Haines, idag en tynande stad med 400 invånare, påminner om en kuliss från en västernfilm. Laglöshet rådde på de många saloonerna ända fram till 1920-talet.

"Biggest Little City in Oregon with whiskey in the water and gold in the streets!". Så marknadsför sig staden Haines.

Man slår också på trumman för laglösheten som rådde här när seklet var ungt, Förr fanns inte mindre än fem salonner, En tavla uppspikad på en husvägg berättar om några fruktansvärda händelser. Den 28 februari 1911 steg en man vid namn Ed McCullough in på en av barerna och sköt bartendendern med två skott i ryggen. Samtidigt pågick en fest därinne, ingen tog någon notis och Ed anslöt sig till festandet, Om han blev dömd? Nej, och efteråt "skojade" man om att vill du skjuta någon, åk till Haines.

Det verkar nu ha lugnat ner sig i Haines. Det enda skjutandet jag märkte var att man sköt upp dörren till drugstoren där jag köpte glass. Och själv sköt jag upp avfärden- det var hett ute och därför skönare att sitta inomhus och slicka på en glass och dricka Dr Pepper.

Anrika och lyxiga Geiser Grand Hotel i Baker City. Nej, jag ckeckade inte in här utan valde ett annat bra hotell till tredjedelen av priset.

I Baker City ordnade jag min första Steve för morgondagen. Det är långt mellan städerna och 70 km eller längre vill jag inte springa, Sträckan jag blir körd tar jag igen till 100 procent.

Dagens distans till Baker City, OR: 50 km

Keep on running!

Union i Oregon, hade flera småbutiker men saknade dessbättre de stora restaurangkedjorna,

-Ta den här och tacka inte nej. God bless you!

Jag har precis stigit ut från restaurangen LJ Brewskis Bar & Grill på Main Street i Union då en äldre kvinna sticker till mig en 20-dollarsedel.

Det där är väldigt amerikanskt. Man är generös mot främlingar man fattar tycke för. Jag hade innan småpratat med sällskapet kvinnan satt tillsammans med. När jag efter lunchen lämnar Union för vidare färd till den ännu mindre staden North Powder vinkar sällskapet glatt och ropar ”be safe”.

Det gamla hotellet och skolan i Union.

Union med drygt 2 000 invånare var en riktigt charmig stad med en levande stadskärna och många vackra äldre tegelhus, annars är stadskärnorna döda i många småstäder.

Medvinden gör att det blir väldigt varmt. Backarna tar vid igen och suger musten ur mig, jag tvingas gå och dricker kopiöst mycket. Plötsligt hör jag ett mullrande bakom mig. Är det ett tåg här uppe i bergen? Ja, högt ovanför mig krypkör ett godståg med en massa vagnar dragna av tre diesellok från Union Pasific och ytterligare två lok mitt i tågsetet. Fantastiskt att man redan för över hundra år sedan kunde dra järnväg i så höglänt terräng.

Borta i fjärran skymtar snöklädda berg, jag närmar mig North Powder och mitt motell. Den här staden med ca 400 invånare verkar föra en tynande tillvaro men har alltså ändå ett motell och också ett bibliotek. Interstate 84 går alldeles intill och det enda riktigt livskraftiga här verkar vara ett truckstop med ett café. Jag beställer en grönsakssoppa med ris- god! Intill mig sitter några lantbrukare med jättelika portioner.

North Powder. Observera bokstäverna NP på vattentornet.

Det lilla motellet verkar ha sett sina bästa dagar men lever upp vintertid med skidturisterna. Motellet drivs av en 81-årig tandlös kvinna vars son och hjälpredan gick bort i kol för sju år sedan. Hon kallar mig för ”ungdom” och hjälper mig att få igång elementen inne på rummet. Det visar sig snart att rummet fungerar alldeles utmärkt. Plötsligt säger kvinnan något som får mig att automatiskt ta ett steg tillbaka:

-Covid är inte över i North Powder. Därför bra att du är den enda gästen just nu.

Dagens distans till North Powder, OR: 49 km

Keep on running!

Blue Mountains. Bilden ovan Old US Hwy 30 vid Kamela och nedan Upper Perry Arch Bridge från 1916. Idag valde jag vackra småvägar vid sidan av den bullriga motorvägen.

Oregon är en av de stater jag tycker har den vackraste naturen i Amerika. Men Oregon med alla sina berg- just nu springer jag i bergskedjan Blue Mountains- är också en mycket tuff stat för en löpare.

Idag gick det dock mest nerför så det blev en behaglig resa. På caféet i det lilla samhället Meacham (140 invånare) fick jag rådet att vika av från motorvägen. Det var ett mycket bra råd, jag fick vara i stort sett ensam på vägen och kunde på ett helt annat sätt njuta av naturen. Att det blev en omväg på 5 km gjorde därför inget. Och asfalten, ja den skulle få högsta betyg, en 5:a på den tyska skalan, enligt min bror Jan som när han åkte rolerblades alltid brydde sig om vilket skick asfalten hade.

Still going strong. Gammal brandbil i Meacham.

Dagens distans till La Grande: 51 km

Keep on running!

Bilden ovan från 2012 då jag övernattade inne på en toalett. I år hade jag hyrt en campingstuga i samma området och nu var standarden lite högre.

Backarna på motorvägen är enorma. Det luktar bränt bromsband från långtradarna jag möter. Det är så pass brant att det är omöjligt att springa.

När jag efter många timmar äntligen når toppen vid Emigrant Springs, ett statligt campingområde där jag bokat en enkel stuga, befinner jag mig på 1 156 meters höjd. Jag har klättrat cirka 700 meter och vid Deadman Pass börjar det blåsa och regna.

Vägsträckan är fruktad av långtradarchaufförerna. Olyckor är vanliga och oftast beror de på problem med bromsarna. Helt ofarligt är det inte heller för mig, vägrenen är visserligen bred men en lastbil kan börja att skena. Och en del privatbilister kör som galningar i hårnålskurvorna. Skrämmande är också att se alla dessa ”Runaway  Truck ramps”, avfartsvägar som ska fånga upp en skenande lastbil. Titta noga på bilden, högt upp i backen syns hjulspår i sanden av ett fordon.

Imorgon bär det nerför. Jag kanske ska göra som långtradarna- kolla bromsarna innan. Men någon Runaway Truck ramp ska jag väl inte behöva svänga in på? Det är lite skrämmande med all den här motorvägslöpningen. Några alternativvägar finns inte men idag kunde jag springa/gå en hel del på den gamla vägen, Old Emigrant Hill Road och ha vägen nästan helt för mig själv. Vägen går genom indianreservatet Umatilla. Här hade jag turen att träffa ett amerikanskt par som varit ute och letat championer i markerna. De överöste mig med dricka och sportbars. När jag sa att jag inte behövde mera skrattade kvinnan och sa att maken var en ”feeder”. De blev förtjusta i mig och tog selfies och kramade mig när vi skiljdes åt.

Dagens distans: 42 km

Keep on running!

It's 88 degrees and the cows have gone into the water to cool off.

Better hot than cold. I like to run when it's hot. It can hardly get too hot, but I can't cope with the cold.

Around 80 degrees is far from any record temperatures, I want to remember that I had over 105 and it went great. Sometimes the police have stopped me to check if I'm okay. Here, it is more common to warn on the radio when the temperature reaches unhealthy levels.

So today I enjoyed the heat. Guessing it was over 2 gallons of fluid, half sports drink and half water. It was different in 2012 when I also ran in these areas. I remember with horror when, up in the mountains outside the town of Pendleton, I failed to arrange accommodation and locked myself in a toilet at a camping facility. People yanked on the door in the middle of the night and I sat dead silent and shivering like a dog. I'm going there tomorrow but now I've booked a cabin and now there's no winter cold.

Nice old bank in the community of Echo with 600 inhabitants.The bank was robbed in 1926 by a gun-wielding man who wanted to change a $10 bill, ambushed the clerk and fled in a car but was caught.

When it's hot, it's hard to eat a lot. Lunch today therefore consisted of an ice cream, coffee and lots of Coke (it's a free refill, after all). Once in Pendleton, it was a solid dinner (steak) at the favorite Denny's chain. When you enter restaurants, it always feels cold. It seems I'm the only one who freezes. Americans probably have AC in their cars and don't notice a difference.

Today's distance to Pendleton, OR: 51 km

The week's distance: 339 km

Keep running!

Lite över 100 kronor, i Stockholm ligger priset på ca 85 kronor.

Amerika är inte längre något billigt turistland för svensken. Ett ordinärt hotellrum i en mindre landsortsstad kostar runt tusenlappen. Och en Big Mac-meny köper du billigare i Sverige.

Det kommer inte som någon överraskning att priserna rusat även här. Och med en svag svensk krona har det blivit än värre. Detta coast to coast blir det absolut dyraste, kalkylen på 150 000 kronor lär spricka. Tur då att jag satt av tillräckligt på ett dollarkonto.

Ägg, rostat bröd ,hash browns, kaffe och ett glas mjölk kostade 16 dollar med dricks.

Tänk, under de första löpen kunde man få ett rum för 25-30 dollar och 50 dollar gick de finaste för. De billigare hotellen har ingen frukost eller annars en mycket torftig sådan. Beställer du en frukostmeny på cafeet runt hörnan kan den gå lös på runt 150 kronor, å andra sidan välsmakande och en bra grund för en långlöpare.

Det är lätt att få tag i onyttigheter, svårare att t ex att köpa frukt. I lilla Arlington med 600 invånare fanns i alla fall en grocery store och där köpte jag en klase vindruvor och en apelsin. Det kostade ca 125 kronor, jag tvekade och då sa expediten:

-Excuse me . . .

Bra men dyr färdkost.

Utläggen för dryck verkar dock bli rätt begränsade. Hittills har polisen och allmänheten bistått med sportdryck och vatten. Idag när jag närmade mig staden Hermiston rusade en ung man ut på motorvägen med en kasse fylld med vattenflaskor och sportdryckspulver. På mackar kan allt i dryckväg kosta väldigt mycket men Arlands taxfreepriser slår man inte . . .

Hemma är vi vana vid att det är gratis att ta ut pengar ur bankomat. Här kostar det alltid, i Wells Fargo  Bank fick jag betala 5 dollar.

 Idag hade jag min klart varmaste dag, temperaturen på eftermiddagen var uppe i dryga 30 grader och i morgon utlovas 33 grader. Det blev också den hittills kortaste dagen av alla.

Dagens distans till Hermiston, OR: 34 km

Keep on running!

Volvo, efter Volvo passerar mig på Interstate 84 i Oregon. Volvolastbilarna har blivit allt vanligare i Amerika och fjolåret blev ett rekordår för detta Sveriges största företag.

Man har inte så mycket att sysselsätta sig med under själva löpningen. Förutom att lyssna på radio har jag börjat räkna mötande lastbilar. Som svensk glädjer jag mig då åt Volvos framgångar.

Officiellt har Volvo en marknadsandel på 12 procent i Nordamerika, alltså även Kanada inräknat. Vi talar då om tunga lastbilar över 16 ton. Den typen av fordon är mycket vanliga på Interstate där jag nu springer. Men kan det verkligen stämma att drygt var tionde lastbil är en Volvo, det kryllar ju av Volvo?

Jag satte därför igång att räkna de stora lastbilarna jag mötte, räknade upp till 100 bilar där Volvo ingick i den ena gruppen och alla andra märken i den andra. Totalt har jag gjort tio sådana räkningar, alltså 1 000 bilar,  och då utgjorde Volvo i snitt runt 20 procent, i några räkngar kom jag upp till som högst 30 procent och som lägst 10. Naturligtvis inte statistiskt korrekt men ger en fingervisning ändå, tror jag. Vanligast är tyska Freightliner (Mercedes-Benz) som är tre gånger större.

Dagens löpning mellan Arlington och Boardman trodde jag skulle bli ganska lätt. Men det blev en mycket besvärlig etapp eftersom vägrenen bestod av vassa stenar i asfalten, fick två punkteringar inom kort. Och remsan innanför den vita linjen där asfalten var slätare var så smal att jag kom otäckt nära trafiken. Fick en tillsägelse av polisen- men också vatten! Temperatauren var uppåt 30 grader och i morgon ska det bli ännu varmare.

Plötsligt har jag fått problem med innerslangar till kärran. Det gamla paret i Banks som lagade hjulen lyckades förstöra en slang och idag blev alltså två andra illa tilltygade. Kontaktade därför Linda som fixar nya slangar till mig och överlämnar dessa då vi möts i Idaho där hon blir följechaufför under två etrapper.

Någon efterfrågade en länk på min sträcka i Oregon och här är den:

https://goo.gl/maps/9JPbBaKyp2GLQaoR6

Möte i Boardman, OR mellan två gamla ödlor.

Dagens distans till Boardman, OR: 45 km

Keep on running!

Deputy Brittney Orendorff beväpnad med vattenflaskor.

Har polisen i Oregon gått på charmkurs? Idag hände det igen- en cheriff åkte ut med vattenflaskor till mig.

Ryktet om en törstig svensk långlöpare måste ha spridit sig i dessa ödsliga bygder. Här finns knappt ett hus, än mindre några samhällen. Svåra passager med andra ord så mat och vatten måste finnas i kärran. Bägge varorna var det brist på idag, sista vattenflaskan var nästan tömd och jag anade att det kunde bli problem.

Uppe på krönet av en långbacke på motorvägen en mil väster om Arlington skymtade jag en polisbil. Är det gårdagens hjälpsamma cheriffer som ryckt ut igen? Jo, fast nu var det en kvinnlig cheriff som hört ryktet om mig. Vi växlade visitkort, skrattade och jag fick två vattenflaskor.

Dagens distans till Arlington, OR: 47 km

Keep on running!