Det här var mitt 14:e parkrun i Uppsala och det klart långsammaste (34:11). I mars i år var jag 9 minuter snabbare men hade då inga artrosbesvär. Dessbättre har jag inte ont när jag springer och att klassa artros som en löparskada är nog missvisande. 

När jag idag passerade 700 mil blev det mitt 24:e år i följd med minst 500 mil per år. Risken är stor att sviten bryts nästa år.

Under dessa 24 år har jag i snitt sprungit 728 mil per år vilket innebär 14 mil/veckan. Att det blivit dessa relativt höga mängder beror till stor del på mina nio coast to coast. Fyra av åren har legat på drygt 900 mil och under rekordåret 2016 sprang jag 1 019 mil.  

Två parkrun i Västerås och nu ett i Uppsala denna vecka, plötsligt är jag igång igen och det känns aningen bättre. Men ska man skratta eller gråta över denna trippel: 44:33, 36:24 och nu 34:11, dessutom på en helt platt bana? Vänsterbenet är kraftlöst, ingen studs i det och skon skrapar då och då i marken. Det mest hoppingivande är att jag springer utan smärta.

Häromdagen röntgades knät och svaret överraskade inte. Jag har har artros i vänster knäled och artrosen har förvärrats jämfört med 2012 då leden också röntgades. Men ännu är det inte ben mot ben. Uppgiften för mig och fysioterapeupten blir nu att finna bra övningar som stärker musklerna runt knät och förhoppningsvis kunna få mig att hoppa på ett ben. Jag tränar dagligen på gym, tror inte det är kört men sådant här tar tid. 

Nästa lördag åker jag ner på premiären av Bulltofta parkrun.

Keep on running!

Nästa år kommer parkrun till Gävle och banan kommer att gå i vackra Boulognerskogen. Foto: Gävle kommun

Det har gått lite trögt med etableringen av nya parkrun-banor i Sverige. I förra veckan drog dock Djäknebergets parkrun igång i Västerås och om två veckor startar Bulltofta parkrun i Malmö. Självklart åker jag dit!

Idag besökte jag för andra gången Västerås, nu för att putsa förra veckans mediokra tid. Lyckades med detta: sänkte tiden med drygt åtta minuter men ett PB på 36:24 är ändå något jag helst vill glömma. Får återkomma till Västerås när jag är helt skadefri, känns dock som jag är på bättringsvägen.

Med Bulltofta parkrun får Malmö nu två parkrun. Banan är platt och säkert också snabb men tveksamt om den slår populära RIbersborg, som idag lockade över 150 löpare, lika många som på min hemmabana, Hagaparken i Stockholm. 

Nästa år får också Lund ett eget parkrun. Eftersom många storlopp nästa år redan är fulltecknade och dessutom är mycket dyra är nya lopp särskilt välkomna. Och du vet väl att dessa 5-kilometerslopp är gratis? Officiellt är de inga "tävlingar" men du får en tid och en resultatlista. Här kan du se alla typer av löpare- från elitlöpare till föräldrar med barnvagn och hund. Det är enkelheten och avsaknaden av tävlingshets som lockar mig.

Avslutade mitt besök i Västerås med en lunch på Kalle På Spången. Tågförbindelserna med Stockholm är goda.

Keep on running!

Keep on running!

Norrmannen Otto Gullesen signerar en bok till mig om sin idrottsklubbs 90-åriga historia. Vi sprang båda coast to coast i somras, Otto campade 80 nätter, jag bodde hela tiden på hotell. Gissa vem som var mest sliten vid målgången. . . ? Foto: Kjersti-Helene Ehlers

Idag tog jag tåget till Skien, en stad på 55 000 invånare, tio mil sydväst om Oslo. I ett fullpackat föreningshus blev en norsk- och en svensk- coast to coast-löpare hyllade som hjältar.

65-årige Otto Gullesen berättade om vedermödorna och glädjen under sitt 94 dagar långa löp över Amerika (54 km/dag). När jag hörde hans berättelse insåg jag att mina 105 dagar (47 km/dag) varit rena semestertrippen.

Otto startade några veckor före mig och tog en nordligare rutt över Montana och Syd Dakota. Han fick ett helvetesväder: regn, blåst, kyla, snö och mot slutet bastuvärme med 95% luftfuktighet och massor av mygg och hästflugor, dessutom väldigt backigt och en packning som vägde minst 15 kg mer än min. På kuppen gick han ner 9 kg. Jag seglade mest fram i medvind och behaglig värme även om mitt löp kändes som det tuffaste av alla. Mitt stora misstag var att jag hade för långa dagsetapper, jag är ju inte ung som Otto.

Packat med folk i Gjerpenhuset i Skien.

Intressant att komma till Norge och se skillnaderna. Här gick man nästan man ur huse för att lyssna på sin klubbs tränare som varit ute på äventyr. Enkelt, trevligt. Själv placerades jag på främsta raden och fick applåder trots att jag var bifiguren.

-Blir det ett tionde löp? frågade någon ur publiken.

-Det beror på om hustrun säger ja, svarade jag lite kaxigt. 

Det var lätt att få publiken att skratta denna kväll. Trots att Otto och jag haft rätt mycket kontakt insåg jag först nu att vi verkar vara av samma virke. Vi gillar ensamheten och slitet även om jag inte skulle kunna tänka mig att campa.

-Vad är din driftkraft Otto? frågade en annan.

Otto blev lite ställd. Just den frågan är kanske den svåraste, det finns inget enkelt svar. Men båda är vi överens om att det är alla möten med människorna vi träffar längs vägen som betyder så mycket.

-Jag träffade inte en enda otrevlig amerikan, sa Otto.

Jag kan bara instämma. Under nio coast to coast och tusentals möten har inte heller jag stött på otrevliga typer. Eller har jag det? Jo, det skulle väl i så fall vara några poliser . . .

Keep on running!

Dryga 60-talet löpare hade all anledning att hoppa jämfota av glädje- Västerås nya parkrun-bana på Djäkneberget var en höjdare. Hit kommer jag gärna tillbaka.

Inga premiärnerver hos arrangörerna, allt fungerade perfekt och resultaten kom snabbt ut på nätet. Initiativtagaren Nevenka Rojas i spökdräkt dagen till ära.

Bara en gång har jag varit först över mållinjen i ett lopp men aldrig kommit sist. Idag var det nära, alltså att bli siste man. Ändå var jag nöjd.

Idag tog jag tåget från Stockholm till Västerås för att delta i premiären av Djäknebergets parkrun, Sveriges 13:e parkrun. Att jag över huvudtaget kunde springa kändes som en seger trots att jag var bland dom sista i mål. Tiden 44,33 är är min klart sämsta men jag sprang ändå hela tiden och hade inte ont.

Det var en trevarvsbana i naturskön miljö, 90 procent asfalt och resten terräng. Ska man jämföra den med andra parkrunbanor kommer Skatås och Billdal närmast, alltså ingen särskilt snabb bana. Men inga jättebranta backar och dom tre varven kändes ändå lättare än om det hade varit ett varv.

Parkrun brukar innebära fika efteråt. Och vilken mysig samlingsplats vi träffades på- Kalle på Spången invid Svartån där det också serverades mat.

Det här var min tredje parkrunpremiär- jag var med när Växjö och Umeå drog igång för flera år sedan. Trodde att jag skulle vara anonym i Västerås men flera löpare kände igen mig och det blev många "Heja Björn!".

Keep on running!

Dags att ta ner köksklockan och vrida visarna tillbaka 1 timma. Klockan är nog det löparpris jag haft mest nytta av. De flesta andra priser har jag kastat.

Vintertid och köksklockan ska ställas om. När jag står på stegen går tankarna till ett av mina bästa maratonlopp, Göteborgs Marathon 1999.

Det året fick jag klockan i pris efter att ha vunnit M50-klassen på 2.57.40. I joggingdagboken skrev jag: "perfekt lopp, perfekt väder, ej slut, kunde kanske ha sprungit ännu snabbare".

Nu 26 år senare skulle jag kunna skriva "perfekt klocka", den fungerar fortfarande, det är bara dess ägare som inte håller tiden. På baksidan av klockan har jag med en blyertspenna skrivit datum då batterierna bytts. De håller två år och bytena verkar ske just i oktober.

Blyertsanteckningarna på baksidan av klockan.

Under 44 år som löpare har det blivit en del priser. Nästan allt är kastat, men alltså inte klockan. Ska den överleva mig? Kvar ä rbara några ålderklassspriser frånstörre lopp samt någon EM- och VM-medalj. Men störst av alla, både bokstavligt och bildligt, är ändå jättepokalen jag fick från min klubb, Majornas IK, efter mitt första coast to coast 2007. Och det var inte ens ett riktigt pris.

Keep on running!    

I senaste numret av Marathonlöparen berättar jag i text och bild om mitt nionde coast to coast, en näradödenupplelse.

Jag har varit medlem många år i Svenska Marathonsällskapet, skrivit mängder av artiklar men sällan om mig själv. Nu gör jag det och det är första gången jag upptar hela ettan.

Av upphosrättsliga skäl lägger jag inte ut min text här men tidningen går att beställa från sällskapet. Kanske funderar du på ett medlemskap? Det har varit förmånlig, inte minst för att tidningen ingått i medlemskapet och att man också fått en prenumeration på Runners World till rabatterat pris. Hur det blir med den saken är ännu inte riktigt klart, besked ska ges i december. https://marathonsallskapet.se/hostlasning-om-lopp-och-lopare/   

Keep on running!

Kanske var detta min sista tävling, Vintermarathon i Simlångsdalen för knappt ett år sedan (4 :20). Men sluta springa gör jag inte i första taget.

Det har nu gått två månader sedan jag kom hem från USA. Jag kom hem i halvskadat skick och trodde att jag snabbt skulle bli bättre när löpmängden drastiskt minskade. Men så har det inte blivit, snarare har jag blivit sämre.

Jo, jag springer fortfarande varje dag. Så min 10-åriga runstreak är inte bruten. Och jag har inte ont. Men det blir inte mycket mer än några kilometar varje dag; 3-5 mil/veckan summerar jag plus besök nästan dagligen på gymmet. Ska jag någonsin komma tillbaka? Ja, jag tror det.

Det är artros i vänster ben som spökar, såväl i knä som nu också i höftled. Vänsterbenet är kraftlöst, kan knappt stödja på det, har svårt att gå i trappor och det är  helt omöjligt att hoppa på ett ben, jag bara sätter ner foten. Löphastigheten är aningen högre än normal gång och ibland går folk om mig. Tidigare skojade jag om att min joggingvagn är min förtäckta rullator, nu är den det.

För tolv år sedan hade jag liknande besvär men jag kom tillbaka och har sedan dess sprungit sex coast to coast och är nu uppe i nio (men något tionde blir det inte). Jag går hos fysioterapeut och röntgen är på gång. Förra gången tog det ett halvår att bli helt återställd och det lär väl ta minst lika lång tid den här gången.

Deppigt? Märkligt nog inte. Trodde annars att över 40 år med löpning skulle betyda mera och sätta ner humöret nu när jag knappt springer alls. Men jag har så mycket annat att sysselsätta mig med och som sagt; jag tror att jag kommer tillbaka. Däremot är det tveksamt om det blir några mer tävlingar (fast parkrun vill jag fortsätta med). Runstreaken har blivit lite av räddningen- den bryter jag inte.

Världens näst snabbaste coast to coast-löpare, fransmannen Sréphane Mathieu, 53 år. I söndags avslutade han sin 43 dagar, 16 timmar och 14 minuter långa  löpning mellan SF och NYC. Det var bara cirka 1,5 dag långsammare än amerikanen Pete Kostelnicks rekord från 2016. Med tanke på att Pete då var 29 år och hade en större stab runt sig, tycker jag fransmannens prestation var större. Han snittade på cirka 11 mil per dag.

Keep on running!

Nej, jag är ingen typisk coast to coast löpare. Men att jag vid 77-års ålder skulle vara betydligt snabbare än dagens löpare blev en positiv överraskning när jag djupdök i min egen statistik.

Coast to coast-löparna blir allt långsammare för varje år. Så även jag. Mitt sista löp tog 105 dagar och var det långsammaste. Mitt första löp 2007 tog 95 dagar och var det snabbaste.

Med amerikanen John Wallace´s och min statistik från i princip sekelskiftet till idag finns en stor mängd hårdata att bearbeta. Siffrorna över totalt drygt 200 öpare (gångarna lång fler) är i sig inte så spännande men det går att få fram uppgifter som jag haft på känn men inte kunnat bekräfta. Som t ex att löparna blivit långsammare under senare år. Fram till 2012 tog det 100 dagar för en "crosser" att springa de ca 500 milen (medianvärde), numera 112,5 dagar, alltså nästan en vecka längre. Förr tog också färre hjälp av följebil, numera var tredje. Med följebil blir mycket enklare men i mitt tycke tråkigare. En annan förändring är att löparna generellt är något år äldre.

Var man bättre förr än idag? Nja, det är inte så säkert. Fler vanliga joggare vågar anta utmaningen men också en del ultralöpare. Lite förvånande är att Pete Kostelnics hastighetsrekord från 2016 på 42 dagar fortfarande står sig och att så få inom ultraeliten vågat utmana det. Skälet är, gissar jag, att ett coast to coast kostar mycket pengar och att få kan vara borta så länge.

Kanske är rekordet nu ändå på väg att ryka. För ett par dagar sedan startade en fransman, 53-årige Jean-Benoït Jaoen i ett rasande tempo för slå rekordet. Mot honom talar dock åldern och att hans team bara består av tre personer. Att inte vara hemtam i USA kan också vara en nackdel. Det verkar som han kopierat Kostelnicks rutt men skulle jag vara i fransmannens kläder skulle jag på vissa sträckor i Wyoming sprungit på Interstate (motorväg) och dragit om rutten lite för att komma in i Utah där fotgängare också är tillåtna. Interstate är mer lättsprunget, backarna är mindre branta och det är trafiksäkrare.

--

Själv kan jag bara drömma om nya äventyrslöp. Jag springer visserligen några mil i veckan men har fortsatta problem med ett kraftlöst vänsterben och tempot inte mycket högre än gång. Jag är på rehab hos fysioterapeut där övningarna går ut på att sträcka ut benet. Tvivlar på att det har något med artros att göra. Jag har goda förhoppningar om att bli bra  men det kan ta tid. Det positiva är att jag inte har ont när jag springer.

Imorgon väntar det bästa jag vet: lingonplockning i Norduppland. Självklart på springande fot.

Keep on running!