34-årige Elov Olsson berättar på Bosön om sin träning. Han är en av Sveriges bästa ultralöpare och ifjol satte han ett nytt svenskt rekord på 100 miles (11 timmaroch 26 minuter vilket ger ett snittempo på 4.13 min/km).

Han är ung, han är snabb och han är otroligt uthållig. En ultralöpare i världsklass borde väl också springa otroligt många mil? När jag frågar överraskar svaret.

Idag besökte jag en ultraträff ute på Bosön på Lidingö. Ultarvärlden är relativt okänd för mig och själv är jag ingen ultralöpare. På träffen arrangerad av föreningen ultradistans.se berättade Elov Olsson om sin träning och livet som ultralöpare. Ganska snart började jag ana att han sticker ut i mängden, inte bara för toppresultaten, utan också för hur lite han tränar.

Hur många mil sprang du ifjol? frågar jag när det blir dags för frågestund.

-580 mil, svarar han och ingen av de gravade ultralöparna i åhörarskaran verkar reagera.

Herregud, han springer inte mer än en ambitiös motionär, tänker jag. Drygt 10 mil i veckan är inte mycket för en elitlöpare. Svenska men framför allt utländska maratonlöpare på den nivån tränar uppemot dubbla mängden.

När föredraget närmar sig sitt slut kan jag inte hålla mig.

Skulle du inte nå ännu bättre resultat om du ökade mängden med säg 50 procent?

Han dröjer lite med svaret.

-Jag tror inte jag skulle få ihop helheten. Jag har stor familj, jobbar heltid och det ska kännas roligt. 12 mil i veckan känns bra men under 10 känns som om att jag inte tränat så mycket. Vill flukturera i mängd mellan veckorna.

En annan sak som överraskar är att han bara kör ett intervallpass i veckan. Nu skulle man kunna tro att det är relativt lätt träning han ägnar sig åt. Men så är det inte; långpassen som kan vara 4-5 mil sker i tänkt tävlingsfart (cirka 4.20-tempo).

Vad lär vi oss av detta? Kanske att här finns en potential till förbättring. Mer mängd "borde" ge ännu bättre resultat. Eller är det inte så enkelt?

Keep on running!

Kunge Bore, Bertil Palmqvist. Denne 77-årige ultralöpare, som tävlar för Bälinge IF, har varit med i de flesta lopp sedan starten av Bore Cup 1982. Alltid lika glad, trots kylan.

Hur är det att tävla i -19 grader? Faktiskt inga problem.

Idag gick den andra av totalt fyra deltävlingar i Bore Cup. In i det sista höll Björklinge SOK oss löpare på halstret; skulle det bli några tävlingar över huvud taget eller skulle distansen kortas? Jo det blev tävling och tur var väl det- istället för ca 8 km sprang alla 3,8 km. nu i gnistrande solsken och svag vind. Enligt min väderapp skulle det kännas som -24. Det gjorde det inte, jag svettades. Annars fanns det löpare som hade problem med luftvägarna.

Det blev ett av de kortaste lopp jag någonsin sprungit. Nu är distanserna för oss äldre i Bore Cup relativt korta men själv har jag fördel ju längre sträckan är. Mitt ut på banan kändes det dock som en lättnad att inte behöva springa ett varv till.

Idag var vi bara 37 tävlande, förståeligt med tanke på kylan.  Annars får nog Bore Cup, denna anrika tävling som pågått sedan 1982 och som jag varit med i cirka 20 år, se upp med det krympande deltagarantalet. Glädjande var att lilla Jumkils IF ställde upp med sex löpare. Glädjande också att gemytet består. Det är lite av 60-70-talskänsla löparna bjuds på; allt i all enkelhet med gemensam fika efteråt.

Björrkvallen i Björklinge utanför Uppsala. Två minuter kvar till start.

I  M70 var vi bara tre löpare och med mina 21.02 blev jag tvåa i klassen, slagen med drygt en minut av ”ungdomen” Lennart Venemalm från Uppsala IF. Det är nästan att man ser fram emot 80-årsklassen!

Keep on running!

Nu när det är kallt blir det täta besök på gymmet. Nej, bandlöpning är inte tråkigt! Ser fram emot när F&S Stockholm i februari går samman med elva föreningar i regionen och jag kan träna på 30 anläggningar. Då ska jag springa till samtliga!

Löpning varje dag och aldrig mindre än tio mil i veckan. Där har du mina skamgränser 2024.

För 15 år sedan då jag var 61 satte jag upp ett antal skamgränser, gränser som inte fick passeras. Dessa var:

1. Springa minst en mara varje år

2. Löpning minst fem dagar i veckan

3. Löpning minst tio mil i veckan

4. Maran på minst 3.15

Hur har det gått? Ja, faktiskt ganska bra. Fast tidsmålet 3.15 är naturligtvis omöjligt. Åldersomräknat skulle det innebära att jag skulle springa maran på strax under 4 timmar. Omöjligt (bäste svensk i M75, Bert Versén, sprang ifjol på 4.11 mot mina 4.27).

Nytt år, nya mål och nya skamgränser. Nej skamgränserna behåller jag fast 4.30 på maran får det nu bli. Det där med att springa varje dag är enkelt (om man får vara frisk) och en 9-årig runstreak bryter jag inte. Och 10 mil i veckan är också ganska lätt (under mina 41 år som löpare ligger veckosnittet på just 10 mil).

Målen då 2024? Här är några:

1. I sommar springa Vänern runt, 64 mil (ganska lätt)

2. Springa ett parkrun 5 km under 25 minuter (ganska svårt)

3. Från 93 till minst 100 parkrun (lätt)

4. Sub 4.30 på maran (svårt)

5. Sub 1.45 på halvmaran (mycket svårt)

6. MInska flygresandet och ta tåget till löpartävlingar utomlands (svårt)

7. Plocka stora mängder lingon och blåbär på löparutflykter (mycket lätt vid god bärtillgång)

8. Kanske, kanske ett längre löp i USA (mycket osäkert)

Keep on running!

Ovan: Jonatan Alvaeus var loppets mest lättklädde löpare och här passerar han Carolina Niemi.

Under:Daniel Nyström sträcker armarna i vädret när det är 400 meter kvar till målet.

Ett klassiskt lopp i Stockholmstrakten är Nyårsloppet i Vallentuna. I år arrangerades det för 41:a gången, vann gjorde John Kingstedt från Hässelby SK som på vinterväglag sprang de 10 km på 33.30.

Själv var jag funktionär och stod med en flagga i en vägkorsning strax före mål. Samtidigt passade jag på att ta en massa bilder när löparna passerade under de två varven. Kanske är du med på någon av de cirka 250 bilderna?

Här kan du kolla och här är ännu fler bilder på dom som sprang 10 km.

Keep on running!

Målgången i New York på mitt åttonde coast to coast blev årets höjdpunkt- inte ens ett skavstår under de 525 milen och 102 dagarna.

Mitt löparår 2023 blev fantastiskt. Ändå är det något som skaver . . .

De många milen, ett åttonde coast to coast och fortsatt skadefri är glädjeämnena. Lite överraskad att det gick att springa så mycket trots fyllda 75 år.

Ja det blev ett fortsatt bra volymår. Året kan summeras till cirka 850 mil vilket innebär ett veckosnitt på 16 mil. Jag har nu sedan löpdebuten för 41 år sedan totalt sprungit 22 000 mil (10 mil/veckan). Det har blivit värre med åren; har en obruten svit på 22 år med minst 500 mil om året. Jag har också åtta år med minst 800 mil (alla coast to coast-år), toppåret var 2019 med 1  019 mil. Och så en runstreak som nu pågått i sex år.

Det här är mycket även mätt mot dagens och gårdagens elit- eller ultralöpare. Men hur står jag mig i den ”konkurrensen”. Ja, det kan du läsa om i ett tidigare blogginlägg i år.

Planerna för 2024 är osäkra, klart däremot att det inte blir något coast to coast. Troligen springer jag i sommar Vänern runt (64 mil)  med några löparkompisar, deltar i veteran VM i Göteborg på halvmaran (helt chanslös), och på hemmaplan gör ett längre äventyrslöp.

Det som är uppmuntrande är att uthålligheten inte försämrats så mycket, det märktes inte minst under det senaste coast to coast. Men det finns som sagt något som skaver.

Vad är det då? Jo, att tävlingsresultaten stadigt försämrats, även jämfört med jämngamla löpare. Under innevarande år skedde ett kraftigare fall; tre maror sprangs och bästa gjordes på 4.27 (netto), en halvmara på 1.58 och ett 1-timmarslopp på 11,450 km. På årsbästalistan i M75 Sverige kommer jag på plats 4 vad gäller maraton och plats 5 halvmaraton. Ambitionen är att ta några kliv uppåt under 2024.  

Keep on running!    

Första numret av Springtime 1982, mitt första år som maratonlöpare. Men den första löpartidning jag kom i kontakt med var Marathonsällskapets tidning Marathonlöparen. Vid Umemaran det året (3.07) sög jag i mig allt om hur man skulle träna.

Var gårdagens löpartidningar bättre än dagens? Ja kanske, de var i alla fall tuffare rent journalistiskt.

Jag har sparat alla nummer av Springtime från 1988 och fram till 1996. Springtime startades 1982 av Nils Lodin, som då var utrikeskorre på Aftonbladet, en journalist ut i fingerspetsarna- en av hans löparkompisar hette Günter Wallraff! 1996 gick tidningen upp i Runners World Sverige.

När jag nu på nytt läser de gamla numren slås jag av hur bra tidningen var trots de små resurserna. Mycket känns igen från dagens löpartidningar med träningsråd, krönikor, reportage om kända och okända löpare, tester, kostråd etc. Men Springtime skiljde sig framför allt på en punkt: den var en journalistisk produkt med ett kritiskt anslag där olika åsikter kom till tals.

Här några exempel:

• Skotesterna var verkliga tester där man försökte kora bästa sko.  Det handlade inte som idag om ”produktinformation” där tidningarna inte vågar stöta sig med annonsörerna. Lodin hade hårda fajter med skoföretag som fått dåliga betyg.
• Textreklam var bannlyst. Man skiljde på annonser och redaktionell text. Idag är det inte alltid så. På dagens RW heter chefredaktören Anders Szalkai. Han har ingen journalistisk bakgrund. För att få in pengar vill man vara annonsörerna till lags och detta drabbar läsarna eftersom de  inte riktigt kan lita på sin tidning. Men även Springtime syndade på sin tid- krönikörer kunde ha annonser för sina egna företag (bl a löpardoktorn Carter Farrell).
• Springtime hade kritiska nyhetsreportage när något gått snett i löparvärlden- t ex Ulf Rönnings granskning 1987 av Televerkets sponsring till Svenska Skidförbundet där inte en krona tillföll de aktiva åkarna. God journalistik innebär att höra båda parter och det gjordes här. Samma med ett reportage om en löpartävling i fjällvärlden där en löpare sprang vilse och omkom på grund av en felskyltning. Ansvariga ställdes till svars. Ytterligare ett exempel; Tomas Sjömans gjorde en kritisk granskning av startavgifterna mm i olika lopp. Idag saknas heller inte kritiska ämnen att ta upp men ofta råder tystnad , t ex när Göteborgsvarvet vägrade betala tillbaka startavgifter under pandemin eller allt nummerlappsfuskande i Göteborgsvarvet.
• Ett annat ofog idag är att intervjuer ofta framställs som om de vore riktiga intervjuer. Istället har den intervjuade besvarat i förväg skriftliga frågor på mejl och svaren tas in ordagrant utan kritiska följdfrågor, uppföljningar etc. En enkel och billig metod men inte så bra. Magasinet Spring har satt detta i system. Delvis förståeligt för en publikation med en knapp budget. Uppemot hälften av artiklarna skrivs dessutom av chefredaktören själv,  B-G Nilensjö (men han gör det bra även om fler skribenter skulle berikat). ”Skräckexemplet” är dock Marathonsällskapets tidning Marathonlöparen där det mesta består av insänt material från vanliga löpare som deltagit i olika lopp.
• Förr var det mest "riktiga" löpare på omslaget, idag ofta unga stajlade kvinnor.

Nu låter det som om det mesta blivit sämre men så är det inte. Förr var det tider, tävlande och prestationen som var det viktiga, löpningens positiva effekter på hälsa och välbefinnande nämndes knappt. Det var liksom underförstått. Numera går det inte att slå upp en löpartidning utan att läsa om vetenskapliga rapporter, som visar hur nyttigt det är med motion. Bra!

På en femgradig skala blir betyget för de fyra löpartidningar jag prenumererar på:

• Spring 4 poäng
• Runners World 3 poäng
• Kondis (norsk tidning) 3 poäng
• Marathonlöparen 1 poäng

Keep on running!

87 på bröstet men Per Wennberg är bara 80 år. Bakom honom Lotta Ottosson från Uppsala LK..

Ingen är för gammal för att tävla i Bore Cup. Cupen brukar locka flera äldre och just nu är det 80-årige Per Wennberg som är äldst.

Per tävlar för Gävleklubben Hemlingby LK och är en flitig löpare med flera starter i bl a Lidingöloppets kortare veteranklasser. Och i Bore Cup är han ett välkänt ansikte där han fått ”en egen klass”, M80 4km. I lördags var det dags igen och som vanligt vann han – 30.36 i snömodden i Uppsala.

Själv skulle jag gärna också springa i den klassen för jag känner mig nästan som en 80-åring. Som 75 åring, snart 76, får jag i Bore hålla till godo i klassen M70. I år är vi bara 3-4 stycken i den klassen och yngst är 69-årige Lennart Venemalm (ja, reglerna tillåter detta eftersom Lennart fyller 70 nästa år och cupen fortsätter med tre lopp under 2024).

Med en åldersskillnad på hela 6 år blir Lennart svår att slå och självklart vanna han i lördags. Men min jämnårige klubbkompis Lars Söderberg bjöd gott motstånd och var inte långt efter. Det var däremot jag, ca 2,5 minuter (min tid 29.14 på 5 km).

Tre tävlingar återstår och jag ska väl ännu inte kasta in handduken. Men ska det bli en seger får jag nog se fram emot 80-klassen . . .

Först när tävlingarna var över kom traktorn och plogade. 

Keep on running!

Trea i min åldersklass och inte helt slut efter målgång. Det var det enda positiva efter ett kylslaget och illa arrangerat Firenze Marathon.

Min resa till Florens i Italien började inte bra och slutet blev än värre. Delvis hade jag mig själv att skylla men makterna var inte på min sida.

På Arlanda rådde snökaos och det såg ut att bli mitt första DNS, alltså ett inställt lopp. I Florens var det på ankomstdagen ett par plusgrader men vid starten 0-gradigt för att sedan stiga till 6-7 grader. Nej, jag kan inte skylla på vädret- var rätt klädd; mössa, vantar, tajts, lång- och kortärmat och för första gången en "näsgrimma" (en plastgrej som säljs på apoteket för att motverka snarkning och underlätta andningen). Måste ha sett förskräcklig ut.  

Först tiden; 4.48.30 (netto), ett nytt magplask och min näst sämsta tid. Räcke ändå till en tredjeplats bland 8 i M75. Enda positiva var att jag inte gick en meter. Medelpulsen låg på 145. För dig som funderar på att springa Florens Marathon: välj ett annat lopp. Visst, Florens är en vacker stad med mängder av sevärdheter och trånga gränder, ungefär som Gamla Stan men mycket, mycket större. Vi fick se mycket av detta men banan och arrangemanget håller låg klass.

Snubbelstenar. Mycket sten i centrum och i gränderna var det värst. Mot slutet fick vi också väja för turister ute på shopping. Stundtals rådde kaos och vid ett tillfälle fick jag fly upp på trottoaren för uttryckande ambulanser.

Att dra banan mitt inne i en gammal stad är inte särskilt lyckat. Sevärdheterna kan vi ta efter loppet. Och varför man förlagt nummerlappsuthätningen till en sportarena en bra bit utanför centrum är svårt att förstå. Ombyteskläderna skulle vi lämna flera kvarter från starten och de olika startgrupperna utgick från olika platser. Rörigt och mycket promenerande.

Efter Rom Marathon ska Firenze vara Italiens näst största. Ändå var det bara ca 5 000 som tog sig i mål, själv kom jag på plats ca 3 500. Hade räknat med betydligt bättre tid. Jag trodde att banan var "snabb" men tiderna motsäger detta. Segrade gjorde en italienare (!) på 2.13 före två kenyaner.

Gjorde egentligen inga missar under själva loppet, däremot många före. Inget av mina två kreditkort fungerade i Italien och på fickan hade jag bara 10 euro. Och telefonen fungerade heller inte (hade Hallon som operatör och roaming inte möjligt) och i de trånga gränderna fungerade heller inte min handhållna gps varför jag hade problem att hitta hotellet. Panik och katastrof! Kunde dock senare använda wifi på hotellet och lyckades ändra om så att ett kreditkort fungerade för utlandsköp.

Väldigt knixig bana.

En annan tabbe var allt promenerande före loppet, uppemot 12 km för att hämta nummerlapp, ta sig hotellet etc. Orutinerat, borde ha kollat upp lokalbussarna. Och nattsömnen blev det inte mycket av heller. Urusel frukost också på det halvfina hotellet. Nej, jag kände mig bortkommen.

Förstår ändå inte riktigt varför det numera går så långsamt på långloppen, jag är ju inte slut vid målgång. Nu höll jag drygt 6-minuterstempo upp till halvmaran för att sedan ligga på 6.30-6.40. Verkar dock som att jag kan mala på väldigt länge i ett långsamt tempo. Kanske skulle man pröva något ultralopp? Fast det lockar inte, däremot typ ett coast to coast. Tyvärr blir det inget USA-löp nästa sommar men troligen något äventyrslöp i Sverige.

Keep on running!