Jag hade glömt att köpa frukostmat och fick ta vad jag hade över. Misstänker att det var chokladpuddingen til höger och trötthet som knockade mig.

Idag riskerade Vänerlöpet att vara över. Kanske drabbades jag av en akut förgiftning.

När jag vaknade kände jag mig helt frisk. 30 minuter senare då den frugala frukosten intogs blev jag plötsligt dålig. Hade en fruktansvärd smärta i mellangärdet, var yr och mådde illa. Första tanken var hjärtinfarkt och att kalla på ambulans. Men symptomen stämde dåligt.

Efter ett par timmars vila kunde jag på darriga ben resa mig upp och börja springa i mycket långsamt tempo. Det regnade hela tiden, ibland kom hagel och motvinden var stark. Ändå gick det bättre än väntat, tog mig till dagens etappmål, Lyresta. Men det hela var en hemsk upplevelse.

Nu mår jag mycket bättre och har ätit riktig mat. Men vad var det som hände egentligen? Kanske var det en övergiven burk chokladpudding i ett kylskåp som var boven (sista förbrukningsdag hade dock inte passerats). Detta i kombination med trötthet och en energidryck från Lidl verkade bli en farlig mix.

Dagens distans: 41 km

Keep on running!

Anslagstavlan är nyhetsnavet i Nybble. Nästa vecka har Kalle Moraeus konsert i kyrkan. Den som är intresserad av meditation erbjuds att gratis lyssna på kristallskålar som vibrerar. Backluckeloppis, prova på körsång och boule är andra aktiviteter som annonseras ut.

Har du hört talas om Nybble? Inte jag heller men du har kanske inte missat så mycket.

Nybble har 108 invånare och ligger i Kristinehamns kommun. Här tog jag in på vandrarhemmet Svedjegården, ett nerlagt ålderdomshem från 50-talet. Det har också tjänat som flyktingförläggning och kan hysa 150 gäster. Förutom jag bor här två andra personer och det ekar ödsligt i korridorerna. Vi tre har alltså tillfälligt höjt befolkningstalet i Nybble ganska rejält.

På vägen utanför vandrarhemmet ser jag en fransk långfärdscyklist. Det ösregnar men det verkar inte bekymra honom trots de bara benen. Han söker nattlogi och jag tipsar om Svedjegården. För dyrt, tycker han, och pekar på tältet bak på cykeln. Stackars man, tänker jag.

Ett samhälle med runt 100 invånare måste väl vara stendött? Nja, märkligt nog finns här en liten ICA-butik. Och ute vid riksvägen ligger restaurangen Diners26. Här finns ockå en vårdcentral, en vävstuga och en tennis- och boulebana. De kyrkliga aktiviteterna verkar vara många. Så gud har inte tagit sin hand från Nybble.

I Amerika har jag passerat hundratals orter typ Nybble. Då upfattar jag småsamhällena som charmiga. Ju mer förfallna, nästan intressantare. Men i Sverige har jag svårt att se charmen trots att alt verkar så välordnat. När jag läser lapparna på anslagstavlan fastnar jag särskilt för en. Ett privat fastighetsbolag i Kristinehamn har massor av lediga hyreslägenheter. Skilda världar!

Lunch i en busskur medan regnet strilar. Jag slapp i alla fall myggen . . .

Löpningen gick ganska tungt idag trots den relativt korta distansen. Sevärt var Picassostatyn invid Vänerns strand. Förutom Kristinehamn har konstnären donerat en liknande jättestaty i betong till Halmstad.

Dagens distans: 38 km

Keep on running!

Här sitter jag inlåst i en cell i sällskap med en förhärdad brottsling.

I mångas ögon betraktas jag nog som en rätt knepig typ, ja en löparidiot. Men för den skull ska jag väl inte straffas? Just nu sitter jag inlåst i en cell i Karlstad.

Jag försäkrar, jag är helt oskyldig. Har inte begått några trafikbrott, urinerat på offentlig plats eller gjort andra dumheter. Ändå slutade min första dag under Vänern runt i en cell. Min cellfånge, en 49-åring vid namn Hans Peter D, har också gjort sin "första resa", det vill säga blivit dömd för stöld. Men jag skall väl inte klaga. Här serveras god mat, fick idag kycklingfilé. Och i cellen har jag wifi.

Alla som läst så här långt förstår säkert att min cell är ett hotellrum- Clarion Collection Bilan i Karlstad var från 1800-talet Värmlands gamla länsfängelse och består nu av ett 70-tal hotellrum. Spännade miljö med ett fängelsemuséum i källaren. På mitt rum finns en bild och ett förbrytarregister över skoarbetaren Hans Peter som satt inspärrad här sex månader 1879. Han beskrivs ha "stark" kroppsbyggnad, "ordinär" mun, "vanlig" hy, "rak" näsa, "blå" ögon, "mörkbrunt" hår och en längd på "5,6 fot". Kort sagt, med sitt skägg ser han ut som folk mest idag.

Idag såg jag ganska mycket av Vänern. Bilden tagen ca 5 km öster om Karlstad.

Första dagen blev solig men blåsig och kall. Och ganska besvärlig eftersom mycket gick på grus och också en hel del backar, dessbättre lite trafik. Jag följde inte Vänerleden slaviskt, den tar ibland stora omvägar, ofta på små slingriga grusvägar. Babyjogger och grovt grus är ingen bra kombination. Dessbättre verkar denna cykelled bra skyltad men jag hade ändå problem att hitta rätt. Kanske skulle jag ha köpt den tryckta kartan och inte helt förlita mig på kartan i telefonen och i min handhållna gps. Tur att jag ändå gjort rekognoseringar på hemmaplan.

Besvärlig grusväg vid sidan av livsfarliga E18 (vajerväg) innan Ölme.

Planen är att på tio dagar springa runt Vänern (cirka 60 mil). Starten skedde av logistiska skäl i Kristinehamn där jag steg av Stockholmståget. I väntsalen fick jag många nyfikna blickar då kärran monterades ihop. Dagens löptur blev till Karlstad och imorgon bitti tar jag tåget tillbaka till Kristinehamn och fortsätter färden medsols.

Det jag såg fram emot var lunchstoppet på Rävens Bistro (vilket namn!) i Väse. Just lunchen, helst mitt på sträckan, är viktig. Rävens visade sig hålla högre klass än väntat, riktigt stor restaurang där det serverades buffé med fläskfilé som nog var fläskkarré. 119 kr för härligheten, dessutom gjorde personalen vågen för den hungrige löparen.

Trevligt inslag med alla gamla milstenar längs vägen men jag litar mera på min elektroniska utrustning.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Min tur runt Vänern blir 60 mil och planen är att det ska ta tio dagar. Tyvärr kommer jag nog inte att se så mycket av sjön trots att jag följer cykelleden Vänerleden. Foto: Mikael Svensson

Vättern, Mälaren, Siljan, Orsasjön, Helgasjön och en rad andra sjöar har jag sprungit runt. Nu är det dags för den största; Vänern!

På fredag startar ett litet ensamäventyr med babyjogger. Jag tar tåget till Karlstad, springer medsols, tar in på hotell längs vägen och har dagsetapper på 5-6 mil. Från början var det tänkt att jag skulle ha sällskap av några pensionärer men tyvärr blev det inte så varför etapperna nu har förlängts ganska rejält.

Av erfarenhet från tidigare löp, nu senast Mälaren, förstår jag att jag inte kommer att se så mycket av själva Vänern. Det blir mycket öde landsbygd, grusväg och också ganska svårnavigerat. E18, E45 och vajervägar försvårar och förlänger färden, just dessa vajervägar (2+1-vägar) är löparens värsta fiende och bildar ogenontränliga barriärer. Gångare och cyklister får visserligen formellt vara här men vägarna är livsfarliga varför jag kommer att helt undvika dem.

Förutom Karlstad kommer jag bl a att besöka metropoler som Kristinehamn, Mariestad, Lidköping, Vänersborg, Åmål, Bengtsfors, Säffle och Grums. Man skulle kunna tro att sträckan är platt men så är det inte, passerar bland annat Halle och Hunneberg.

Som vanligt tänkte jag blogga varje dag.

Keep on running!

Bilderna är från min tid som journalist 1972 på Smålands-Tidningen i Eksjö. Sportbilen är sedan länge såld och det var också länge sedan det stod ett askfat på mitt skrivbord.

Då var det engelsk sportbil, cigarretter och livet på lokaltidningen som gällde. Nu, 52 år senare, är jag tillbaka i Eksjö utan bil men med löparskor på fötterna.

Det som fick mig och sonen Erik att resa till  Eksjö var Stadsloppet på 10 km. Att springa i "Trästan" med sina 1600-tals hus var en lockelse, annars är så korta lopp inte riktigt min grej.

Klart till start! Som 76-åring var jag den äldste deltagaren i loppet där snittåldern bland männen låg på 37 år. Chanslös från början, eller . . .?

Att jag skulle få storstryk av de flesta var uppenbart.

-Du slår pappa med minst fem minuter, sa jag till Erik (det blev nära 10 minuter).

Det var ända två rätt nöjda löpare som på fredagskvällen i 24-gradig värme stånkade i mål på torget i Eksjö. Erik kom strax över mitten, jag bland dom sista. Hejarroppen var fullt i klass med Stockholm Marathon. Eksjöborna hade gått man ur huse och villaägarna kopplat på sina trädgårdsslangar för att svalka oss löpare. Ett välarrangerat, vackert och lättsprunget lopp, konstaterade vi efteråt.

Bästa stunden är när loppet är över. Men min tid på 55.35 var inte mycket att glädja sig över, hade hoppats på ett par minuter bättre.

Före loppet hade jag bestämt en sak; när det är 1 km kvar ska jag ge järnet (jag är alltid en dålig spurtare). Men gav jag järnet? Ja, för ovanlighetens skull sprang jag om en del löpare mot slutet. Efteråt kunde jag läsa i löparklockan: "Grattis till ditt nya personbästa!". Loppet kändes också bra.

Så tiden 55.35 var ingen katastrof? Det beror på vem man jämför sig med. Åldersomräknat hade jag hamnat ganska högt i resultatlistan från Eksjö. Men jag är chanslös på 10 km mot de bästa i Sverige i M75. Ifjol gjorde jämnåriga löpare som Bo Persson från Örebro och Hans Eriksson i Alvesta 41.56 respektive 50:29.

-Tider spelar väl ingen roll? Gläd dig årt att du kan springa över huvud taget, tyckte en bekant.

Jo, men tider är fortfarande viktiga . . .

Keep on running!

Idag fick jag beskedet att mitt ensamlöp runt Mälaren officiellt klassats som ett FKT. Roligt, men detta "Fastest Known Time" är inget märkvärdigt, lätt att slå.

Mitt första FKT var den 215 mil långa löpningen 2022 genom hela Sverige; Smygehuk-Treriksröset på 40 dagar. Båda löpen är klassade som "self supported", det vill säga ingen följebil och att jag själv fixat proviant, boende med mera längs vägen. Annars har andra löpare avverkat dessa sträckor betydligt snabbare men då med följebil. Pernilla Otto sprang Mälaren runt på fantastiska 66,5 timmar, ungefär dubbelt så snabbt som jag.

HÄR kan du läsa och se kartan om mitt FKT.

Keep on running

Broöppning vid Skanstull och nu återstår  bara 5 km innan jag nått målet Sankt Eriksplan. Klockan visade vid målgången 369 km, medelpuls 96, medeltempo 10:20, nettotid  63.46:25 och bruttotid 5 dagar 12 timmar och 57 minuter. Jag snittade alltså på lite drygt 6 mil per dag. (Den bruna randen runt läpparna är intorkad Coca Cola).

Löpet är över och jag är åter i Stockholm. Allt gick bra men hur roligt var det egentligen?

Många skönmålar sina löparbravader, allt är så fantastiskt. Men i ärlighetens namn måste jag säga att det var måttligt kul att springa Mälaren runt. Går inte att jämföra med ett coast to coast, som är mycket roligare, mer spännade och mer lärorikt.

Visst, man är blasé på hemmaplan. Jag led inte men sex dagar var fullt tillräckligt. Kallt och blåsiigt och rätt trista vägavsnitt höjde inte löplusten. Speciellt sträckan Eskilstuna- Södertälje kändes som ren öken, få samhällen att stanna till för att fika eller övernatta. Märsta-Uppsala var heller ingen höjdare. Och att springa en "rundbana" och inte från A till B, är mentalt mer krävande, känns som att man inte kommer någon vart. Helt annorlunda jämfört med ett USA-löp där du startar vid en kust och slutar vid en annan eller ett Sverigelöp typ Smygehuk-Treriksröset.

Glädjeämnen då? Ja, ett är naturligtvis att kroppen fortfarande pallar att springa 6 mil om dagen (snittet på alla USA-löpen har legat på 52 km). Det bådar gott inför ett eventuellt nytt coast to coast nästa år. Nu var nog distanserna lite för långa.

Keep on running!

På vissa vägsträckor kan luffaren plocka mängder av burkar och petflaskor, på andra har konkurrenterna varit före. Det blir lite av intervallöpning med alla stopp för burkplockandet.

Allt som i vägdikena blänker

stor lycka åt luffaren skänker

Allt som glimmar är dock inte guld

men det kan vara en Red Bull. . .

Värden för miljontals kronor ligger kastade längs våra landsvägar. Jag tänker på alla burkar och petflaskor som kastas ut från bilfönstren. Jo, förr eller senare plockas dom upp men många kan ha legat väldigt länge ute i naturen.

Under mina långlöp i Sverige har jag plockat stora mängder burkar och panten har gjort mig självförsörjande på dryck och annat. Ofta pantar jag två fulla kassar, mer vill jag inte ha på vagnen. Rent teoretiskt skulle det vara ganska lätt att dra in minst 200 kr/dag. Men så mycket blir det inte, jobbet är rätt skitigt, tidskrävande och får mig att känna mig som en luffare. Rätt kul ändå.

Jag ser nog också ut som en luffare. När jag idag checkat ut från hotellet i Strängnäs insisterade en äldre kvinna på att jag skulle ha hennes pengar. Hon viftade med två 200-kronorssedlar.

-Du behöver dom bättre, sa luffaren.

-Nu gör du mig ledsen, svarade hon.

-Men jag har gott om pengar . . .

-Jag har också gott om pengar, sa hon och såg faktisk ledsen ut när jag nobbade gåvan.

Under mina första USA-löp tackade jag alltid nej till penninggåvor. Men senare förstod jag att det var oartigt och började därför ta emot pengar, ofta räckte de till en lunch. Strängnäskvinnan däremot tror jag var förvirrad.

När luffaren på kvällen rullade in med joggingvagnen på finhotellet i Södertälje tittade man lite konstigt på honom

-Jag springer runt Mälaren. . .

Plötsligt betraktades luffaren inte som en luffare. Hotellpersonalen gjorde vågen och när dom hörde att gästen var 76 år brast alla fördämningar- jag blev uppgraderad och bor nu i ett stort och fin rum med egen balkong på översta etaget.

Imorgon är sista dagen och luffaren återgår till sitt vanliga pensionärsliv i Stockholm. Får nog lägga band på mig ändå så att jag inte plockar burkar och petflaskor i hemmakvarteren.

Dagens distans: 62 km

Keep on running!