Dean verkade ha koll på allt via terminalen. ID-kortet scannades, kreditkortet stoppades i betalterminalen, namnteckningen skrevs på skärmen, mitt telefonnummer bak på telefonen fotades och efter en ganska lång incheckning spottades passerkortet och ett papper ut från terminalen.  

Med nära tusen hotellnätter i USA är det mycket som ska till för att förvåna. Men idag blev jag verkligen förvånad vid incheckningen på hotellet- jag välkomnades av en "mänsklig robot".

Först trodde jag det hela var ett skämt när jag såg mannen på skärmen.

-Kan du inte komma ut till receptionen istället?

-Går inte, jag sitter i en annan stad.

Dean, som jag tror han hette, berättade att systemet med terminalen infördes under pandemin på några motell i kedjan. Detta hotell, Express Inn Decatur, hade bara haft systemet några månader. Men det fungerade bra och förlängde inte incheckningen, försäkrade han.

-Men vad är vitsen, spara personal?

-Större säkerhet, minskar rånrisken.

 Hm, skeptisk som jag är hoppas jag att systemet inte slår igenom hos andra kedjor. Talar hellre ansikte mot ansikte. Kanske blir Dean snart utbytt mot en AI?

Motellet var annars utmärkt, halva priset jämfört med konkurrenten tvärsöver gatan jag först tänkt ta in på. Men även här fick jag tillämpa "Peter Malmqvistmetoden", det vill säga stoppa en strumpa i avloppet för att få badvattnet att stanna kvar.

Besökte ett litet gym i Decatur och passade på att väga mig. Hur många kilo väger jag egentligen?

Inför varje coast to coast väger jag mig före avresan. Vikten vid hemkomsten har alltid varit den samma men jag ser mera utmärglad ut.

Tingshuset i Decator (25 000 invånare). När jag rullade in i stan blev jag stoppad av en ung man från lokaltidningen. Som alla amerikanska landsortsjournalister knäpper de en bild och ställer några pliktskyldiga frågor, rapporteringen blir därefter.

Imorgon händer något speciellt. Vad tror du det kan vara?

Keep on running!

Vad är det som ligger på vägrenen? Jo, min borttappade powerbank. Oerhört nöjd att jag hittade den.

Jag var jättetrött, upptäckte plötsligt att min powerbank ramlat av kärran men visste inte när det kunde ha skett. Vad skulle du göra i det läget- vända om och leta eller fortsätta framåt? Jag vände om och hittade den!

Ärlighet, försiktighet och noggrannhet lönar sig i längden. Det låter präktigt, och det är det också. Försöker så gott det går och idag lönade det sig. När jag upptäckte förlusten av powerbanken bestämde jag direkt att jag springer inte tillbaka mer än 1 km. Det räckte med 500 meter och där låg den. Jag har tidigare råkat ut för liknande och oftast hittat prylarna (solglasögon och hörlurar).  Det är inte värdet som är det viktiga utan tillfredsställelsen av att ha gjort ett försök.

Det är tufft och dåligt betalt att jobba på snabbmatskedjorna. Bilden från KFC Huntington, Indiana där lönen ligger på 12 dollar i timman.

På KFC i Huntington pratar jag länge med en av de anställde, en 20-åring som har två deltidsjobb. Förutom KFC jobbar han som städare på en fabrik och en del arbetsdagar handlar det om 14 timmar totalt.

-Låter tufft, trivs du?

-Nej, jag siktar på att bli min egen, jobba som fastighetsmäklare och syssla med aktiehandel.

-Inga planer på att fortsätta på college?

-Nej, nej, det har jag inte råd med. Det kan kosta 40 000 dollar per år.

-Räcker de dubbla lönerna för att få det att gå runt?

-Nja, jag bor gratis hos mormor, egen lägenhet har jag ännu inte råd med.

Jag frågar om hans jämnåriga är i samma situation och han nickar instämmande. Att vara ung och outbildad är inte lätt i dagens USA. Samma är det säkert i många andra västliga länder men kanske lite bättre i Sverige ändå.

Dagens löpning Wabash-Huntington var kort, knappt en mara. Men korta dagar innebär inte automatiskt att det går lätt. Vid framkomsten var jag helt slut. Morgondagen är också kort, jag bävar . . .

Keep on running!

Jag är i Wabash, Indiana och i mina lurar hör jag Hank Snow sjunga:

Listen to the jingle, the rumble and the roar
As she glides along the woodland o'er the hills and by the shore
Hear the mighty rush of the engine hear the lonesome hobo's call
As you travel across the country on the Wabash Cannonball

Tåg- och countryintresserad som jag är, trodde jag att denna amerikanska folksång som sålts i mångmiljonupplagor hade någon koppling till just staden Wabash (10 000 invånare). Men så är det inte även om Wabash Railrod på 1940-talet döpte om sin expresslinje mellan Detroit och St.Louis till just Wabash Cannon Ball (linjen las ner 1971).

Jag lyssnar på en del musik när jag springer men framför allt på SR. Är därför bra nyhetsuppdaterad. Jag har också lyssnat på de flesta poddar och alla årets Sommarvärdar. Tycker att årets Sommar generellt än sämre än tidigare årgångar. Och varför måste folk som redan pratar i radio eller medverkar i stora dagstidningar också medverka i Sommar?

Idag stannade jag till i staden Peru för lunch. Där bor Paul Staso, min stora inspiratör,som några år före mig sprang ett coast to coast. Jag har träffat Paul flera gånger, senast för två år sedan, men tyvärr fick jag nu inte kontakt med honom.

Bilden från 2023 då jag under mitt åttonde löp träffade Paul Staso. "Ditt rekord sommer att stå sig i evigheter", sa han då. 

Vacker väggmålning men det är också fejk, Wabash har aldrig haft en spårvagn.

Keep on running!

Starka grejer, men ofarliga. Att köpa Gatoradepulver i små kapslar istället för i stora burkar är mera praktiskt.

Jag kan hantera mitt pulver helt öppet, behöver inget rakblad vid tillredningen och behöver inte köpa det av skumma typer. Mitt pulver köper jag på Walmart, häller det över isen i termosen och får en välsmakande sportdryck.

Tidigare köpte jag alltid Gatoradepulver i stora burkar vilket var rätt opraktiskt. Att köpa färdigblandad dryck är onödigt dyrt med tanke på att vissa dagar kan det gå åt uppemot tio liter vätska. Pulvret i kapslarna är väldigt koncentrerat och är dessutom sockerfritt, skonsamt för tänderna.

Jag ville minnas Indiana som väldigt platt. Men dagens etapp till Logansport var backig, dock vacker.

Igår stark, idag svag. Jag är inte sjuk men blev mot slutet väldigt andfådd och fick i princip gå de sista fem kilometrarna. Därför lite oroande inför morgondagen till Wabash. Nattsömnen skall dock förhoppningsvis bli god, jag lyckades nämligen koppla ur ett brandlarm som pep var 30:e sekund.

Keep on running!

Blåbären kostade 4 dollar och såldes i ett litet obemannat skjul vid sidan av vägen. Allt byggde på hederlighet och att kunden verkligen betalade. Dessa odlade blåbär var söta och saftiga och säkert utmärkta för en löpare. 

Det var inga Björnbär, däremot blåbär. Att björnar gillar blåbär är ju bekant. För mig fungerade de som rena raketbränslet och de fruktade 63 kilometrarna till Monticello gick tämligen enkelt.

Ja, dagens pass oroade; det var långt och dessutom skulle jag förlora en timma på grund av att jag passerade en tidszon. Och att det var fruktansvärt hög luftfuktighet underlättade inte. Var 30:onde minut fick jag vrida ur tröjan och sätta på mig en torr. Trots att löpningen går oerhört långsamt, 1 kilometer brukar ta 7-9 minuter, är det stor skillnad mellan gång och löpning. Idag sprang jag i stort sett hela tiden och därför gick kilometrarna fort. Jag har också fått in ett bra system med vätska; dricker varje kilometer och har med mina nu två termosar alltid iskall dryck.

Raksträckorna kändes oändliga med majsfält överallt, ibland sojabönor. När jag stannat till för att dricka kom en liten "golfbil" körande i dikesrenen. Mannen i 40-årsåldern hade en giftspruta i handen och besprutade majsraden närmast vägen, fälten skulle senare besprutas från flygplan.

-Hur blir skörden?

-Den ser ut att bli fantastisk, sa mannen, som visade sig vara bonden som ägde de jättelika fälten.

Han var mycket intresserad av vad jag höll på med. Men hans stora intresse var nog att sprida Jesu budskap. Jag lyssnar alltid, man vill ju mej väl. Men att alternativet efter döden skulle vara himmelriket eller helvetet, har jag svårt att tro. Själv trodde han att han skulle komma till himmelriket.

Förfallna men vackra gårdar längs min väg.

Keep on running!

Det obligatoriska hoppet vid delstatsskylten i Indiana utanför Kentland. Snart kommer jag också att korsa en tidszon, min fjärde och sista, och då ha eastern time.

Äntligen Indiana! Det här blir min åttonde delstat. Illinois var platt och lättsprunget och Indiana blir också det.

För ovanlighetens skull har jag sprungit på helt nya vägar. Efter Bloomington drog jag om rutten när enda motellet var fullbokat men om några dagar återgår jag till kända sträckor igen.

Man skulle lätt kunna tro att det är en fördel att springa på nya och okända vägar. Men så ser jag det inte- det är en nackdel eftersom jag inte vet vad som väntar.

Dagens löpning på totalt 52 km mellan Gilman och Kentland gick relativt lätt. Jag är därför lättad eftersom det gått tungt de senaste dagarna. Att som idag också ha en restaurang på halva distansen underlättar. Kan jag dessutom välja bort snabbmatskedjorna och äta på en "riktig" restaurang känns allt mycket lättare. Beteckningen "Family Restaurant" borgar för hemlagat och en sådan restaurang fanns i Watseka. Innan stack ett äldre par till mig några dollarsedlar och kirrade därmed dricksen för mig.

Imorgon väntar en 6-milare till Monticello, på tok för långt. Jag blir dessutom av med en timma när jag passerar min sista tidszon. Läggdags före midnatt med andra ord och tidig uppstigning. Godnatt!

Keep on running!

Brittanny Schoolmman på Luke Andrew´s Hairstudio i Gilman klippte mig för 15 dollar. Alldeles för billigt tyckte jag och gav henne det dubbla, också billigt jämfört med i Stockholm.

USA är ett dyrt turistland för svenskar trots den starka svenska kronan. Det enda som jag upplevt som billigt är att klippa sig.

I början reagerade jag på de hutlösa priserna, särskilt restaurangbesök och livsmedel. Nu bryr jag mig inte så mycket, köper det jag behöver och lyxar till det ibland. Hotellnotan blir gigantisk men just hotellpriserna har kanske inte stigit lika mycket som allt annat.

Jag har haft extra tur med valutan. För över 25 år sedan då det blev möjligt för svenska privatpersoner att öppna ett valutakonto i svensk bank öppnade jag ett dollarkonto och ett eurokonto. Före avresan då dollarn nästan stod på topp, en bra bit över 10 kr, växlade jag in nära motsvarande summa vad utläggen skulle bli för mig här i USA. Alltså ren tur.

Dagens löpning till Gilman (1 700 invånare) blev mycket besvärlig. Jag överraskades av ett otäckt åskoväder och blev rådd att avbryta löpningen innan himlens portar öppnade sig. Jag fick skjuts de två sista milen in till Gilman och kunde springa lite lokalt vid framkomsten när solen tittade fram,

Tack vare skjutsen blev det tid över för såväl klippning som gymbesök. Fast gymmet nekades jag tillträde till, man sålde inga dagkort. Frisörskan kände dock ägaren, ringde och jag blev mottagen med öppna famnen.

Imorgon händer något speciellt. Vad tror ni det kan vara?

Keep on running!

Platt och inga bilar på denna del av Route 66 genom Towanda. Jag passerade också Towande Dead Man´s Curve, en 90-gradskurva som 1940 krävde tre liv. Där hände många olyckor när förare i hög fart överraskades av kurvan som jag dock klarade galant.

Många av de små städerna i Illinois vårdar minnet av Route 66, vägen som ursprungligen gick från Chicago i Illinos till Los Angeles i Kalifornien. Jag har under tidigare löp sprungit kortare sträckor i Kalifornien på denna mytomspunna väg som blev klar 1926. Idag är stora delar av den ursprungliga vägen avskild för biltrafik, alltså toppen för en löpare.

Jag skrev nyligen att jag inte brukar tappa så många prylar under ett coast to coast. Men nu har det brakat löst rejäljt; laddsladden till min iphone tappades igår och idag mina solglasögon. Allt gick naturligtvis att ersätta, glasögoinen på ett märkligt sätt. När jag gick och letade efter dem erbjöd en vägarbetare mig två stycken. Riktigt fina brillor!

Pork Ribey Steak för 20 dollar exklusive dricks på Chenoah Family Restaurant, klart mycket bättre än McDonalds. Ja, denna snabbmatskedja som jag tidigare gillat besöker jag numera sällan.

Keep on running!