som en blöt trasa efter 1-timesloppet på gymmet.

I morse sprang jag till gymmet i akt och mening att slå ett svenskt rekord i 1-timmeslöpning. Rekordet för 70-åringar är 13 262 meter. När jag stapplade av bandet hade jag gjort 13 297 meter.

Hade jag satt ett nytt rekord i M70? Nej, naturligtvis inte. Det var flera villkor jag inte uppfyllde, dessutom "fuskade" jag lite. Ändå var jag nöjd, formen verkar på uppåtgående.

För det första ska tävlingen vara sanktionerad av Friidrottsförbundet. Alla ska ha chansen att kunna utmana dig, det krävs tidtagare och kontrollanter och det går inte att tota ihop en "tävling" på det här sättet. Och det är löpning utomhus på en löparbana som gäller, inte på ett band.

Jag gissar att det är lite enklare att springa på ett band än utomhus. Man har t ex inget luftmotstånd och för att få någorlunda likvärdiga förhållanden brukar man luta bandet 1 procent (jag hade ingen lutning). Vidare behöver man inte fundera på vilken hastighet man håller. Dessutom "fuskade" jag genom att växelhålla i bygeln under löpningen vilket innebar att jag under 2/3 av tiden hade en hand på bygeln. Största fusket var nog att jag stannade bandet och klockan fyra gånger för att dricka lingondricka. Pauserna var exakt 40 sekunder och fick pulsen att gå ner från 155 till 135.

Trots alla dessa reservationer är jag ändå nöjd, hade inte räknat med att det skulle gå så här bra. Ändå inser jag att Hans Erikssons nyligen satta 1-timmesrekord på 13 262 meter kommer att bli svårslaget under verkliga förhållanden. Jag sprang med Hans för två år sedan i Eksjö då han satte rekord i M65. Hans och jag är jämngamla, födda 1948, och är för mig en stor inspirationskälla.

Jag har startat om bandet och skärmen visar andra halvan av 1-timmeslöpningen. Nu gick det lite fortare och på 30 minuter hann jag 6,70 km. Bandet finns på F&S i Hagastan, är hårt och fint samt väldigt avancerat.

Det här tror jag var en bra genomkörare inför en halvmara jag springer i San Sebastian den 25 november. Jag reser ner enbart för att försöka putsa min rätt usla tid på 1.42.från Göteborgs halvmaraton för en månad sedan.  Min maratontid från Toronto, som visserligen gav ett VM-silver, var heller inte särskilt bra men tyvärr verkar det kört i år att få till en ny mara.

Keep on running!

Hur snabbt måste jag springa ett maratonlopp för att tillhöra de tio snabbaste i min åldersgrupp i Sverige? Svaret får du i min årsbästalista för 2018.

Statistiken är kraftigt försenad och listan är högst preliminär. Jag gissar att det fattas en hel del resultat så har du några som skulle platsa på listan, vänligen mejla mig. Normalt brukar jag också lägga ut en motsvarande lista på halvmaraton men det är osäkert om det blr någon sådan i år.

Snabbaste kvinna är i år Isabellah Andersson (2.34.52) och snabbaste man Martin Öhman (2.21.30), båda Hässelby SK. Isabellah var ifjol borta från tävlandet och i år är det David NIlsson. Högby IF, som lyser med sin frånvaro. 42-årige Erik Anfält från Örebro AIK har bland männen utfört den bästa prestationen med hänsyn till åldern; 2.25.16. Tar man hänsyn till åldern är dock de svenska kvinnorna bättre. Vad sägs t ex om 74-årige Bibbi Linds 3:48.27 i Barcelona eller 56-åriga Karin Schöns 3.04.51 i London? Outstanding!

Keep on running!

Kristina Paltén fick en av mina gamla löpvagnar, en Baby Jogger 25th Anniversary som rullat cirka 1 500 mil. Den transporterade jag naturligtvis i min lite nyare vagn till vänster i bild.

Under min levnad har jag varit ägare till tre bilar. Idag äger jag ingen, däremot flera löpvagnar. Dom har rullat fler mil än mina bilar, dessutom har de inte gått till skroten.

Det var ultralöparen Rune Larsson som fick in mig på vagnspåret. Rune sprang 2004 över USA med en vagn av märket Baby Jogger och självklart skulle jag också ha en sådan vid debuten 2007. Totalt har det blivit sex löp över Amerika och faktiskt lika många vagnar.

Det börjar med andra ord bli trångt i stallet.  Hustrun klagar på att mina ekipage tar för stor plats. Så vad göra? Jo, skänka bort dem, dock med viss saknad. Man blir lite fäst vid sina trehjulingar. Då gäller det att de åtminstone får nya goda hem.

Sex vagnar kan man naturligtvis inte ha hemma. De två äldsta flög ur boet för några år sedan. Nu är de i trygga händer. Två ultralöpare, en i Dalarna och en i Stockholmstrakten, knuffar mina älskade telningar.

Och i veckan var det dags att skänka bort vagn nummer tre. Jag är övertygad om att även denna gång var adoptivföräldern av rätta virket. På omvägar hade jag hört att ultralöparen Kristina Paltén råkat ut för höftproblem, inte hon själv men hennes Baby Jogger vid namn Baby Blue. Det var något fel på ena stötdämparen. Baby Blue hade rullat 2013 genom Europa, från Turkiet upp till Finland, och 2015 genom Iran. Men dessa cirka 500 mil ska en Baby Jogger 25th Anniversary normalt klara. Sträckan motsvarar ju ”bara” ett coast to coast i USA.

Jag mötte i veckan Kristina på Götgatan i Stockholm och överlämnade vagnen till en tacksam mottagare. Vagnen hon nu fick har rullat två coast to coast  (2012 och 2014) samt några hundra mil i Sverige, gissningsvis cirka 1 500 mil totalt. Höfterna var i prima skick men annars var kroppen lite sliten här och där. Hjulen behövde hon inte så dom behöll jag som reservdelar.

Nu har jag bara tre vagnar i stallet; en har jag lånat ut till äldste sonen och barnbarnet och två står hemma. Ena vagnen ska användas för vardagslöpning och den andra under eventuellt ett nytt äventyrslöp.

Jag har inga påsar ihop med det amerikanska företaget Baby Jogger. Därför vågar jag hävda med gott samvete att deras modell 25th Anniversary med 20” racerdäck förmodligen är världens bästa joggingvagn. Tyvärr tillverkas den inte längre så om du vill skaffa en är det begagnatmarknaden som gäller. Vagnen är i princip outslitlig men folk förstår inte detta och säljer dom på tok för billigt. Jag har köpt mina flesta vagnar på Blocket för runt 1 500 kronor.

-Kan det verkligen vara möjligt att du sprungit fler mil med dina vagnar än dina bilar rullat? frågar hustrun förvånat.

Ja, jag är rätt säker på det. Exakt hur långt bilarna gått vet jag inte men vagnarna har jag bättre koll på. Sedan 2007, då den första vagnen köptes och fram till idag, har jag sprungit nära 9 000 mil, de flesta med vagn.  Och det fortsätter att rulla på. Totalt under mitt löparliv har det hittills blivit ca 19 000 mil. Fortsätter det i samma takt är jag om något år uppe i en sträcka motsvarande fem varv runt jorden. Snurrigt!?

De sista äpplena i min grannes koloniträdgård på Stora Mossen i Bromma plockades i veckan. Äpplena fraktades hem i min Baby Jogger och blev till äppelmos.

Keep on running!

Trean verkar gladast av medaljörerna i M70. På bilden flankeras jag av segraren Hans Eriksson. Eksjö Södra IK och tvåan Lars Söderberg, Vallentuna FK.

Hur svårt kan det vara att springa 4 km på en golfbana på Öland? Svårt, skulle det visa sig.

Idag lördag avgjordes SM i terräng för seniorer och veteraner i Ekerum på Öland. Där fanns större delen av svenska eliten och veteraneliten med stjärnor som Meraf Bahta, Charlotta Fogberg, Napoleon Solomon och David NIlsson. Kul att få en glimt av dessa storheter.

Normalt brukar jag vara rätt nervös inför tävlingar men inte idag. Kunde "skylla" på en mara i benen och att 4 km terräng inte är min distans. Men jag borde nog ha varit lite mer fokuserad- mina 19.35 på en ganska lättsprungen bana var inte bra och det var ytterst nära att en tredjeplats i M70 hade slutat med en sjätteplats.

Jag skrev nyligen att jag befinner mig på det sluttande planet. Förstår inte riktigt varför tiderna blivit så mycket sämre i år. Hoppet står nu till att försöka få till en bra halvmara i november eller december i sydeuropa.

Regnet, kylan och blåsten på Öland kan jag däremot inte skylla på, förutsättningarna var lika för alla. Vädermässigt tyckte jag att loppet påminde en del om marorna i Boston och Toronto. Ändå ångrar jag inte deltagandet i terräng SM, där Vallentuna har stolta traditioner i lagtävlingen (i år blev vi dock bara fyra). Nej, den stora behållningen är att träffa en massa bekanta medtävlare.

Vi bodde kungligt på Ekerum Resort med nummerlappsutdelning , start och mål alldeles utanför våra fönster.

Sist tycker jag det kan vara på plats att tacka arrangerande Högby IF för ett toppenbra SM, det  bästa terräng SM jag sprungit under de senaste fem åren. Mycket beror på eldsjälen och klubbens ordförande Calle Nilsson. Om honom kan du läsa ett stort reportage i senaste numret av Spring.

Här alla resultaten.  

Keep on running!

Har precis kommit i mål och bytt om till torra kläder. Två plusgrader i Toronoto gjorde maran till en av mina tuffaste. Banan är ganska trist och Toronto Waterfront Marathon är ett lopp jag inte rekkomenderar.

Tvåa på VM i maraton! Det låter, även om prestationen egentligen inte var så märkvärdig. Fast visst var kanske det här ändå den största fjädern i löparkepsen efter mina coast to coast.

Att jag lite baissar silvermedaljen i M70 i söndagens världsmästerskap för veterner i Toronoto Waterfront Marathon, Kanada beror på två saker:

• Tiden blev inte bättre än 3.43.45 (netto), minst tio minuter sämre än förväntat.
• Få deltagare i själva VM-loppet men jag slog ändå 26 löpre i min klass.

När jag stapplade i mål hade jag inte en tanke på att tiden skulle räcka till medalj. Jag låg på ett ganska jämnt 5-minuterstempo upp till 32 km men kroknade sedan och ibland kändes det som jag knappt hade styrfart, gick korta sträckor i de sista vätskekontrollerna.

Lite förvånad att krafterna försvann, jag hade ändå tränat bra och var dessutom riktigt utvilad. Halvmaran i förra veckan gav dock en indikation på att jag inte är bättre än så här.

Nu blir det nog ingen mer mara i år. Detta var den andra, första var Boston där jag blev fyra i ett väsentligt större startfält. Eftersom jag är missnöjd med halvmaratontiden springer jag kanske en halvmara på kontinenten, gärna i Spanien eller Italien. Jag älskar värmen och dagens 2 grader i Torontomaran var ganska hemskt.

Gene Dykes (mitten) gjorde en fantastisk prestation. Till vänster i bild trean Richard St John från Toronto som var ca sex minuter efter mig.

Nog om mina tilkortakommanden. Dagens hjälte i Toronoto och loppets klart bästa löpare åldersomräknat sprang faktiskt i min åldersklass. 70-årige amerikanen Gene Dykes sprang på helt otrolga 2.55.17, bara 26 sekunder från kanadensaren Ed Whitlocks gamla världsåldersrekord, också satt i Toronto. Snacka om att jag blev utklassad i Toronoto av Gene, som även vann Boston i år.

Keep on runing!

I mål på anrika Slottsskogsvallen. Här vann jag ifjol veteran SM i maraton i M65 men idag sprang jag bara halvmaran och det blev inga medaljer annat än den alla får.

1.42:24 på halvmaran för en 70-åring är möjligen ”godkänt”. Ändå befinner jag mig på det sluttande planet; tiderna  har rasat gansk mycket det senaste året trots att träningen inte ändrats.

Oj, vilket kalasväder vi fick idag på Solvikingarnas Göteborgs Marathon! Rena sommarvärmen, runt 19 grader varför det gällde att dricka mycket. Själv tog jag två muggar sportdryck vid varje vätskekontroll men jag hörde en del löpare som hade problem. Vem kan tro att man behöver dricka så mycket under ett långlopp i oktober? Löparna var dock ”rätt” klädda och jag såg få som sprang med jacka, i tajts eller långärmat.

Först en eloge till Solvikingarna. Man kan det här efter 45 år, mycket proffsigt arrangerat. Sammanlagt ca 700 löpare på halv- och helmaran gör tävlingen till en av de större långloppen i Sverige. Banan, som delvis går på Säröbanans gamla banvall, är ”snabb”, bitvis vacker men aningen monton och publikstödet är noll.

 Ska jag kritisera något är det att man inte har någon form av åldersindelning på halvmaran där hela 422 löpare idag tog sig i mål. De tre första männen och kvinnorna får pris, de övriga blir utan. Vissa år blir det här rätt konstigt eftersom det kan finnas några mycket bra 40-, 50-, 60-, 70- ja till och med 80-åringar (dagens 80-åring tvingades tyvärr bryta) som presterar bättre än pristagarna med hänsyn till åldern. Här tycker jag nog Solvikingarna borde fundera på om man inte också skulle åldersomräkna resultaten och prisa sina duktiga veteraner.

Eftersom jag springer veteran VM i Toronto om en vecka valde jag idag halvmaran. Fick väl egentligen inget formbesked annat än att formen inte är helkass. Tog inte ut mig men skulle ändå inte ha kunnat springa fortare. Tiden var hela sju minuter sämre än vad jag för ett år sedangjorde i Bromölla. Lite oroande men å andra sidan var jag inte slut så krafterna finns nog för Torontomaran. Placering 151 totalt bland män och kvinnor, alltså klart över mitten. Jag tror att jag var näst äldst bland de manliga halvmaratonlöparna i mål.

Det är väldigt roligt och hoppingivande att fartkänslan fortfarande finns i kroppen, oavsett hur långsamt det än går. Och så länge jag känner att det går ”fort”, ja då fortsätter jag tävlandet.

Keep on running!