Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 3629 km. Denna vecka: 94 km. Idag: 21 km

2024-04-13 - Parkrun plockade i smyg bort åldersrekorden

I lördags sprangs det 300:e parkrunloppet i Hagaparken och man bjöd på specialgjorda kakor. Ingen av de nära 300 löparna kände då till den strid som i tysthet pågår inom parkrunledningen.

Parkrun har nyligen raderat hundrtatusentals rekord i sin databas. Själv har jag ovetande blivit av med alla åldersrekord hemma och utomlands. I Sverige har man smugit med beslutet och i England har man lagt ut dimridåer.

”It´s a run, not a race”, brukar det heta om dessa gratis 5-km lopp, som varje lördag anordnas i 23 länder världen över och med totalt 9 miljoner registrerade parkrun-löpare. Det handlar alltså om en gigantisk löparrörelse- i Sverige ordnas lopp på elva platser (Malmö, Växjö, två i Göteborg, ett i Linköping, Örebro, Uppsala,Umeå och tre i Stockholm). Jag är ett stort fan av parkrun, har snart sprungit 100 lopp och har eller har haft åldersrekorden på de flesta orterna i Sverige När det idag anordnades det 300:e loppet i Hagaparken, var jag på plats.

Det som lockar mig med parkrun är att de inte är några ”riktiga” tävlingar,  men nästan- bra för den nervöse. Du får en tid, en resultatlista mejlad hem, banorna är kontrollmätta och alla sorters löpare är med-från familjer med barnvagn till elitlöpare. Och resultaten åldersomräknas, trevligt för oss äldre löpare som inser att vi kanske inte är så långsamma ändå. Och så sammanställer man en lista på hemsidan med åldersrekord uppdelad på 5-årsklasser. Det senare har för mig varit en stimulans och fått mig att åka runt och jaga åldersrekord i Norden och även i Amerika. Men nu är det slut med detta.

Ledningen för Parkrun med VD Russ Jeffery har nämligen bestämt att allt vad rekord och tävling ska bort. Därför togs nyligen listorna för män som sprungit under 17 minuter och kvinnor under 20 minuter bort. Och listorna för åldersrekord på de olika banorna försvann också från hemsidan. Det går nu t ex inte längre att se vad de snabbaste männen eller kvinnorna i t ex 30-, 35-, 40-, 45-, 50-, 60-, 65-, 70-, 75-årsklasserna sprungit på för tider på de olika banorna världen över. Varför?

Russ Jeffery har svårt att förklara detta. I sitt långa vd-brev, som bara verkar ha spridits i England, ger han egentligen inga konkreta svar. ”Jag tror verkligen att vi har en skyldighet att fortsätta att ta bort de hinder som sitter i vägen. Rekord var ett sådant exempel liksom rädslan att komma sist, att vara långsammast, att inte vara lika bra som alla andra . . . ”, skriver han och talar om att parkrun ska vara mer ”inkluderande”. Ja, jag kan förstå att alla ska få vara med och känna glädje över att ha promenerat eller sprungit 5 km. Och så är det redan idag. Men att rekordlistorna skulle skrämma bort folk, tror jag inte på. Då skulle man ha slutat med all tidtagning i parkrun men det har man inte gjort och inte heller med åldersomräkningen. Att listorna skrämmer är nonsens, snarare stimulerar de, tror jag. Och hur du än gör kommer alltid någon sist. Men jag anar var skon klämmer . . .

Det handlar om sex och pengar, fast det vågar inte Mr Jeffery skriva. I England har det varit protester mot att minst tre kvinnliga åldersrekord innehas av transpersoner. Du måste också kunna bevisa att du är registrerad i ”rätt” kön, har några ansett. Det har även förekommit hotelser om att dra in bidrag till parkrun. I det läget var det enklare att vika ner sig och tala om att vara ”så inkluderande som möjligt” och plocka bort rekorden. Synd att man gjorde så, tycker jag. Vad tycker du?

Keep on running!

PS

Elitlöparen Hanna Lindholm vann jubileumsloppet i Hagaparken på tiden 17.09. Om detta var den snabbaste damtiden någonsin går inte längre att utläsa. Hoppas bara att hon inte skrämde bort andra löpare att nästa gång ställa upp  . . .

Postad av Björn kl 21:24:17

Läs / skriv kommentar (18)


2024-04-10 - Strapatsrik färd till Eskilstuna

Det hade blivit ljust när jag äntligen nådde Eskilstuna, sju timmar försenad.

Jag klarade inte att springa runt Mälaren på tre dagar. Redan efter dag 1 bröt jag och tog tåget hem. Ett misslyckande? Både ja och nej.

Det här blev långt tuffare än jag anat. Min ensamtur med babyjogger runt hela Mälaren mätte cirka 35 mil och det skulle innebära 11-12 mil per dag. Det längsta jag sprungit är runt 9 mil och det på ett backyard häromåret. Men nu hade jag ju ”obegränsat” med tid och räknade med att bara behöva sova några timmar om dygnet. Nog borde det gå?

Planen var att göra två stopp för övernatting på hotell; ett i Eskilstuna och ett i Enköping. Jag sneglade på Pernilla Ottos rutt och kopierade den i stora stycken. Pernilla sprang 2020, då med följebil, och behövde 66,5 timmar, alltså knappt tre dygn. Eftersom hon officiellt var först på sträckan blev det ett så kallat FKT, Fastest Known Time. Förstår i efterhand att det var en stor bedrift. Jag var också ute efter ett FKT, det skulle räcka om jag bara tog mig runt, oavsett tid. Det fanns nämligen ingen notering för folk som sprungit utan suport. Nu var visserligen förhoppningarna inte särskilt stora, jag är ingen ultralöpare. Mina idealdistanser ligger på cirka fem mil per dag, alltså som under ett coast to coast.

Första vattenhindret. Men det skulle bli långt värra fram på småtimmarna.

Allt började bra (lugn, det slutade inte med totalkatastrof). Jag skulle få behagliga temperaturer; upp till 15-16 grader, sol och lite vind. Startade klockan 07.00 måndagen den 8 april från Sankt Eriksplan, höll ett medvetet lågt tempo (cirka 7-8minuter/km). Kände mig hoppfull och lycklig och såg fram emot lunchen i Södertälje efter 42 km.  Kände mig också säker på navigeringen eftersom jag lagt in en massa hållpunkter i min handhållna gps. Men efter Rönninge började problemen . . . Jag var ute i okända trakter och fick lita helt på gps:en. Kom in på en liten skogsbilväg med en nerfälld bom men sen var det stopp- först en översvämmad väg där jag fick ta av mig skorna och sedan en låst grind över järnvägen. Detta skulle dock visa sig vara en västanfläkt mot vad jag skulle få uppleva många timmar senare mitt i natten.

De verkliga problemen började i Åkers Styckebruk. Där hade jag gjort två tredjedelar av dagsdistansen, cirka åtta mil, det hade hunnit bli mörkt och jag hade brist på vätska. Pizzerian i samhället skulle bli min räddning men den hade precis stängt. Läget var smått desperat. I fjärran såg jag några kulörta lampor- livsmedelsbutiken höll öppet! Hoppet och krafterna återvände.

-Är du inte rädd för vildsvinen i skogarna? frågade ägaren som tog sig tid att sätta på kaffepannan.

-Nä, dom blir nog rädda när dom ser mig, svarade jag kaxigt.

Kusligt i mörkret på okända vägar och nerfallna träd.

Färden fortsatte, nu in i totalt okänt land. Ljuset och ljuden från det gamla bruket, som är igång dygnet runt, var det sista jag såg och hörde från civilisationen. Utanför fabriksstängslet tände jag pannlampan och var nu helt hänvisad till min gps. Grusvägen övergick till skogsbilväg och blev allt smalare och geggigare. Ibland växte små tallar mitt i vägen, annars fick mittremsan användas för att inte sjunka ner i dyn. Ibland skymtades ljuset från ett hus mellan träden- skönt att inte vara helt heltutlämnad. Men snart övergick vägen till stig, nerfallna träd hindrade mig men gps:en sa att jag var på rätt väg. Modet återvände när stigen övergick till fast skogsbilväg och jag kunde börja springa igen. Men sen inträffade katastrofen- vägen var helt översvämmad! Vassruggar och bara kolsvart vatten så långt ögat nådde. Hur lång var sträcka och hur djupt var vattnet? Femtio meter fram skymtade jag några sjöfåglar simmande mitt på vägen, de flög upp med ett skrik. Otäckt!

Nu fanns det två alternativ: att ta sig tillbaka den långa vägen till Åkers Styckebruk och ta en taxi till Strängnäs eller att fortsätta vandringen framåt. Jag valde det senare alternativet. Att ta av sig skorna var meningslöst men jag kavlade upp byxorna och plockade ur allt jag hade i nätkassen bak på vagnen. Snart nådde vattnet upp över knäna. Hur djupt var det längre fram, skulle jag behöva simma? Sakta, meter för meter, rörde jag mig framåt. Vattnet var nu upp och nådde nästan sitsen och hotade att dränka packningen. Jag skulle ha vänt tillbaka. Men så återvände hoppet- vägen började stiga och snart var jag uppe på fast mark igen. Det här kommer att resultera i skoskav, tänkte jag, men så blev det inte. Däremot tycktes geggan och skogsbilvägarna aldrig ta slut.

Vad jag då inte förstod var att jag gjort ett vansinnigt vägval. När jag var i närheten av Riksväg 55 och hade asfalt i sikte följde jag slaviskt gps:en och kom in på nya skogsbilvägar. I mörkret hörde jag långtradare men trodde att det var från E20, en väg med vajrar och livsfarlig för gångtrafikanter. Det hade blivit ljust då jag nådde samhället Ärla, cyklister var på väg till jobbet i Eskilstuna och Coop skulle öppna om några timmar. Där i Ärla gjorde jag äntligen ett riktigt vägval, struntade i elektroniken, litade på vägskyltar och kom ni på en asfalterad gammal järnvägsbank som ledde in till Eskilstuna. Vid åttatiden nådde jag mitt airbnb-boende, sju timmar senare än planerat. Med andra ord, det var kört.

Äventyret var dock inte över. Jag kunde mycket väl ha blivit gripen av polisen i Eskilstuna för inbrottsförsök. Jag var nämligen övertygad om att jag kommit fram till rätt villa. Problemet var bara att dörrkoden inte fungerade, jag tassade runt på villatomten och kände på olika dörrar. Efter idoga försök öppnades dörren av en skräckslagen kvinna. Det visade sig att jag var på fel adress, den gula villan låg några hus bort. Kvinnan trodde på mina förklaringar men förstod att hon mött en idiot.

Vad har jag lärt mig av allt detta? Jo:

  1. Gör grundligare kartstudier och lita inte blint på en gps
  2. Allt tar mycket längre tid än väntat, alla småstopp slukar timmar
  3. Att springa i mörker med pannlampa känns tryggt, vilsamt för tankarna
  4. Så här långa distanser klarar jag inte. Gissar att mitt max på flerdagarslöpningar ligger på 6-8 mil.
  5. Att ta itu med problemen direkt (fast det visste jag nog innan). Jag var t ex förutseende med att hålla all elektronik uppladdad.

Var det här ett misslyckande? Nja, den största behållningen var kanske att jag nu vet vad kroppen pallar. Och jag är inte skadad, bara lite stel. Och det roligaste av allt: jag slog mitt distansrekord med råge. Turen till Eskilstuna blev 128 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 14:58:59

Läs / skriv kommentar (14)


2024-04-06 - Mälaren runt "non stop"

Jag tänkte i stort följa Pernilla Ottos rutt från 2020, https://connect.garmin.com/modern/activity/4811866508 , totalt drygt 35 mil. Det blir korta stopp för övernattning på hotell i Eskilstuna och Enköping. Vägen följer slaviskt hela Mälaren, alltså ända upp till Flottsund i Uppsala och på rätt sida av slussarna i Stockholm och Södertälje.

År 2013 sprang jag som 65-åring Mälaren runt på sex dagar. Nu som 76-åring ska jag försöka göra det på halva tiden och i bästa fall notera ett FKT (Fastest Known Time).

Jag skriver försöka, för chansen att lyckas är inte särskilt stor. Jag är ingen ultralöpare och etapper på 11-12 mil är nytt. På mina coast to coast har det handlat om som längst drygt 8 mil och på ett backyard ultra häromåret blev det 9 mil. Så det troliga är att jag bryter och tar tåget hem från Strängnäs eller Västerås.

Varför då göra det? Tycker ändå det vore intressant att se vad kroppen, eller rättar sakt knoppen, klarar Och ett misslyckande tror jag inte kommeratt kännas så hårt. Jämfört med förra gången då jag "genade" över Stäket blir nu sträckan fem mil längre.

Startar på måndag och målgång är planerad till onsdag kväll. Jag kommer tyvärr inte hinna att blogga under löpet men hoppas kunna göra det senare och då som "ultralöpare".

Keep on running! 

Postad av Björn kl 16:17:43

Läs / skriv kommentar (10)


2024-03-30 - Då tiden inte spelade någon roll

Starten har precis gått och ca 150 löpare är på väg in i Hagaparken i det 298:e loppet som anordnats här. Själv ställde jag mig sist i ledet med min babyjogger och tog det väldigt lugnt.

Parkrun är inga riktiga tävlingar. Ändå ser jag dessa 5 km gratislopp som tävlingar och är smått nervös varje gång. Men idag tog jag loppet som en lugn joggingrunda.

Jag var inte inställd på att tävla idag. Var ute i det vackra vårvädret i Lill-Jans skogen, löpningen gick tungt, men svängde ändå förbi Hagaparken för att kolla. Varför inte ställa upp ändå? tänkte jag.

I vanliga fall ställer jag mig långt fram men idag blev det i sista ledet. Här skulle springas långsamt och vagnen fick hänga med. Och visst tog jag det långsamt men redan när jag passerat grindarna till parken var jag förbi den sista löparen. Och i backen upp mot koppartälten började en del gå, själv krypkörde jag men här passerade jag massor. I nerförsbacken efter koppartälten blev det fart på löparna och här tog jag bara någon enstaka men på platten verkade luften gå ur många och en del gick. Det här är scener jag aldrig sett.

På andra varvet bestämde jag att jag skulle dra på lite men inte ta ut mig. Ytterligar en massa löpare passerades och nu inträffade det märkliga; jag kände mig plötsligt väldigt stark (nåja, i alla fall mentalt). Det kände som att alla löpare framför mig var lätta byten, normalt blir jag omsprungen mot slutet. Nu gick andra varvet drygt två minuter fortare än det första och det är ganska mycket på 2,5 km.

Det låter som att jag gjorde ett kanonlopp men det här var ett av mina långsammaste parkrun; 30.19 och plats 101, dock betydligt bättre åldersomräknat. Målet är att i år försöka gå under 25 minuter, kanske omöjligt i Hagaparken men större chans i Uppsala eller Malmö.

Långpass 45 km. Det var meningen att jag på påskdagen skulle springa till Sigtuna (65 km) men tidsbrist gjorde att jag vek av efter Ängsjö Café norr om Stäket och tog skogsvägar till pendeltåget i Upplands Väsby.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 18:17:08

Läs / skriv kommentar (2)


2024-03-17 - Platt fall i Holland

I mål efter en av mina jobbigaste maror. Inga km-skyltar, glest med vätskekontroller där det mest bjöds på vatten samt en knixig, vindutsatt, trist bana gör att jag avråder andra från att springa Lentemarathon i holländska Amstelveen.

4.45- min Hollandsmara blev den klart sämsta. Lite förvånande eftersom jag kom väl förberedd.

Jag kan inte bara skylla på att loppet var dåligt arrangerat. Men hade jag fått i mig mera sportdryck och inte bara vatten (på 2-3 ställen serverades sportdryck) tror jag det hade gått lite bättre. Snålblåst, öppna fält, platt bana längs monotona kanaler och nio grader- efter 21 km kändes som om jag led av vätske- och energibrist. 

Är det en trend att man börjat dra in på sportdrycken i långloppen? Råkat ut för detta flera gånger, senast under jubileumsmaran i Göteborg. Ren snålhet? Och i Holland var de utställda muggarna med sportdryck fyllda till 1/3. När jag tog fyra muggar varnade en av funktionärerna mig för att jag kunde få magproblem. Det var ingen hejd på omsorgen denna dag, efter målgång, där det heller inte bjöds på sportdryck, kunde jag däremot få en rullstol! Tackade nej. Och tackade också nej till att stiga in i ett sjukvårdstält där man hade Coke. Denna ädla dryck köpte jag istället på intilliggande McDonalds och blev som en ny människa . . . 

Mycket bra mängdtränad och bra utvilad. Ja, jag är förvånad att det gick så här. Trodde på en tid runt 4.15. Får komma igen på Kungsbackaloppet (halvmara) om några veckor.

Keep on running!

PS

Ser nu att jag under två maror ifjol sprang ännu långsammare (Gbg 4.49, Florens 4.48)

Postad av Björn kl 18:43:49

Läs / skriv kommentar (22)


2024-03-14 - Smitare förstörde min babyjogger

Här på en lokalgata utanför Friskis&Svettis på Norra Stationsgatan blev kärran påkörd när den stod fastlåst i en stolpe. Bägge bakhjulen förstörda och vagnen obrukbar.

Det första jag såg var att en eker hängde löst. Men det visade sig snart vara värre än jag trodde.

Var och varannan dag tränar jag på F&S och i regel blir det på den närmaste anläggningen, den i Hagastan. Jag springer alltid till gymmet, har väskan med ombyte i vagnen och brukar också låsa fast kärran. Det gjorde jag däremot inte för några år sedan då vagnen blev stulen utanför gymmet. Försäkringsbolaget ersatte den gången.

Nu hände nästa samma sak igen- ingen stöld men vagnen blev påkörd och tryckt upp mot en vägg så att bägge bakhjulen blev skeva. Troligen var det en lastbil eller varutransportbil men föraren avvek utan att ge sig till känna. Trots att det skedde precis utanför entrén såg ingen vad som hände och tyvärr fanns det inga övervakningskameror.

Bedrövad och väl hemma fyllde jag i en skadeanmälan till försäkringsbolaget. Och redan dagen därpå ringde bolaget; jodå, min hemförsäkring skulle gälla och IF ersätter mig nu med 2 000 kronor, ungefär vad en begagnad vagn kan kosta. Nu gäller det bara att hitta någon till salu, vagnen är ovanlig. Dessbättre har jag två vagnar av samma modell i reserv så jag kan fortsätta att springa till gymmet men nu komer jag att parkera kärran så att jag ser den från löpbandet.

Keep on running!

Postad av Björn kl 14:43:49

Läs / skriv kommentar (2)


2024-03-09 - Blodvite i Bore

Vi är bäst i Bore Cup M70. I mitten segraren Lennart Venemalm, Uppsala LK och den stupade och omplåstrade krigaren Lars Söderberg som slutade 2:a.

 

Bara 200 meter före mål börjar löparen strax framför mig gå. Sedan vinglar han som en drucken, tar några steg och stupar med ansiktet i gruset exakt på mållinjen. Det blöder från näsa, ögonbryn och tinning och omgivningen står förstummad.

Sista deltävlingen i Bore Cup i Västerås blev dramatisk. Så rafflande har en uppgörelse i en av de äldre åldersklasserna nog aldrig varit. Striden stod i just M70 där jag ingick. Förutsättningarna var att  att slå klubbkompisen Lars Söderberg för att komma 2:a i sammandraget. Det gjorde jag inte men det var väldigt nära.

Lars tog ut sig till det yttersta. Det hade jag ingen aning om när han två kilometer före mål kom i kapp. Vi sprang ihop en bra bit, sa inte ett ord till varandra. Själv kände jag mig hyfsat fräsch men är defintivt ingen tävlingsmänniska som kan ta ut de sista krafterna. När Lars föll handlöst i backen bromsade jag in, att försöka pressa mig förbi kändes inte viktigt. Vi klockades för exakt samma tid.

Det gick säkert fem miunter innan vi kunde lyfta upp den tappre blödande krigaren, hålla honom under armarna och leda honom till en byggnad invid målet där han kunde skölja av ansiktet och bli omplåstrad.Lars behövde även ledsagarhjälp till omklädningsrummet några hundra meter bort. Ganska otäckt men allt verkar ändå ha slutat bra. Med sår både här och där,sargade glasögon och en andraplats i sammandraget kunde han för egen maskin ta sig hem till Vallentuna, säkert ändå ganska nöjd för veckan innan blev det flera medaljer på  Veteran SM inomhus i Falkenberg.

När detta skrivs har resultaten ännu inte kommit. Men det verkar ändå ha gått hyfsat snabbt i M70- vi tre i täten sprang den 7,5 km långa banan på sub 38.30 vilket gör ett tempo på ca 5,10. Ser också att min medelpuls var 158 så jag hade inte mer att ge denna dag.

Om en vecka är det dags för en mara i Holland. Jag är bra mängdtränad efter Spring till du stupar varför jag är förhoppningsfull.

Keep on running!

Postad av Björn kl 18:22:55

Läs / skriv kommentar (12)


2024-02-29 - Gammal är äldst

Jag snittade på 28 km/dag under februari eller totalt 82 mil. Mycket var ren pliktlöpning och därför inte så rolig. Men när jag som här kunde springa ner till Stalands Möbler i Kungens kurva och hämta ut ett stort paket och samtidigt uträtta flera ärenden längs vägen blev det mera meningsfullt.

En 76-åring, en 75-åring och en heltidsarbetande 63-åring. I löparutmaningen ”Spring tills du stupar” höll de äldsta ut längst, inte de garvade ultrarävarna.

En efter en föll dom bort. Reglerna är ganska tuffa, i alla fall mot slutet: i februari ska du springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum visar. Totalt blir det 435 km eller i snitt 15 km/dag motsvarande 10,5 mil/veckan. Det klarar väl alla som sprungit några år?

Nej, skulle det snart visa sig. Redan första veckan stöp några. Och när ”tävlingen” nu är över står bara 12 kvar medan 60 stupade. Alla som klarat minimidistansen koras som ”vinnare”. Och bland dessa finns alla i det äldre gardet, däribland jag. Även i den engelska upplagan, Run until you drop, var jag den som sprang längst.

På FB förklarade deltagarna varför de stupat. I många fall handlar det om feber/förkylning eller tidsbrist på grund av arbete.  Någon visade en bild på sin egen febertermometer. En annan hade handgripligen stupat, ramlat ner för en trappa, och vi fick se bilden på trappan. Arrangören själv, Mikael Forsström, förklarade frankt:

-Jag stöp på grund av kroppslig skröplighet.

Det kanske mest ärliga svaret gav ”Kalle”:

-Hade ingen lust att ta mig ut i kväll helt enkelt.

Intressantare är vad deltagarna inte skrev. Ingen, möjligen utom just Kalle eller ”Mats”, som hellre ville åka skridskor och skidor, ifrågasatte om det här ens var roligt. Själv är jag kluven; det blir lätt något tvångsmässigt över det hela. Känner man inte för att springa ett visst antal kilometrar en dag finns det  ju ingen anledning att göra det. Nej, den här typen av pliktlöpning är inte riktigt min grej. Ändå gick det väldigt bra- jag sprang längst av alla, 82 mil.

Till hustrun dristade jag mig att säga:

-Det här var nog sista gången jag är med i Spring tills du stupar.

-Ska komma ihåg det till nästa år, svarade hon syrligt.

Rekordmånga deltagare under pandemiåren men rekordfå i år och en bottensiffra  för andelen vinnare. Gulmarkerade år visar år då jag sprungit längst av alla.

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:44:55

Läs / skriv kommentar (13)