Stängt, kom 45 minuter försent. Det blev en kamp mot klockan att hinna innan Affär´n i Aborrträsk stängde kl 12. Lanthandeln drivs av idéella krafter och har en kundkrets på 150 boende i byn. Fick inta min "lunch" bakom butiken.

Det är kallt. Söndagen blev ännu en i raden av regndagar. Så fort jag stannar fryser jag.

Tio grader och regn borde inte vara så farligt. Men på äldre dar har jag börjat frysa allt mer. Vid lunchstoppet i Abborrträsk fick jag pälsa på mig allt jag hade, även mössa och vantar, men frös ändå. Som grädde på moset alla mygg. Ändå lyckades jag somna, bra för dessa powernap piggar upp.

Jag har nu kommit till Arvidsjaur. Så här långt norrut har jag aldrig sprungit. Här råder nu midnattssol. Ännu inga fjäll men bergen börjar torna upp sig i fjärran. Landskapet är monotont, mycket myrmark, långa slakmotor, relativt lite trafik och mycket tomburkar i vägdikena. Luffaren gjorde sig idag en förmögenhet på panten och var kung på Coop i Arvidsjaur.

Lyx för luffaren. Särskilt hotellets bastu uppskattades.

Hotellet (Lappland Lodge) är riktigt lyxigt. Tog först fel med ett annat med snarlikt namn. När receptonisten inte kunde finna mig i datorn sa han till min förvåning:

-Du har bokat ett finare hotell än det här. . .

Imorgon väntar dock ingen lyx; en campingstuga i Moskosel. Och sen ett vandrarhem i Jokkmokk. Tyvärr blir avstickaren för lång till Vuollerim och Jokkmokks Jokkes museum. Var aldrig något fan av Jokke men ett så udda museum hade varit intressant. Tjosan, tjosan!

Dagens distans 55 km

Veckans distans 362 km

Hittills sprungen distans: 1 558 km (56 km/dag)

Keep on running!

Svenska kyrkan i Vittangi erbjöd sig att låta luffaren sova över i kyrkan. Det finns inga hotell eller annat boende på orten som har 750 invånare och ligger i Kiruna kommun. Vittangi är en köldhåla och just nu är det gott om mygg...

Vad göra när det inte finns ett  hotell på orten? Campa? Helst inte, det finns andra lösningar . . .

Ju längre norrut jag kommer desto svårare är det att finna en sängplats för natten. I något fall har airbnb varit räddningen, som t ex här i byn Järvträsk i Norrbotten där jag just nu har ett stort hus för mig själv. Jag är väldigt beroende av att möjligheterna till övernattning måste ligga på 4-6 mils lucka.

Nästa söndag kommer jag till Vittangi men där finns inget boende sedan campingplatsen och flyktingförläggningen stängt. Då kontakade jag kyrkan för att höra om man kände till någon privatperson som kunde hysa mig. På stående fot erbjöd sig församlingen  att låta mig övernatta i kyrkan. Man tipsade också om en lokal FB-grupp för köp&sälj. Jag började med att göra en efterlysning på FB och fick omedelbart napp från två privatpersoner. Så något boende i kyrkan blir det alltså inte, däremot har jag utnyttjat den möjligheten några gånger under mina USA-löp.

Ruggväder hela dagen. Här passerar jag Skellefteälven som har inte mindre än 17 kraftstationer.

Vädret idag var vidrigt, regn hela tiden och kallt, dessutom uppför. Löpningen gick därför tungt och det kändes som jag aldrig skulle komma fram till mitt boende. Plötsligt stannar en bil.

-Hej Björn!

Det är ägaren till mitt airbnb som stannat till. Jag bodde hos honom också förra sommaren under Holgersonlöpet. När han lockar med ett varmt bad går löpningen plötsligt lättare.

Denna linbana mellan Kristineberg och Boliden var en gång världens längsta, nära tiomil och las ner 1987. Kristinebergsgruvan är fortfarande igång och här bryts zink, guld, silver, koppar och bly.

Det är tusen saker man måste hålla koll på under den här typen av äventyr, t ex när lanthandlarna stänger. I Abborrträsk stänger man på söndag kl 12, det missade jag så imorgon blir jag utan lunch. Tur att jag har lite nödproviant; risgrynsgröt och nyponsoppa. Men de dryga fem milen till Arjeplog lär ändå bli besvärliga.

Dagens distans: 43 km

Keep on running!

Två hjälpsamma poliser i Norsjö gav mig skjuts sista biten till hotellet. Efter att ha ställt en mängd frågor om mitt löp undrade de om de fick ta en bild på mig. De hade heller inget emot att själva ställa upp på bild.

När jag står och väntar på sista bussen i byn Kvarnåsen utanför Norsjö svänger plötsligt en polisbil upp.

-Hoppa in, vi kan köra dig.

Oj, jag blir alldeles paff. Vilken service, skulle precis trycka på knappen för biljettköp i appen men hann hejda mig.

Under färden in till Norsjö blev jag bombarderad med frågor. Någon så udda figur verkade dom inte ha sett på åratal. Poliserna berättade att de var stationerade i Norsjö men började varje arbetsdag med att köra från Skellefteå åtta mil bort. Brottsligheten i Norsjö, en av Sveriges minsta kommuner med 4 000 invånare, är låg, en i stort sett knarkfri kommun och god sammanhållning.

Att åka polisbil eller som igår buss är väl "fusk"? Nej, inte enligt mina regler. Motsvarande antal km tar jag igen någon dag senare.  Norsjö-Lycksele är 75 km och det är en för lång dagsetapp.

Vindelälven. På 60-talet stod striden om älven skulle exploateras, älvräddarna vann och 1970 beslutade regeringen Palme att Vindelälven inte skulle byggas ut.

Löpningen flöt på väldigt bra idag. Delvis berodde detta på att jag bestämde mig för att inte plocka några burkar, därmed undvek jag ett 50-tal små korta stopp som är både tids- och kraftödande.

Morgondagens löpning till ett privatboende i Järvträsk i Norrbotten (har bott där tidigare) blir relativt kort. Tyvärr ska det dock ösregna hela dagen och temperaturen inte överstiga 12 grader. Tajts, regnjacka och eventuellt mössa på!

Luffaren torkar sin tvätt som hängts upp på en tv på hotellrummet i Norsjö. Observera hårtorken mellan joggingskorna på golvet. Ifjol bodde jag också i detta rum.

Dagens distans: 60 km

Keep on running!

"Till minne av nybyggarna" heter den här skulpturen i Umeälven.. Nästa stora flod att korsa blir Vindelälven. Bor på hotellet i bakgrunden.

Det är lite skrämmande med dessa ödemarker. Under dagens etapp till Lycksele såg jag bara ett fåtal hus och flera av dessa var övergivna.

Morgondagens etapp till Norsjö blir likartad- inga samhällen, knappt några hus och dessutom backigt. Och värre lär det bli ju längre norrut jag kommer. Det gör att löpningen går tyngre. Att inta sin lunch vid sidan av vägen (idag i en busskur) och fäkta mot myggen och bromsarna ger ingen bra återhämtning.

Övergivna hus i Åttonträsk.

Dagens lunch.

Ifjol sprang jag också i det här trakterna. Då upplevde jag inte vildmarken som lika skrämmande. Och då hade jag inte ens en riktigt fungerande telefon vilket jag nu har. Mobiltäckningen med operatören Hallon (3) var närmast obefintlig, nu har jag Halebop (Telia) och kan om jag så vill till och med se på tv när jag springer. Radio (i regel P!) lyssnar jag på hela tiden och även de regionala radiostationerna.

Keep on running!

Vägen mellan Åsele och Lycksele är nära nio mil och här finns bara några enstaka hus. Sprang vägen ifjol och ryser vid tanken på att göra om det igen.

Vägskylt på svenska och sydsamiska. Det senare språket är på utdöende och talas enligt samer.se av endast 500 personer.

Keep on running!

Efter 130 mil och 23 löpdagar passerade jag gränsen till Lappland. Det fick mig att ta ett glädjehopp. Bilden tagen några mil söder om Åsele på Riks 90. Nu är det bara 90 mil kvar till Treriksröset.

Löpet går på räls. Jag håller tidsschemat exakt. Kroppen känns fräsch. Inget oförutsett har inträffat frånsettl laddproblemet med telefonen. Men är det roligt . . .?

Svaret är med viss tvekan ja. Hade jag sluppit regnet och kylan hade allt varit mycket trevligare och enklare. I ärlighetens namn får jag slita rätt hårt. Att bara sätta sig ner vid vägkanten eller vid en sjö, vila benen, njuta i värmen, ta en banan eller macka och filosofera, det går bara inte. Först kylan och sedan de förbannade myggen.

Ändå går allt på räls. Hur kan det vara möjligt? Jo, för att det mesta går på rutin. Efter alla dessa äventyrslöp har jag lärt mig hur jag kan tacka problemen. För små problem inträffar i stort sett varje dag. Säker kan jag dock aldrig vara. Därför är jag också en försiktig general, försöker undvika alla risker, inte minst i trafiken. Just trafiken får nog denna gång betraktas som ett mindre problem, Riks 90 som jag följt från Härnösand har knappt någon trafik och värre lär det nog inte bli längre norr över.

Det var bl a just här vid Ångermanälven tv spelade in "Den stora älgvandringen". Det är lätt att tro att Ångermanälven är en enda bred sammanhängande flod men älven är hårt reglerad. Kraftverken och de enorma vattenmagasinen har bildat stora sjöar.

Allt är dock inte bara löpning. Först alla möten med människor, inte lika många och inte lika entusiastiska som i USA, men ändå. Och så stannar jag till om det finns något intressant att titta på, idag var det fångstgropar.

Fångsgrop från stenåldern norr om Junsele. Längs Ångermanälven finns gott om dessa gropar som grävdes på sandiga skogsmarker och där man kunde fånga älg, vildren, varg och björn.

Hälla Café ligger mitt ute i ödemarken längs Riks 90, fyra mil norr om Junsele. Judy Middekoop  hade precis hunnit stänga men öppnade för luffaren som lät sig väl smaka på tre wienervbröd och en kopp kaffe. Hon är ursprungligen från Holland, caféet från 30-talet och inrett i 50-talsstil.

Bor i Gafsele skola som las ner 2002.. Mot slutet gick här cirka 15 barn i årskurs 1-6 och det var också förskola. Mycket från skoltiden är bevarat och på dörrarna finns skyltar som "Lärarrum och "Materialrum" och i ett skåp i korriodoren finns undervisningsmaterial, bl a ett människoskelett (inte äkta).

Dagens distans 50 km

Keep on running!

Turistvägen längs Ångermanälven  från Ed upp till Resele var lättlöpt och vacker, dessutom ingen trafik.

Det har sina fördelar med att springa längs floder. Det kan aldrig bli särskilt backigt oavsett hur höga de omgivande bergen är.

Ångermanälven blev min följeslagare idag upp till Junsele och kommer så att vara de närmaste dagarna. Områdena här är väldigt natursköna och det beror just på den mäktiga Ångermanälven.

Forsmo kraftverk med den vackra järnvägsbron från 1912. Totalt finns det 30 kraftstationer längs Ångermanälven och jag passerade idag en handfull.

Hos Handlar´n i Resele tog jag matpaus.  Fick USA-feeling där jag satt vid ett litet bord i oredan, några ortsbor kom fram och pratade och undrade vad jag var för märklig typ. Själv gjorde jag samma reflektion. Handlaren själv, en storvuxen man, hjälpte mig att tina upp en portionsförpackning med kyckling och ris som ortsborna levererat. Tur att man var hungrig eftersom det smakade illa, däremot slank flera av Handlar´ns  wienerbröd ner . . .

Imorgon Gafsele, lämnar då Västernorrland och springer in i Västerbotten. Nu om någonsin känns det verkligen som jag är i Norrlands inland.

Keep on running!

Slitet på utsidan men i toppskick på insidan. På hotell Appelberg i Sollefteå bor jag som en kung.

Landsortsstäder kan hysa riktiga hotellpärlor. En sådan är anrika Appelbergs i Sollefteå från 1882.

Jag har tagit in på Appelbergs flera gånger, under 70-talet som reporter på VA i Kramfors åkte jag ibland hit och dansade. Var då lite mystisk, påstod att jag hette Björn Svensson och var journalist på Göteborgs Tidningen, GT. Korkat, naturligtvis. Under senare år har det varit öppna kort.

Under Nils Holgerssonlöpet ifjol blev det också Appelbergs. Jag pratade då länge med hotellägaren Menzer Daoud från Syrien. Han hade tagit över efter att hotellet varit stängt några år. Nu kände han igen mig på direkten! Och det var glada nyheter han hade att berätta.

-Vi har bra beläggning och verksamheten är lönsam. Vi har också kunnat hyra ut en del av huset till en restaurang.

Sollefteå är liksom Kramfors lite speciellt för mig. Här träffade jag min blivande fru som då arbetade på VA:s lokalredaktiion i stan. Det var dock inte under en danskväll eller under namnet Svensson. . .

Igår låg jag på Statt i Kramfors. För mig finns det likheter med Appelbergs. På Statt var jag också och dansade i ungdomens dar (under rätt namn), Statt ser också slitet ut på utsidan men är i gott skick på insidan. Lite anmärkningsvärt är att i bottenvåningen finns ett stort och toppmodernt gym och med två mycket dyra löpband, mitt favoritband som bara några enstaka F&S i Stockholm har råd att hålla sig med, dock bara med ett exemplar. Eftersom dagens löptur till Sollefteå inte var myket längre än en mara inledde jag med lite bandlöpning.

Sågverksindustrin har just nu högkonjunktur. En hög dollarkurs och ingen konkurrens från Ryssland gör att sågverken nu är enormt lönsamma. Bollstasågen, som ingår i SCA, är ett av Sveriges största och modernaste. Som aktieägare i SCA får jag lite extra spring i benen när jag ser "mina" fabriker, tidigare har jag sett industrierna i Sundsvall och Östrand.

Trots att jag jobbat i de här områdena har jag aldrig hört talas om Häxberget i Torsåker utanför Bollstabruk. Här skedde 1675 Sveriges största massavrättning i fredstid då 71 kvinnor, män och barn halshöggs sedan de utpekats som häxor.

Vägen upp över bergen leder till Häxberget där en minnessten är rest. Tyvärr skulle avstickaren från Riks 90 bli för lång så det blev inget besök.

Dagens distans: 47 km

Veckans distans: 406 km

Keep on running!