Här sitter jag inlåst i en cell i sällskap med en förhärdad brottsling.

I mångas ögon betraktas jag nog som en rätt knepig typ, ja en löparidiot. Men för den skull ska jag väl inte straffas? Just nu sitter jag inlåst i en cell i Karlstad.

Jag försäkrar, jag är helt oskyldig. Har inte begått några trafikbrott, urinerat på offentlig plats eller gjort andra dumheter. Ändå slutade min första dag under Vänern runt i en cell. Min cellfånge, en 49-åring vid namn Hans Peter D, har också gjort sin "första resa", det vill säga blivit dömd för stöld. Men jag skall väl inte klaga. Här serveras god mat, fick idag kycklingfilé. Och i cellen har jag wifi.

Alla som läst så här långt förstår säkert att min cell är ett hotellrum- Clarion Collection Bilan i Karlstad var från 1800-talet Värmlands gamla länsfängelse och består nu av ett 70-tal hotellrum. Spännade miljö med ett fängelsemuséum i källaren. På mitt rum finns en bild och ett förbrytarregister över skoarbetaren Hans Peter som satt inspärrad här sex månader 1879. Han beskrivs ha "stark" kroppsbyggnad, "ordinär" mun, "vanlig" hy, "rak" näsa, "blå" ögon, "mörkbrunt" hår och en längd på "5,6 fot". Kort sagt, med sitt skägg ser han ut som folk mest idag.

Idag såg jag ganska mycket av Vänern. Bilden tagen ca 5 km öster om Karlstad.

Första dagen blev solig men blåsig och kall. Och ganska besvärlig eftersom mycket gick på grus och också en hel del backar, dessbättre lite trafik. Jag följde inte Vänerleden slaviskt, den tar ibland stora omvägar, ofta på små slingriga grusvägar. Babyjogger och grovt grus är ingen bra kombination. Dessbättre verkar denna cykelled bra skyltad men jag hade ändå problem att hitta rätt. Kanske skulle jag ha köpt den tryckta kartan och inte helt förlita mig på kartan i telefonen och i min handhållna gps. Tur att jag ändå gjort rekognoseringar på hemmaplan.

Besvärlig grusväg vid sidan av livsfarliga E18 (vajerväg) innan Ölme.

Planen är att på tio dagar springa runt Vänern (cirka 60 mil). Starten skedde av logistiska skäl i Kristinehamn där jag steg av Stockholmståget. I väntsalen fick jag många nyfikna blickar då kärran monterades ihop. Dagens löptur blev till Karlstad och imorgon bitti tar jag tåget tillbaka till Kristinehamn och fortsätter färden medsols.

Det jag såg fram emot var lunchstoppet på Rävens Bistro (vilket namn!) i Väse. Just lunchen, helst mitt på sträckan, är viktig. Rävens visade sig hålla högre klass än väntat, riktigt stor restaurang där det serverades buffé med fläskfilé som nog var fläskkarré. 119 kr för härligheten, dessutom gjorde personalen vågen för den hungrige löparen.

Trevligt inslag med alla gamla milstenar längs vägen men jag litar mera på min elektroniska utrustning.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Min tur runt Vänern blir 60 mil och planen är att det ska ta tio dagar. Tyvärr kommer jag nog inte att se så mycket av sjön trots att jag följer cykelleden Vänerleden. Foto: Mikael Svensson

Vättern, Mälaren, Siljan, Orsasjön, Helgasjön och en rad andra sjöar har jag sprungit runt. Nu är det dags för den största; Vänern!

På fredag startar ett litet ensamäventyr med babyjogger. Jag tar tåget till Karlstad, springer medsols, tar in på hotell längs vägen och har dagsetapper på 5-6 mil. Från början var det tänkt att jag skulle ha sällskap av några pensionärer men tyvärr blev det inte så varför etapperna nu har förlängts ganska rejält.

Av erfarenhet från tidigare löp, nu senast Mälaren, förstår jag att jag inte kommer att se så mycket av själva Vänern. Det blir mycket öde landsbygd, grusväg och också ganska svårnavigerat. E18, E45 och vajervägar försvårar och förlänger färden, just dessa vajervägar (2+1-vägar) är löparens värsta fiende och bildar ogenontränliga barriärer. Gångare och cyklister får visserligen formellt vara här men vägarna är livsfarliga varför jag kommer att helt undvika dem.

Förutom Karlstad kommer jag bl a att besöka metropoler som Kristinehamn, Mariestad, Lidköping, Vänersborg, Åmål, Bengtsfors, Säffle och Grums. Man skulle kunna tro att sträckan är platt men så är det inte, passerar bland annat Halle och Hunneberg.

Som vanligt tänkte jag blogga varje dag.

Keep on running!

Bilderna är från min tid som journalist 1972 på Smålands-Tidningen i Eksjö. Sportbilen är sedan länge såld och det var också länge sedan det stod ett askfat på mitt skrivbord.

Då var det engelsk sportbil, cigarretter och livet på lokaltidningen som gällde. Nu, 52 år senare, är jag tillbaka i Eksjö utan bil men med löparskor på fötterna.

Det som fick mig och sonen Erik att resa till  Eksjö var Stadsloppet på 10 km. Att springa i "Trästan" med sina 1600-tals hus var en lockelse, annars är så korta lopp inte riktigt min grej.

Klart till start! Som 76-åring var jag den äldste deltagaren i loppet där snittåldern bland männen låg på 37 år. Chanslös från början, eller . . .?

Att jag skulle få storstryk av de flesta var uppenbart.

-Du slår pappa med minst fem minuter, sa jag till Erik (det blev nära 10 minuter).

Det var ända två rätt nöjda löpare som på fredagskvällen i 24-gradig värme stånkade i mål på torget i Eksjö. Erik kom strax över mitten, jag bland dom sista. Hejarroppen var fullt i klass med Stockholm Marathon. Eksjöborna hade gått man ur huse och villaägarna kopplat på sina trädgårdsslangar för att svalka oss löpare. Ett välarrangerat, vackert och lättsprunget lopp, konstaterade vi efteråt.

Bästa stunden är när loppet är över. Men min tid på 55.35 var inte mycket att glädja sig över, hade hoppats på ett par minuter bättre.

Före loppet hade jag bestämt en sak; när det är 1 km kvar ska jag ge järnet (jag är alltid en dålig spurtare). Men gav jag järnet? Ja, för ovanlighetens skull sprang jag om en del löpare mot slutet. Efteråt kunde jag läsa i löparklockan: "Grattis till ditt nya personbästa!". Loppet kändes också bra.

Så tiden 55.35 var ingen katastrof? Det beror på vem man jämför sig med. Åldersomräknat hade jag hamnat ganska högt i resultatlistan från Eksjö. Men jag är chanslös på 10 km mot de bästa i Sverige i M75. Ifjol gjorde jämnåriga löpare som Bo Persson från Örebro och Hans Eriksson i Alvesta 41.56 respektive 50:29.

-Tider spelar väl ingen roll? Gläd dig årt att du kan springa över huvud taget, tyckte en bekant.

Jo, men tider är fortfarande viktiga . . .

Keep on running!

Idag fick jag beskedet att mitt ensamlöp runt Mälaren officiellt klassats som ett FKT. Roligt, men detta "Fastest Known Time" är inget märkvärdigt, lätt att slå.

Mitt första FKT var den 215 mil långa löpningen 2022 genom hela Sverige; Smygehuk-Treriksröset på 40 dagar. Båda löpen är klassade som "self supported", det vill säga ingen följebil och att jag själv fixat proviant, boende med mera längs vägen. Annars har andra löpare avverkat dessa sträckor betydligt snabbare men då med följebil. Pernilla Otto sprang Mälaren runt på fantastiska 66,5 timmar, ungefär dubbelt så snabbt som jag.

HÄR kan du läsa och se kartan om mitt FKT.

Keep on running

Broöppning vid Skanstull och nu återstår  bara 5 km innan jag nått målet Sankt Eriksplan. Klockan visade vid målgången 369 km, medelpuls 96, medeltempo 10:20, nettotid  63.46:25 och bruttotid 5 dagar 12 timmar och 57 minuter. Jag snittade alltså på lite drygt 6 mil per dag. (Den bruna randen runt läpparna är intorkad Coca Cola).

Löpet är över och jag är åter i Stockholm. Allt gick bra men hur roligt var det egentligen?

Många skönmålar sina löparbravader, allt är så fantastiskt. Men i ärlighetens namn måste jag säga att det var måttligt kul att springa Mälaren runt. Går inte att jämföra med ett coast to coast, som är mycket roligare, mer spännade och mer lärorikt.

Visst, man är blasé på hemmaplan. Jag led inte men sex dagar var fullt tillräckligt. Kallt och blåsiigt och rätt trista vägavsnitt höjde inte löplusten. Speciellt sträckan Eskilstuna- Södertälje kändes som ren öken, få samhällen att stanna till för att fika eller övernatta. Märsta-Uppsala var heller ingen höjdare. Och att springa en "rundbana" och inte från A till B, är mentalt mer krävande, känns som att man inte kommer någon vart. Helt annorlunda jämfört med ett USA-löp där du startar vid en kust och slutar vid en annan eller ett Sverigelöp typ Smygehuk-Treriksröset.

Glädjeämnen då? Ja, ett är naturligtvis att kroppen fortfarande pallar att springa 6 mil om dagen (snittet på alla USA-löpen har legat på 52 km). Det bådar gott inför ett eventuellt nytt coast to coast nästa år. Nu var nog distanserna lite för långa.

Keep on running!

På vissa vägsträckor kan luffaren plocka mängder av burkar och petflaskor, på andra har konkurrenterna varit före. Det blir lite av intervallöpning med alla stopp för burkplockandet.

Allt som i vägdikena blänker

stor lycka åt luffaren skänker

Allt som glimmar är dock inte guld

men det kan vara en Red Bull. . .

Värden för miljontals kronor ligger kastade längs våra landsvägar. Jag tänker på alla burkar och petflaskor som kastas ut från bilfönstren. Jo, förr eller senare plockas dom upp men många kan ha legat väldigt länge ute i naturen.

Under mina långlöp i Sverige har jag plockat stora mängder burkar och panten har gjort mig självförsörjande på dryck och annat. Ofta pantar jag två fulla kassar, mer vill jag inte ha på vagnen. Rent teoretiskt skulle det vara ganska lätt att dra in minst 200 kr/dag. Men så mycket blir det inte, jobbet är rätt skitigt, tidskrävande och får mig att känna mig som en luffare. Rätt kul ändå.

Jag ser nog också ut som en luffare. När jag idag checkat ut från hotellet i Strängnäs insisterade en äldre kvinna på att jag skulle ha hennes pengar. Hon viftade med två 200-kronorssedlar.

-Du behöver dom bättre, sa luffaren.

-Nu gör du mig ledsen, svarade hon.

-Men jag har gott om pengar . . .

-Jag har också gott om pengar, sa hon och såg faktisk ledsen ut när jag nobbade gåvan.

Under mina första USA-löp tackade jag alltid nej till penninggåvor. Men senare förstod jag att det var oartigt och började därför ta emot pengar, ofta räckte de till en lunch. Strängnäskvinnan däremot tror jag var förvirrad.

När luffaren på kvällen rullade in med joggingvagnen på finhotellet i Södertälje tittade man lite konstigt på honom

-Jag springer runt Mälaren. . .

Plötsligt betraktades luffaren inte som en luffare. Hotellpersonalen gjorde vågen och när dom hörde att gästen var 76 år brast alla fördämningar- jag blev uppgraderad och bor nu i ett stort och fin rum med egen balkong på översta etaget.

Imorgon är sista dagen och luffaren återgår till sitt vanliga pensionärsliv i Stockholm. Får nog lägga band på mig ändå så att jag inte plockar burkar och petflaskor i hemmakvarteren.

Dagens distans: 62 km

Keep on running!

Nej, jag älskar inte varje mil. Vägsträckorna runt Mälaren är rätt monotona och jag ser nästan aldrig vattnet. Hittills har jag sprungit 25 mil och 10 mil återstår.

Liknelsen med en gammal ardenner stämmer rätt bra- det går inte fort men hästen känner sig stark. Och idag var dagen då allt ordnade upp sig.

Min borttappade kamera är upphittad på pizzerian i Kolbäck! Och idag hämtades den av en bekants bekkant i trakten. Det lite pinsamma i historien är att nästa samma sak hände ifjol- då var det en löparmössa som glömts kvar i Hallstahammar och även då räddades jag.

Idag var jag under viss tidspress och det var mest en fördel. Normalt brukar jag göra en massa småstopp och det tar mer tid än man kan ana. Nu sprang jag mer eller mindre oavbrutet- tidseffektivt. Fast fort gick det inte, löphastigheten ligger på 7-8 km/tim.

Plötsligt stannade en bil till mitt ute på bonnvischan mellan Kungsör och Eskilstuna.

-Hej Björn, säger föraren som jag först inte kände igen.

Det visade sig vara en FB-vän som hade sommarstuga i trakten. Alla känner apan men apan känner ingen. Annars är det väldigt få personer som stannar till och pratar, totalt olikt ett coast to coast.

Först i närheten av Strängnäs såg jag Mälarens vatten. I sommar springer jag Vänern runt och inte heller då lär jag se mycket av själva Vänern.

Byn Torpa, en idyll under min färd mellan Köping och Strängnäs.

Dagens distans: 62 km

Keep on running!

Årsdebut med kortbyxor.

Jag har lätt för att frysa och först idag vågade jag sätta på mig kortbyxor. Plötsligt kändes allt mycket lättare.

Ja, det har varit ganska kallt de två första dagarna men Dag 3 kom äntligen värmen. Jag har inte frusit under själva löpningen men däremot  vid varje stopp och bättre blev det inte när jag lyckades slarva bort vantarna.

En olycka kommer sällan ensam och idag tappade jag bort kameran utanför pizzerian i Kolbäck. Får kontakta ägaren och höra om någon kan skicka hem den till Stockholm. Det här har väl också med åldern att göra, verkar bli slarvigare för varje år.

Bor på andra våningen i stationshuset i Köping. Billigt och bra hotellboende. Att golvet skakar lite när tågen passerar lär nog inte störa nattsömnen- jag har varit med om värre i USA.

För att fortsätta på olyckstemat; ytterst nära att jag idag inte kom in på hotellet i Köping. Man hade skickat en länk där all info fanns men naturligtvis hade jag inte sett detta. Först sura miner men när ägaren förstod att han hade att göra med en gaggig långdistanslöpare löste sig allt- han var också löpare och snart  fann vi varandra.

Hotellproblemen är dock inte över. Var jag ska bo 1 maj är lite oklart eftersom det tänkta hotellet efter Eskilstuna inte öppnat för säsongen. Men som med det mesta- det brukar lösa sig.

En misslyckad dag? Nej, men jag grämer mig över kameran. I den fanns alla bilder från fjolårets coast to coast.

Dagens distans till Köping: 60 km

Keep on running!